Dynasty Warriors 7

Okej, lika bra att erkänna direkt. Jag tillhör den skara nischspelare som faktiskt uppskattar Koeis slagsmålsfester med hjältar som ensamma tillintetgör arméer av anstormande, korkade fiender. Hack and slash-genren är, för er som inte känner till den, till sin natur en tämligen variationslös typ av spel. Den går ut på att du besegrar hundratals fiender på skärmen samtidigt i hejdlöst långa slagkombinationer och avslutar det hela med en svulstig specialattack som för länge sedan lämnat realismens sansade rike.

Sedan gör du om det. Om och om igen i oräkneliga timmar. Det är något man lär sig tycka om – eller helt enkelt aldrig förstår vitsen med. I hemlandet Japan är Dynasty Warriors-serien en bästsäljare som ideligen belönas med toppbetyg. Framgångarna i väst är betydligt måttligare.

#Dynasty Warriors 7 utgår ifrån det kinesiska storverket Romance of the Three Kingdoms – en roman och ett historiskt dokument vars blandning av historia, legender och rena myter fascinerat läsare sedan 1300-talet. Händelserna äger rum i Kina under perioden 169 till 280. Det är en perfekt tidsepok att göra krigsspel av eftersom det finns gott om stora slag, politiska intriger och intressanta karaktärer att hämta ifrån.

Stor, men inte svår, historia

Story-läget är uppdelat i fyra kampanjer som visar de olika sidorna från konflikten. Du kastas in i de mest minnesvärda slagen och med en karaktärsensemble på 62 personer byter du oftast person från scenario till scenario. Har du inte järnkoll på historien sedan tidigare behöver du inte oroa dig – handlingen presenteras på ett väldigt tydligt sätt så att du trots alla snabba svängar och många namn inte känner dig alltför vilsen. För den som verkligen vill gå på djupet finns också en uttömmande uppslagsbok med massvis av bakgrundsinformation. En nackdel med det breda karaktärsgalleriet är att det blir svårt att fästa sig vid någon enskild general eftersom du konstant byter huvudperson.

Som bonus till huvudläget finns Conquest, som låter dig erövra det gamla Kina med vilken general du nu gillar bäst. Här presenteras du med en rutbaserad karta där målet är att erövra allt, och det är här titelns co-op-baserade flerspelarläge gömts. Tyvärr fanns inga medspelare online när FZ testade.

Men spelupplevelsen blir inte riktigt lika engagerande som det spännande källmaterialet. Striderna har förnyats med möjligheten att bära två vapen och det finns ett överflöd av svärd, yxor och andra tillhyggen. Karaktärerna är givetvis olika bra på att hantera den arsenal som står till förfogande. Trots detta är det inte mycket som skiljer dem åt eftersom slagkombinationerna är identiska för alla svärdbärare, spjutbärare och så vidare. Det enda som motverkar att de inte blir kopior av varandra är att du får tillgång till en unik specialattack om du använder generalens favoritvapen.

För att vara ett Xbox 360- och Playstation 3-spel känns slagfälten kala och livlösa. Och fastän scenario-skrivarna försöker krydda till det eviga slaktandet med bakhåll, bossar och hinder i omgivningen som fallande stenbumlingar så blir det aldrig tillräckligt för att bryta upp den spelmässiga monotonin. Mellansekvenserna dras också ner av onaturligt röstskådespeleri och stundtals melodramatiskt överspelande.

Det finns alltså mycket som kan förbättras och de oinvigda som tycker att alla Dynasty Warriors-spelen är ”samma sak” får ytterligare vatten på sin kvarn när de hör att några #Dynasty Warriors 6-banor återanvänts till sjuan.

Samtidigt är Dynasty Warriors 7 knappast riktat till denna publik utan snarare för de redan frälsta, som utan tvekan kommer uppskatta nyheterna i striderna och den nya Jin-kampanjen. För de som bemästrat alla figurer och utforskat varenda skrymsle och vrå i tidigare delar räcker det med att få reda på att Dynasty Warriors 7 är mer av samma, och att Koeis senaste är fullpackad med hundratals timmars nötande för den som vill göra allt.