“Jag har ingen aning om vad jag håller på med, utan jag åker mest runt och skjuter fiender” säger rösten i mitt headset. När jag hör detta, mitt under en eldstrid på Mars och på ett av de allra sista uppdragen i #Destiny, kan jag inte hålla mig för skratt. Jag, en holländare och en annan svensk arbetar oss beslutsamt fram genom fiendehorderna och plötsligt bekräftas den gnagande känsla som förföljt mig sedan starten. Att jag inte riktigt förstår spelet, inte ens efter att ha spenderat otaliga timmar flygande mellan planeter, i ständig kamp mot det mörker som hotar att förgöra mänsklighetens sista utpost på jorden.
Tidiga konceptbilder på Globen
Det första #Halo: Combat Evolved var fantastiskt att spela igenom med en kompis i split-screen men det är också få spel som misslyckas med att underhålla under de premisserna. Hojtande, skrattande och svärande tillsammans med andra, till och med främlingar, är oslagbart i spelsammang. Därför är det inte så konstigt att Destiny är ständigt uppkopplat, men det var länge sedan ett spel av denna magnitud kändes så spretigt.
Snyggt men platt
Vad Destiny är för typ av spel har jag därför fortfarande svårt att svara på, trots att storyn är avslutad och bara något enstaka gruppuppdrag återstår. När folk står och dansar med varandra i hubområdet The Tower vill det vara ett småknasigt onlinerollspel, men när interaktionen med andra spelare stannar vid att peka och vinka till varandra blir det snabbt gammalt. När du patrullerar de olika planeternas yta vill det gärna vara lite lagom massivt, med frihet och stora vidder på menyn. Det är bara märkligt att #Bungie tagit fasta på de allra enformigaste “döda X, samla Y”-uppdragen från den genren. Det är också svårt att arbeta upp ett brinnande utforskarintresse när det enda som väntar runt kröken är fler fiender att skjuta på och någon enstaka kista med prylar som du snart har levlat ifrån.
Ska vi... dansa?
Planeterna är dessutom väldigt typecastade utefter din nivå, det är sällan givande att återvända till tidigare himlakroppar där dina rörliga måltavlor stannat i växten och mest blir kanonmat du tillreder med vänsterhanden. Ibland får jag så ettriga flashbacks från ödemarken i Rage att jag nästan hör John Carmack viska “megatextures, meeegatextuuures” i mitt öra.
För det är redigt snyggt i många stunder. En del vyer är faktiskt precis så häpnadsväckande som marknadsföringsbilderna velat framhäva och det kan inte många spel stoltsera med. Jag spelade igenom Destiny på Playstation 4 men har stundtals sneglat på Tompas bravader på Xbox One - båda ser fantastiska ut. Det beror knappast på antalet pixlar i höjd och bredd utan på det rigorösa designarbete Bungie har lagt på Destiny. Jag tycker bara att det är underligt hur mest imponerande miljöerna och haksänkande överblickarna behagar dyka upp först halvägs igenom spelet. Visst, det är bra tjusigt innan men inte så pass att du stannar upp och fumlar efter screenshotknappen under beskjutning. Vykorten värda att dö för är sällsynta.
