Skilda världar
På tal om sidouppdrag så var det just sidouppdragen som fick mest kritik i det första spelet. Att köra runt med Mako på generiska världar och stöta på samma typ av innehåll om och om igen gick inte hem hos fansen. Således har hela det momentet lyfts ut i tvåan. Mako finns inte kvar, vilket även gäller för möjligheten att landa varsomhelst. Sidouppdragen har istället blivit unika uppdrag som låses upp genom folk du träffar på i världen. Resursinsamlandet i sin tur har bytts ut mot en scanningfunktion, där du kan scanna okända planeter efter naturtillgångar och sedan skicka ut sonder för att tillgodogöra dig det du hittar.
Hackapelle! Ett av de två nya hackingsystemen är en memory-variant.
Tillsammans med två nya hacking-moment är scanningen en bisyssla som känns ganska kul och fräsch de första tre gångerna, men blir sedan något du mest slöklickar dig förbi. Det är ändå en förbättring mot originalet och aldrig jobbigare än att man står ut med det.
Världar att utforska finns det ändå gott om. Rymden och alla dess platser målas upp övertygande och även om en del platser i början känns lite generiska, med samma typer av miljöer som blivit uttjatade i rymdsammanhang, blir det bättre och bättre. Och även tidigt bjuds det på en del spännande miljöer, såsom fängelseskeppet Purgatory eller en planet där atmosfären är så skadad att solens strålar blivit livsfarliga. Under hela din vistelse där måste du springa från skugga till skugga, eftersom dina sköldar bränns sönder så fort du stiger ut i den stekheta solen.
Våra bästa år
På det hela taget gör Mass Effect 2 nästan allt bättre än sin föregångare. Det enda område som inte riktigt når upp i samma standard är huvudstoryn. Den är inte dålig på något sätt, men än en gång påverkas berättelsens uppbyggnad lite av att det är del två i en trilogi och därmed inte tillåts blomma på samma sätt. Däremot gör den ett lysande jobb med att bygga upp förutsättningarna inför den tredje och avslutande delen. När ett spel håller så genomgående hög kvalitet som detta är det också självklart att det dyker upp några små skönhetsmissar här och var. Då och då stötte jag på lite väl stora skillnader i texturkvalitet och någon enstaka undertext-ram som inte skulle synas. Småpotatis i det stora hela förstås och inget som egentligen stör upplevelsen.
En upplevelse är det nämligen, från början till slut. Ett storslaget rymdäventyr av sällan skådat slag, där dina val spelar roll och där det ibland är svårt att skilja vän från fiende. Spelet kan förstås stå på egna ben, men se för guds skull ändå till att du spelar originalet först och sedan fortsätter med samma karaktär i del två. Sedan kan du testa att spela en gång med en annan karaktär, bara så att du får se exakt hur mycket dina tidigare val (och för den delen dina kommande val) har påverkat spelupplevelsen. Mass Effect 2 är ett av de spel som går främst i ledet när det gäller att visa vilken potential berättelser i spelform har och om du gillade originalet kommer du att vara klistrad från första stund.
