Istället för att välja en färdig roll skapar du den själv genom att designa din robot. Det kan till en början kännas som en kul grej, kanske även en överkomplicerad sådan (möjligheterna att skräddarsy är i det närmaste oändlig), men det blir snabbt en nödvändighet. Ska du satsa på en snabb och rörligt robot som dansar uppför byggnader och runt motståndarna med lätta vapen eller en tung koloss som kan orsaka massiv skada? Det är val du är tvingad att göra om du bli en viktig kugge i laget. Armored Core V har nämligen en synnerligen väl genomtänkt balans som gör att du inte kan vara bra på allt, men om du arbetar målmedvetet däremot alltid spela en viktig roll.
Att bygga är att härska.
Att få allt på rätt plats och bemästra din robot är som sagt knivigt, men när du väl får till det bjuder Armored Core V förträfflig underhållning. Då är det inte längre bara en vanlig tredjepersonspangare med stora robotar utan ett spel där du måste använda taktik och din robots speciella finesser till max för att besegra motståndarna. Därför känns det extra trist att behöva konstatera att många nog aldrig kommer uppleva de stunderna, eftersom det helt enkelt är för jobbigt att ta sig dit.
Ensam är svag
Kampanjens upplägg är av det klyschiga slaget, där du i en dystopisk framtid tillsammans med en samling rebeller kämpar mot en hänsynslös övermakt. Ointressant så det förslås, och detsamma måste sägas om de sidouppdrag som finns utspridda på världskartan. I stort är enspelarläget (jag väljer att kalla det för det även om du kan ta hjälp av lagmedlemmer om du så vill) en besvikelse, det fungerar enbart som ett sätt att bli bättre rustad för onlineläget där du kämpar om kontrollen över spelvärlden med ditt lag.
Robotkrig var ofta ojämna historier innan viktklasser infördes.
Både när det gäller ljud och bild är Armored Core V en blandad kompott. Smutsig grafik sätter den dystopiska stämningen, men det känns som att lorten alltför ofta används för att gömma skönhetsfläckar med lågupplösta texturer och taskig bilduppdatering när det hettar till. Stämningen kompletteras på ett gott sätt av både musik och ljudeffekter, men som så många gånger förr med japanska spel som lokaliseras lämnar röstskådespelet en del att önska. Bra då kanske att handling och berättande inte är någon framträdande del av upplevelsen.
Är du en redan invigd Armored Core-fantast har du säkerligen redan skaffat den femte delen (eller fjortonde beroende på hur du räknar) och med största sannolikhet är du också väldigt nöjd med ditt köp. I sina bästa stunder är det både mäktigt och underhållande, men problemet är att inlärningströskeln är så pass hög att det är på tok för frustrerande att nå den punkten. Speciellt med det tanke på den mediokra enspelarupplevelsen. Det är synd, för det finns något riktigt bra där bakom.
