Nu, 2009, jobbar vår gode Chris, som vi lärde känna redan för tio år sedan i samband med första #5529, för BSAA (Bioterrorism Security Assassment Alliance). Hans uppdrag är att undersöka en incident i ett ökenområde i det påhittade afrikanska landet Kijuju. Givetvis spårar uppdraget ur och horder med mordiska, rödögda urinvånare (Majini) och andra varelser attackerar huvudpersonen. Klassiskt survival-speltema, alltså.

Det är dock inte bara Chris som blir attackerad. BSAA:s västafrikanska gren har skickat den mörka skönheten Sheva Alomar för att assistera jänkaren. Tidigt får de ett band som ger storyn ett djupare plan än simpel virusutrotning. Sheva är dessutom god hjälp, då hon inte har några problem med att hantera varesig vapen eller knytnävar, trots att hennes armar är ungefär en tiondel så stora som Redfields svällande biceps. Storyn är hyfsat tunn, men för att vara ett actionspel är den ändå nog fyllig och intressant. Chris Redfields karaktär får ytterligare djup via tillbakablickar, och cutscenerna är många och välregisserade. Visst är det lite kalkonfilmskänsla ibland vad gäller temat och vissa miljöer, men jag köper det ändå.

Shevas AI är dock ojämn. När du springer omkring och dödar hittar hon ibland på annat, om du inte ropar på henne. Vilket blir irriterande när det blir game over även när hon dör – vilket händer lite för ofta för att vara okej. Hon kan dock vara smart när situationen så kräver och är dessutom en riktigt duktig skytt (bättre än mig i alla fall). Ett problem damen har är dock att hon alltid verkar vilja använda de bästa vapnen oavsett fiende – vilket är slöseri med ammunition som borde sparas till bättre tillfällen. Plus att hon ofta hamnar i trubbel och du tvingas hjälpa henne med en smocka eller örtspray. Dessutom tappar spelet en del av skräckkänslan från tidigare då du oftast var ensam i mörka miljöer – nu har du alltid en backup som skyddar dig. Då är det svårt att vara skraj.

Sheva är irriterande

- fast fantastisk om en vän styr henne

Som co-op är RE5 desto bättre. Då får en kompis spela som Sheva eller Chris och det gör spelet både roligare och enklare (eftersom människor, vad Skynet än tycker, har mer intelligens än maskiner). Att spela tillsammans med någon förhöjer spelkänslan rejält. Sen att ni kanske får bråka om vem som får vara vilket kön är en annan fråga. Co-op-elementet räddar #Capcoms heder lite, då de i övrigt förnyat väldigt lite. Att de skyller detta på att de inte velat förstöra Resident Evil-känslan är en konservativ och något underlig bortförklaring.

Vad gäller fienderna är de väldigt detaljrika och skrämmande. När de kommer nära och håller fast dig och försöker tugga på ditt ansikte är det som värst – såna situationer är svåra att ta sig ur utan att fly fältet. Vilket oftast är bästa strategin – ammunitionsförråden är ofta väldigt tunna och att använda kniv när tio zombielika gubbar attackerar dig från olika håll är oftast resultatlöst. Det handlar ju om att överleva, inte att döda så många som möjligt. AI:n hos dessa Majini är dock lite ologisk även den. De kan springa som galningar mot dig, för att sedan stanna upp när de kommer närmare och börjar i stället vingla som zombier. Mycket märkligt.

Inte bara karaktärerna är detaljrika (Sheva är särskilt snygg - men kanske är det lite bakåtsträvande att zooma in så mycket på hennes rumpa och byst?). Miljöer, vapen, meloner (nu pratar jag om frukten, allltså) etcetera är alla sjukt snyggt gjorda och är spelets verkliga höjdpunkt. Vackert visuellt, utan att för den skull vara hackigt. Det mesta går att röra och förstöra, på ett väldigt trovärdigt sätt – och även om det är ganska korkat att skjuta sönder en dörr i stället för att öppna den, så är det ibland väldigt skojigt. Lite vilda västern över det hela! En smått onödig men snygg detalj är dessutom att du blir bländad av solljuset när du kommer ut från mörka byggnader och vrår. Spelet är fullt av såna små detaljer som förhöjer stämningen genom att höja realismen.