Rob Yescombe
Det numera Playstation 3-exklusiva Haze marknadsförs som ett "vuxet" FPS eftersom det inte bara handlar om att ha ihjäl fiender utan även att knarka medan du gör det. Enligt manusförfattaren Rob Yescombe ligger det en stor dos antikrigsretorik i botten av spelet, något som jag i ärlighetens namn inte såg särskilt mycket av under mitt korta besök i London.
Haze utspelar sig i en nära framtid där nationer outsourcat jobbet att föra krig till privata företag. Det största säkerhetsföretaget, Mantel, driver ett smutsigt krig någonstans i Sydamerika. Motståndarna är gerillarörelsen The Promised Hand. Du spelar först som en Mantelsoldat men kommer under spelets gång att gå över till rebellsidan och bekämpa dina forna herrar. Manteltrupperna använder sig av en prestationshöjande drog, Nectar, för att bli snabbare, skickligare och starkare. Men det finns en baksida med soldaternas knarkande: överdoserar de tappar de kontrollen över sig själva och skjuter på allt som rör sig, inklusive kamrater.
Variation förnöjer
Efter att ha fått erfara kampanjens AI-motstånd, som visserligen var kompetent, var det trevligt att få skjuta på andra speljournalister som omväxling. Vi fick börja med att testa en bana som bestod av vad som liknade en övergiven gruvstad i ett ökenlandskap.
Rebellerna som jag testade först är till det yttre betydligt mindre imponerande än Manteltrupperna. Men vad de saknar i eldkraft och träning tar de igen genom förmågan att utnyttja gerillataktik och listiga trick. Rebellerna kan till exempel inte själva använda Nectar men de kan se till att Mantelsoldaterna överdoserar och attackerar varandra, antingen genom att attackera soldaternas doseringsknapp eller genom att kasta Nectarspetsade granater eller knivar. Det tog ett litet tag innan jag och mina holländska medspelare kom underfund med fiendens svaga punkter och vi åkte till att börja med på storstryk. När vi väl lyckades få in några välplacerade Nectarattacker började spelets tjusning sakta gå upp för oss. Att se de välbepansrade Mantelsoldaterna överdosera och sedan stappla omkring vilt skjutandes mot sina vapenkamrater är minst sagt tillfredsställande.
Men inte nog med det. Som rebell kan man även spela död, något som är effektivare i praktiken än vad det kanske låter som, då Mantelsoldaternas visir sorterar bort döda fiender ur deras synfält och rebellen blir helt osynlig så länge han inte rör sig.
Knarkande hyrsoldater
Mantelsoldaterna i sin tur har bepansring, tunga vapen, inbyggd zoomfunktion hjämen och naturligtvis drogen Nectar. När vi spelade som trupperna stod det ganska snabbt klart att man ska se till att injicera Nectar så fort man har tillfälle, det gör nämligen en hel del skillnad. Lägg därtill zoomfunktionen och du har en riktigt dödlig combo. Det var snäppet enkare att komma igång med Mantelsoldaterna, kanske just på grund av deras uppenbara fördelar (till en början).
Vi fick testa ytterligare två banor, ett stort sjunkande fartyg och ett hangarfartyg. Sjävla bandesignen är det inte särskilt mycket att orda om, det kändes kompetent men långt ifrån något revolutionerande. Det finns tre olika typer av fordon som dyker upp på en del banor: Mantel-buggyn som fyra personer kan åka i, rebelljeepen som tar en hel squad och en liten beachbuggy som tar två personer.
Spelets stora styrka är hur olika de två fraktionerna är i spel. Användandet av Nectar är helt klart mer än en simpel gimmick. Det ger den annars så konventionella FPS-formeln en välkommen skruv och tillsammans med fraktionernas egenheter ett visst spelmässigt djup. Jag blev betydligt mer imponerad av multiplayerläget än vad jag blev av den mindre inspirerande singleplayerversionen. Lägg därtill splitscreen och möjligheten att addera bottar till ekvationen och du har vad som skulle kunna vara, om inte en Halo-dödare, så åtminstone spelet som skulle kunna ta över PS3:ans multiplayertron från Warhawk.
