Spelet lockar med nattkörning och regn, och pr-avdelningen slår fast att nederbörden är allt annat än kosmetisk. Det stämmer; den gör en sorts sorts hinderbana av banorna. Regnvatten samlas i gropar, och när du kör i dem väntar allt från sämre fäste till vattenplaning och förödande kast. Vad som händer känns ganska slumpartat från gång till gång, så vill man vara säker kör man runt pölarna. Regnet ser riktigt bra ut, och nattkörning på Le Mans föder en smått klaustrofobisk tunnelkänsla. Regn, rusk och mörker finns dock bara på vissa banor.

I bilstereon hörs Wet Wet Wets cover av Brobergs "Vatten", översatt av The Waterboys och Aqua.

Den gamla uppgraderingsdelen har tonats ner i menysystemet, och istället ges nyheten Mods mer plats. Det är små bonusar eller utmaningar som väljs inför racen, t.ex. ett par procents bättre grepp, låst cockpit-vy eller att du inte kolliderar med motståndarna första varvet. Ett udda inslag i en sim-racer, och jag är inte överdrivet förtjust i greppet; hade hellre sett att tuning och uppgraderingar fått mer utrymme. Fast valfrihet gör gnäll överflödigt – gillar man inte, använder man inte.

Säkra kort

Forza 6 är en naturlig förlängning av femman, och förutom markant mer innehåll och slopade mikroköp är nyheterna mest strukturella eller av mindre vikt. Jämfört med andra spel håller det skyhög kvalitet, med den välbalanserade körkänsla och tekniska finish som kännertecknar serien. Men det börjar också kännas slentrian, lite samma känsla jag får av årliga upprepningar som #NHL – bra spel, men ett par nya features får inte blodet att rusa. Man kanske prioriterar lite fel, känner sig nöjd med basen och satsar på nya lockrop istället för kvalitetssäkring och förbättring. För spelet har en del missar, som att man inte kan växla ner manuellt vid automatväxel, att titta bakåt-knappen plötsligt blir handbromsen, att motorljudsmixen inte kan ändras, att lackvalet ibland glöms och att menynavigering och överblick blivit sämre.

Och åter tvingas jag gnälla på AI:n. I närkamp kör Drivatar-förarna, som de kallas, någorlunda mänskligt, men så fort man kör om dem ger de upp och släpper tiotalet sekunder. Den här gången är det värre än nånsin: ledaren sticker alltid iväg osannolikt långt, för att ofta släppa av rejält och beroende på svårighetsgrad låta sig köras om eller gasa iväg igen. Det är beteendet hos en dålig vinnare som låter motståndet veta att det är sämre, och det var väl ändå inte tanken med de "mänskliga" Drivatar-förarna? Dessutom buggar AI:n ur. Jag vinner nästan alla lopp upp till nivån Highly Skilled, då blir den oslagbar. Jag blir chanslös tvåa i en handfull lopp, sänker nivån först ett steg och sen ett till. Och kommer i mål på en fjärdeplats.

I nästa lopp krossar jag motståndet.

Upp till 24 bilar möts online, med bibehållet bildflyt.

Det här är en ovanligt gnällig recension för att handla om ett nytt Forza. Det betyder inte att sexan är dålig, snarare visar det hur mycket föregångarna trissat upp kraven. Till det kommer den råa, temperamentsfulla känslan från förträffliga #Project Cars, som ger Forza hårt motstånd i fråga om underhållningsvärde. Jag försöker föreställa mig vad jag hade tyckt om Forza 6 som ett debutspel, vad ett ogrumlat sinne utan förväntningar och fördomar hade tyckt. Och jag inser vilken hög nivå det ändå håller.

Mycket av gnället är anteckningar i marginalen, annat sånt ett nytt racingspel av samma kaliber lättare hade kommit undan med. Men inte allt, och när jag tänker tillbaka på det fyra år gamla Forza 4 inser jag att sexan inte är ett bättre spel. Det ska man kräva.