Ett inbakat level-system hänger med i de flesta situationer. Inför loppen delas delmål ut och väl bakom ratten plockas erfarenhetspoäng genom att följa racinglinjen eller slipstreama effektivt. Vid bestämda poängsummor levlar du och belönas då med upplåsning av fälgar, färger och annat. Men Shift 2:s främsta ögonfröjd är kameran. Den sitter monterad i förarhjälmen och den skakar, kränger och vrider sig i symbios med bilens framfart. Kameran har marknadsförts hårt inför premiären, och den förtjänar all uppmärksamhet – frågan är om något annat bilspel ger lika brutal och trovärdig närvarokänsla. När en kurva närmar sig vrider den vyn i dess riktning, och vid krockar gör den för ett ögonblick kaos med det du ser. En fantastisk upplevelse, även om vridningarna ibland gör att man tappar lite av känslan för exakt var i racinglinjen bilen befinner sig. Men, om inte på annat håll finns här fog för realismskrytet.

Kameran gör cockpit-vyn till ett måste.

Förarna uppmanas vänligt och bestämt till sociala aktiviteter. Autologgen (hämtad från höstens Hot Pursuit) håller koll på dina och vännernas prestationer; om en kompis slår ditt rekordvarv på en viss bana ser du det direkt i loggen, som även skickar dig direkt till aktuellt lopp för ett nytt försök om du så vill. Att lira över nätet kräver EA-konto för alla plattformar, och om du som pc-spelare ogillar konsolanpassade menyer finns risk för rena allergichocken. Navigeringen är horribel – det finns fyra (!) sätt att byta meny i sidled (bara ett åt gången används), och jag har tvingats starta om spelet för att komma ur reprisfunktionen. Konsolerna lider å sin sida av trögladdade menyer och dålig visuell respons när man gör sina val.

Noll kontroll

Shift 2 har onekligen sina förtjänster, men en sak sätter tvärstopp för de högre betygen – bristen på kontroll. Jag har kört spelet på alla plattformar, styrt med både handkontroll och ratt (G25, Momo, Microsofts trådlösa 360-ratt) och meckat med varenda inställning som finns att uppbringa, ändå slipper jag inte överstyrningen. Ibland känns det mer som att köra med en digital Tac 2-joystick från C64-tiden än med högkvalitativ ratt som gör sig ypperligt i alla andra bilspel. Något är fel när man får slita som ett djur för att få en standardkärra med maxfart under 200 blås att färdas rakt fram. Det går att justerar bilbeteende individuellt, men utvecklarna går bet på att hitta generella rattutslag som balanserar fart och hur mycket bilen ska svänga. Även om det kan funka bra ibland blir det aldrig perfekt – jag känner aldrig fullt ut att det är jag som kontrollerar bilen och inte tvärtom.

Så om du hör piskan äta sig in i EA:s och Slightly Mads skinn kan det lika gärna vara jag som realismtalibanerna som svingar den. Man får inte missa något så fundamentalt som styrningen, det räcker inte att nästan ha kontroll. Styrning ska fungera tillfredsställande direkt med åtminstone någon kontrollmetod, och om den ändå inte gör det ska ändring av inställningarna ge påtaglig effekt. Annars står man där och grinar illa med röd rumpa och ett i övrigt utmärkt bilspel. Det, bästa utvecklare, är ett kallt, hårt och realistiskt faktum.