1972 lyfte Francis Ford Coppola fram granitblocket och högg in mallen för hur en maffiaskildring ska se ut. 44 år senare har den blivit allt mer tyngd av sina egna klichéer, och vissa menar att det är dags för något nytt. Och ärligt talat: Brandos underbett och Pacinos minimala mimik är rätt gjorda.

#Mafia III har en annan infallsvinkel. Det berättar om gängrivalitet och organiserad brottslighet utan att klyschiga sicilianare blandar sig i huvudrollen.

Men vi ska inte bli Sean Murray här och utmåla spelet som något annat än vad det faktiskt är. För Mafia III är ett ganska traditionellt actionspel. Du vet, stilen som både föddes och odödliggjordes i #GTA 3, och som förfinats gång på gång under de snart 15 år som gått sedan #Rockstar ritade om spelkartan. Följaktligen är Mafia III en öppen 3D-värld fylld av fordon, vapen, våld, valfrihet och starka karaktärer.

Bilarna går betydligt fortare än i original-Mafia.

Nytänket ligger inte i det spelmässiga, utan i att handlingen utspelas i 1968 års New Orleans-kopia New Bordeaux. I huvudrollen hittar vi den färgade Vietnamveteranen Lincoln Clay, och i bakgrunden skaver tidens politik och öppna rasism. Vi följer Clays beslutsamma väg in i stadens maffia, och upplever hur hämnd blir bränslet på karriärelden när han undgår döden med en hårsmån medan hans närmaste utplånas.

Det berättas med kronologiska skutt, kraftigt färgat av filmens dito, och utvecklarna har tydliga ambitioner att göra ett spel med snyggt berättande. Det känns fräscht, samtidigt som det blir lätt komiska pauser när spel- och berättartempo inte synkar. Som så ofta i storydrivna spel.

Men noviserna #Hangar 13 bygger en tjock stämning där luften vibrerar av testosteron och kriminalitet. Det är bilåkning (med tidstypiskt svajiga V8:or – kul!), eldstrider, stealth-kills och ett soundtrack fyllt av magnifika låtar (låt vara förutsägbara) från musikhistoriens kanske mest kreativa period. Och det är våldsamt. Första skottet jag avfyrar träffar fienden i ansiktet, och den som tvekar inför sånt bör söka annan underhållning.

Lincoln Clay är krigsveteran och maffiaman, men de första timmarna visar han sig också sårbar och traumatiserad. Men någon mjukisroll har han knappast: han rakar sig med kniv, har stämbanden i Stalloneläge och anakondatjocka biceps. Huruvida han käkar handgranater till fredagsmyset är oklart, men stundtals är det klassisk singleplayer-action rakt av, låt vara med cover-mekanik.

I ett uppdrag simmar jag in till en brygga vid några hus, scoutar läget från vassen och avlivar tyst en fiende åt gången. Vägen till målet – en haitisk mafioso som döden ska dö – går genom några risiga hus och skydd som slumpen råkat placera på ställen som passar en smygande huvudperson perfekt. Uppdraget kan svårligen beskrivas som något annat än snitslad bana med ett par alternativa vägar framåt. Man kan förstås begå eldstrid, men jag testar smygmördandets ädla konst.

Lincoln Clay är en våldsam man.

Med tangentbord springsmyger Clays massiva kroppshydda framåt, och det slamras och plaskas högljutt. Men fienden varken ser eller hör eftersom den är både halvdöv och helkorkad. Tre vakter står i klunga, jag visslar för att locka fram dem och en och en kommer de snällt fram till mitt gömställe och låter sig avlivas. Jag höjer svårighetsgraden, men kan inte svära på att AI:n blir särskilt mycket smartare. Men i en annan scen, när mitt gäng tömmer en bank och jag täcker ingångarna, sprider poliserna ut sig och anfaller från flera hål. Så det finns hopp om att det bor någon sorts intelligens i skallarna på New Bordeaux artificiella invånare.

Efter tre och en halv timme med spelet är känslorna blandade. AI:n är det enskilt största orosmolnet, men det känns också mer actioninriktat och mindre "realistiskt" än framförallt original-#mafia|Mafia. Inte mig emot, men frågan är vad seriens mer konservativa anhängare tycker.

Kanske kommer Mafia III tas emot på samma sätt som #Max Payne 3 – spelarna antingen älskar eller hatar det. De har flera likheter: ny utvecklare plockar upp stafettpinnen efter många år i dvala, och gör ett röjigare spel. Jag hör till dem som faktiskt gillade Rockstars tolkning av #Remedys galjonsfigur, och jag lämnar mitt första Mafia III-möte med en längtan efter mer. Och insikten att något nytt Mafia, det är det inte.