Det nästan på dagen fem år gamla #Sands of Time älskades av såväl press som spelare. Vi blev hänförda av fantastiska animationer, aldrig tidigare skådade manövrar och en lekfull men klockren tidsmanipulation. Vår recensent Thomas Petersson, numera redaktör på PC Gamer, avslutade sitt omdöme med orden ”En blivande klassiker måntro?” och han kunde inte ha mer rätt.
Bara tolv månader efter släpptes uppföljaren #Warrior Within där striderna fick mer fokus, något som splittrade den enade hyllningskören som lovsjungit originalet. Själv tillhörde jag gruppen som inte gillade den nya inriktningen utan ville istället se mer avancerade pussel och volter. #Ubisoft lyssnade inte på min väna stämma utan släppte istället ytterligare ett äventyr där svärdviftandet fick en nästan lika stor roll som gymnastiken. Betygen för del två och tre blev heller aldrig lika höga, stagnerad kreativitet får ses som den största boven då många saknade vettiga nyheter.
Kejsarättlingens nya stil
Tveka inte en sekund, den nya estetiken är tokläcker
Förutom en portning till Nintendo Wii i början av förra året blev det också tyst från ribbrojalisten. Ubisoft insåg nog att de behövde hitta på något nytt för att vi spelare inte skulle avsätta prinsen på det gamla hederliga sättet, genom att hugga av vinsten medelst giljotin. Därför är Persiens stolthet läckrare än någonsin, med en helt ny grafisk stil som kombinerar cellshading med rejält snygga och genomarbetade texturer.
Fångarna på Fortet-licensen var för dyr så Ubisoft fick koka ihop en egen story
På samma sätt som de sandblästrade miljöerna i comebacken fick mig att häpna är Prince of Persia många gånger häpnadsväckande vackert att se på. Det är inget unikt, många spel av den nya generationen är otroligt bildsköna men jag skulle gärna få en autograf av spelets animatörer, i rörelse ser det fantastiskt ut. Det är inte bara prinsens manövrar som smeker mitt syncentra, hans kläder böljar på ett trovärdigt sätt och hur han interagerar med omgivningen (mer om det senare) imponerar stort.
Äventyret tar sin början när du i ett bergspass stöter på, eller snarare blir påhoppad av, en skrämd kvinna. Inte många sekunder senare måste du försvara ditt och hennes liv när ett gäng vakter anfaller och din kroksabel är er enda räddning. Inom loppet av fem minuter har följderna av ert möte satt världen i gungning, en ond gud är frisläppt och självklart är det upp till dig och din nyfunna vän, som visade sig vara en prinsessa, att rätta till allt. När storyförutsättningarna, som faktiskt är intressantare än vad min text framhäver, är bäddade så tar det roliga vid. Akrobatiken.
