Knappt sju år har, sjukt nog, lyckats passera sedan Hellblade: Senua's Sacrifice (ja, man har något förvirrande stöpt om ordens ordning till tvåan) dök upp från lite ingenstans. Ett spel om en piktisk kvinna på 900-talet som driven av psykos försöker återuppliva sin döda partner. Det var ungefär lika glatt som det låter – det vill säga inte alls – men möttes främst av ros när det kom. Inte minst då för de knepiga teman man tog sig an på ett tacknämligt sätt och hur man lyckades förmedla effekterna av en allvarlig psykos och införliva dem i såväl narrativ som spelmekanik.
Nu är det då till sist dags för uppföljaren att göra entré. Först och främst utfärdar jag en spoilervarning för de som inte har spelat ettan; gör det innan du tar tag i tvåan! Utvecklaren Ninja Theory har lagt dit en genomgång av ettan i tvåan just för att händelserna här är så pass kopplade till vad som utspelade sig i föregångaren. Med det sagt gör jag mitt bästa för att undvika spoilers från såväl originalet som Hellblade 2.
Hur som haver; efter allt som hände i Hellblade så är det en lite mer självsäker Senua vi har att göra med i uppföljaren. Hon lider alltjämt av psykos, men numera kretsar inte narrativet kring hennes mentala tillstånd. Hon har fortfarande hallucinationer (och hennes inre röster snackar mer än någonsin), men hennes förmåga att skilja på dessa och verklighet är starkare. Därmed kan även jag som spelare se skillnaden – Senua är inte den opålitliga berättare hon var i föregångaren. Istället har narrativet expanderats. Vi får ta del av mer av den mörka värld som Ninja Theory skapat, och hur psykos inte är något som är unikt för Senua utan istället är en integral grundbult som genomsyrar civilisation och mytologi.
"En mörk och våldsam resa"
Händelserna tar sin början efter att en skara pikter, inklusive Senua, kidnappats på Orkneyöarna efter att isländska vikingar anfallit. På seglatsen tillbaka kapsejsar Senuas skepp i en storm, och hon spolas upp på den karga isländska kusten. Fast besluten att rädda sina fränder som tagits till vikingarnas hemby påbörjar därmed Senua en mörk och våldsam resa genom det lika vackra som ogästvänliga isländska landskapet.
Ninja Theorys Island är kargt och vackert.
Den här scenen är ju stulen! The horror... The horror...
För vackert är det. Ninja Theory har själva åkt till Island och använt sig av fotogrammetri för att återskapa naturen så verklighetstroget som möjligt. Tekniken populariserades av The Vanishing of Ethan Carter och nog fasen funkar det. Miljöerna är oerhört detaljerade och atmosfäriska. Ibland är det till och med till spelets nackdel då det gör att visuella komponenter som har med spelmekanik att göra sticker ut på ett annat sätt. Inte minst har vi det faktum att alla dörrar, stenar, klippavsatser och stockar som Senua kan öppna eller klättra på har vit färg utsmetad. Det är klart att det kan behövas förtydliganden här och där, men i Hellblade 2 är varenda interagerbar del i miljön vitfärgad och det blir snabbt tröttsamt att behandlas som en fyllbult som behöver ledsagas hem.
"Det blir snabbt tröttsamt att behandlas som en fyllbult"
Desto bättre för inlevelsen är striderna. De har egentligen inte utvecklats särskilt mycket rent spelmekaniskt sedan originalet, men känslan är en annan. Enligt egen utsago har Ninja Theory spenderat 69 dagar med motion capture till strider – 67 dagar mer än man hade i Hellblade – och skillnaden är markant. Svingar och hugg träffar, pareras eller undviks på visuellt trovärdiga sätt. Denna respons i kombination med läckra set pieces för de viktigare striderna, fantastiskt ljud och ett riktigt starkt soundtrack gör de på pappret simpla striderna mer minnesvärda än de har någon rätt att vara. För egentligen är det enda jag gör att svinga mitt svärd i snabba eller tunga attacker samt ducka när fienden attackerar.
Tyvärr är det andra huvudsakliga elementet i spelmekaniken inte alls lika starkt – pusslandet. Det känns i huvudsak igen från föregångaren där vi ska leta efter ett visst mönster som bara syns från rätt synvinkel i den kringliggande geografin. Det var inte kul i Hellblade, och det är inte kul i Hellblade 2. Det finns en annan pusselvariant också, men det enda båda två lyckas med är att döda tempot i narrativet och agera som en bromskloss man behöver undanröja för att återgå till det “riktiga” liret. Med tanke på Senuas psykos känns det som att man har rätt fritt spelrum att hitta på något mer kreativt och engagerande, men icke.
Ångesten rider fortfarande Senua.
Lyckligtvis spenderas den största delen av tiden på de narrativa elementen, och det är här upplevelsen är starkast. Den isländska befolkningen har relativt nyligen börjat terroriseras av enorma jättar som attackerar när solen går ned, och med en annalkande vinter så blir dagarna kortare och kortare. I sökandet efter de andra pikterna dras Senua in i jättekonflikten (heh) och det är här mycket av utvecklarnas energi lagts. Jättarna är vidunderligt häftiga rent visuellt, och historien bakom dem är både intressant och relaterbar för Senua själv.
Det känns dock som man hade kunnat göra mer, som att det fanns mer narrativt djup att grotta ned sig i. Det sker dock helt enkelt inte, och när spelets eftertexter började rulla knappt sju timmar in var min spontana tanke “jaha, var det allt?”. Det som sker i berättelsen är intressant, men är till skillnad från i föregångaren inte vasst nog att motivera den korta speltiden.
Jättarna piggar upp mycket. Jättemycket.
Samtidigt spenderas åtminstone en fjärdedel av spelet på en pusselinriktad del som är mer eller mindre frikopplad från resten av narrativet, vilket känns som ett märkligt fokus när all tid som fanns borde ha lagts på att vidga den centrala konflikten och dess deltagare. Det finns bara en handfull namngivna karaktärer i spelet, och vid sidan om Senua själv samt en lokal vikingledare finns det knappt någon karaktärsutveckling över huvud taget, eller ens något annat än endimensionella stereotyper.
"Hade kunnat vara en lika stark upplevelse som ettan"
Det är synd, för känslan är att Hellblade 2 hade kunnat vara en lika stark upplevelse som ettan. Som det är nu är det istället framför allt den första jätten och allt som sker kring denna som sticker ut i positiv bemärkelse. Samtidigt som det jag hade trott skulle vara den sämsta aspekten av titeln – striderna – blir den mest minnesvärda. Således är det svårt att inte känna sig besviken såhär i efterhand. För även om Hellblade 2 är ett bra spel så hade jag förväntat mig mer efter sju års väntan. Senua har förtjänat det.
Fotnot: Hellblade 2 släpps till Xbox Series och pc den 21 maj.
Testdator: AMD Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB
