Efter #Little Big Planet fick genren sig ett rejält uppsving och inspirerade Nintendo till fyrspelarmöjligheter i #New Super Mario Bros för Wii. De två senaste Rayman-spelen tar också vara på denna gemenskap, och tillåter fyra spelare med handkontroll att komma och gå som de vill. Wii U-versionen erbjuder på samma manér som #New Super Mario Bros. U ytterligare en spelare att ansluta med spelplattan och assistera genom att – i rollen som den klåfingrige flugan Murfy – peka och kladda i miljöerna för att underlätta och ibland rentav alls möjliggöra framkomligheten för de övriga.
Spelar man utan pekskärm flyger Murfy målsökande till det som ska interageras med, och sen räcker det att man tajmar själva knapptryckningarna för att han ska aktivera plattformar, kapa rep, skära i självregenererande tårtor (!), bygga broar av guacamole eller kittla skräckinjagande monster.
Inga konstigheter i Rayman-land
Karaktärsgalleriet har också växt betydligt, och utvecklarna har tydligen själva blivit medvetna om det på tok för begränsade utbudet av kvinnliga alternativ. Rödkrulliga vikingahjältinnan Barbara frontar, men det finns ytterligare ett par varianter, varav samtliga tyvärr först – lite tröttsamt – måste räddas.
Som plattformsspel betraktat överraskar Rayman Legends ständigt. Inte en enda bana är den andra lik, och det har investerats enorm kärlek i varje sträckning. Tack vare täta sparpunkter tillåts man också ta ut svängarna med både längd och utmaning. Men det är så pass välavvägt att det med ett fåtal undantag mot slutet aldrig känns orättvist svårt, och håller man ögonen öppna och öronen spetsade efter rop på hjälp är det alltid fullt möjligt att undsätta banornas samtliga kidnappsoffer på första genomspelningarna.
Utöver de nya banorna återfinns också ett “Back to Origins”-galleri, där favoriterna bland banorna från föregångaren erbjuds med Legends tilltajtade kontroller och uppdaterad spelmotor. Generöst och välkommet!
Lösryckta tavlor
Just den osviktliga inspirationen har dock drabbat den lilla handling och inramning som existerar Rayman Legends, och den känns så marginaliserad nu att indelningen i fantasifulla tavlor blir dödsstöten för sammanhanget. Detta trots att varje värld – i form av ett rum på galleriet – har både riktigt mäktiga bossmöten, som pågår över hela banor, samt varsin sanslöst festlig, melodisk sträckning som ska spelas i takt med musiken (däribland en fri tolkning av “Eye of the Tiger”).
I slutändan innebär upphackningen tyvärr att allt känns väldigt lösryckt, kontextlöst och okommenterat, och visst finns det en tillbakalutad tjusning med det, men det gör också att man inte kan dras in på samma sätt – och att man som spelare inte känner av vart flödet är på väg. Därför framstår slutet också som lite abrupt.
Men det hindrar inte Rayman Legends från att glänsa och tindra, sprängfullt av charm, såsom det är. Framförallt är det en upplevelse för flera spelare som kommer att locka till många skratt och i samarbete få den ständigt överraskande och tokroliga resan att kännas lagom lättsam. Det märks att kreatörerna är kära i sin egen skapelse, och det smittar av sig något oerhört. Nu återstår bara att sätta spelandet i en mer motiverad kontext och att tajta till styrningen ytterligare, så blir nästa del ett oklanderligt mästerverk.
