En helt ny galax väntar på att bli upptäckt, men innan äventyret kan starta på riktigt ställs jag inför det klassiska dilemmat – ska jag vara kille eller tjej? Är jag verkligen nöjd med hur min karaktär ser ut och kommer jag behöva göra om allt när jag inser att det inte alls ser lika bra ut i spelet?

I #Mass Effect: Andromeda följer vi besättningen ombord transportskeppet Hyperion, som efter 600 år i kryosömn slutligen anlänt till den sällsamma Andromedagalaxen i hopp om att finna ett nytt hem. Här är allt nytt och främmande, så till skillnad från de tidigare spelen får vi alltså vara med från början och överraskas på samma villkor som spelfigurerna i ett narrativ som åtminstone inledningsvis känns som en frisk fläkt.

På vissa frisyrer sitter en hjälmvarningslapp.

Tur då att editorn är lättarbetad och att de viktigaste funktionerna finns där, även om det inte är lika lätt att gå in på detaljnivå som i de tidigare spelen. Utbudet av frisyrer är också lite skralt och flera av dem ger tyvärr intrycket av att någon tryckt en stor hjälm på karaktärens huvud. Inte ens ansiktsbehåringen ger den kreativa frihet jag hade hoppats på. Inte för att systern Sara är i behov av en mustasch, mer för att jag skippade att spela som brorsan på grund av det.

Jag känner mig ändå mer än tillfreds med mitt val. Sara Ryder har en bra röst och hennes dialog flyter bra. Som karaktär har hon en rätt avslappnad inställning till livet i den nya galaxen och jag ser fram emot att lära känna henne. Därför hade jag gärna sett att hon fick mer utrymme att utvecklas innan hon efter några plot-points omedelbart blir stämplad som en av de viktigaste personerna i galaxen. Jag har liksom inte hunnit bilda mig en egen uppfattning om vem hon är än.

I vår spoilerfria lunchstream fick karaktärseditorn bekänna färg.

När det är dags att landa på någon av planeterna slås jag däremot av hur snygga miljöer #Bioware har byggt upp med hjälp av spelmotorn Frostbite, som också används för spel som #Battlefield 1. Här möter vi en spännande utomjordisk flora och fauna – med en tillhörande ljudbild som verkligen säljer känslan av att jag befinner mig på utomjordisk mark. Stundtals upplever jag däremot att grafiken tar ett störtdyk, vilket får vissa scener – framför allt de som utspelar sig inomhus – att se extremt platta och föråldrade ut. Jag gissar att det i huvudsak har med konstig ljussättning att göra eftersom det skiftar så markant från ett område till ett annat.