Fable

För att hålla uppe intresset för en snart ett år gammal titel har förhandssnacket varit att pc-upplagan av Fable ska innehålla en utökad arsenal av vapen och magier samt nya rustningar och platser, vilket sammanfattas i undertiteln The Lost Chapters. Detta är numer en sanning med viss modifikation då det i veckan blev klart att The Lost Chapters även kommer att släppas till Xbox till ett rabatterat pris, något exklusivt innehåll är det alltså inte frågan om. Det är dock något bara riktiga konsolhatare kan hänga läpp över, snart får vi ju njuta av herr Molyneux kreativitet även på våra kära dumburkar - av vad jag har sett hittills ser det mycket lovande ut.

För er som struntar totalt i allt vad krysslådetitlar innebär börjar vi med en liten introduktion av spelvärlden, ett vidsträckt skogsbälte döpt till Albion. Redan i de inledande sekvenserna får vi veta att oroligheter har börjat yra bland kvistar och snår men än så länge har de inte nått staden Oakvale där vårt äventyr inleds. Här är allt precis så sockersöt som en fantasivärld ska vara - halmtak, bolmande skorstenar och pittoreska gator ackompanjeras av trollflöjtsmelodier och färgglada fjärilar. Som en storörad liten grabb ränner man runt i byn i jakt på guldmynt som ska användas till en födelsedagspresent till storasyster, ett lagom simpelt uppdrag som lär dig kontrollerna och att interagera med spelvärldens många karaktärer. Den viktigaste läxan är dock den att det alltid finns två sidor av ett mynt och ofta lika många sätt att få tag i dem, antingen är du snäll och hjälpsam eller så är du elak och manipulerande. Dessa val genomsyrar hela spelet och påverkar även hur din karaktär utvecklas, både karriär- och utseendemässigt det ska jag berätta mer om senare. Det tar dock inte lång tid förens idyllen rasar samman, trollflöjten har knappt kommit in på andra versen innan ett gäng banditer attackerar byn och sätter eld på de ekologiska taken och mördar allt på två ben. Förutom vår blivande hjälte såklart.

Istället räddas du av den lagom mystiska hjälten Maze som tar dig med till The Heroes Guild, en samlingsplats för traktens heroiska individer tillika skola för ungdomligt hjältematerial. Eftersom din familj numer matar maskarna blir detta ditt hem och här får du lära dig grunderna i hur du piskar skurkstjärt, både med närstridsvapen såsom svärd och avstråndsditon i form av olika pilbågar. Du får även en kvällskurs i bruket av magier samt än fler tillsägningar om att alla dina val påverkar din väg genom livet. Väljer du att beskydda de oskyldiga mot illgörare blir du väl ansedd och respekterad, väljer du istället att utnyttja de svagas situation blir du hatad och fruktad.

Åren går och efter att du har växt ett par centimeter på längden och på bredden är det dags för dig att avlägga examen i heroism och bege dig ut i Albion på äventyr. The Heroes Guild är till en början ditt hem och din utgångspunkt men allt eftersom återvänder du endast hit för att avlägga rapport, anmäla dig till olika uppdrag samt omvandla dina erfarenhetspäng till nya och bättre kunskaper. Detta görs enligt klassiskt rollspelsmanér, dels får du en allmän pott poäng från de uppdrag du slutför och dels får du poäng i de tre huvudkategorierna - styrka, färdigheter och viljekraft - allt eftersom du använder dem och dess underkategorier. Ju bättre du blir på något, till exempel att kasta eldbollar, ju fler erfarenhetspoäng kostar nästa nivå att köpa. Det är som sagt inte bara ditt inre du kan påverka i spelet, med hjälp av en uppsjö olika klädesplagg, rustningar, skäggstilar och frisyrer kan du i princip utforma din hjälte som du vill. Berättarrösten nämner vid ett tillfälle att en lagom nivå av narcissism ingår i hjälterollen. Ditt utseende färgas även det av din livstil, är du god blir din karaktär vän och vacker medan ondska ger hårdare ansiktsdrag, är du tillräckligt elak kan horn börja framträda i pannan.

Det första man märker en bit in i spelet är att världen är stor men att den är uppdelad i ganska små delar, delar som kräver en stunds hårddisktuggande för att kunna passeras. För att minska skavsåren på vår stackars hjältes fötter har man därför lagt in teleporteringsplattor här och var i Albion, vanligtvis i anknytning till någon större plats eller by. Allt för ofta blir det dock att man får vandra ett par minuter, inklusive laddningstider, innan man når nästa uppdragsområde. Den otåliga ska känna sig varnad. Det positiva med den stora världen är den imponerande mängden olika äventyren och det är faktiskt den del som nästan når ända upp till de nivåer Peter Molyneuxs vassa marknadsföringstunga slickat upp dem. Det finns ett fåtal huvuduppdrag som för handlingen framåt men känner du för att istället utforska Albions avkrokar kommer du att finna mängder med sidouppdrag att ta itu med - allt från att skrämma bort gamla spöken till att försvara bondgårdar från banditer. I nästan varje tidigare nämnd del finns det någon datorstyrd innevånare som behöver en hjältes hjälp och har du lust kan du säkerligen spendera timmar på uppdrag som inte har ett dugg med den röda tråden att göra. Skulle du tröttna på att äventyra kan du istället välja att ta en paus med ett fiskespö i högsta hugg eller flörta upp någon dam på närmsta pub. Spelar du dina kort rätt är giftermål ingen omöjligthet, bara du först pungar ut ett par tusenlappar för en vigselring och ett hem att förvara frugan i när du är borta. Alla dessa valmöjligheter, som i sig själva kan vara väldigt linjära och fyllda av enkelspåriga korridorer av träd, gör att spelet känns väldigt öppet och fritt, nästan precis så storslaget som fransosen påstått i de många intervjuerna.

Den grafiska stilen är minst sagt välgjord, den påminner lite om Blizzard där stora polygoner blir snygga genom ett gediget arbete med detaljer och texturering. Visst, det syns att spelet släpptes förra året men i ett fantasyspel som Fable tycker jag inte att det spelar någon roll och det är absolut inte fult. Grästuvor vajar i vinden, träden känns aldrig stela och enformiga och animationerna lämnar litet att önska. Det enda som direkt går att klaga på är de ibland ofokuserade ögonen på karaktärerna. Spelet flyter mycket bra med den näst högsta detaljrikedomen inställd i en upplösning på 1280x1024. När väl den optimerade fullversionen släpps kan jag tänka att det går att höja ett snäpp till (se mina datorspecifikationer längst ner på sidan).

Om det starkaste kortet är spelets öppenhet och flora av äventyr är musiken och ljudet utan tvekan det näst bästa. Tonerna, sammansatta av kompositören Danny Elfman som skapat musik till många storfilmer, är varierande och väldigt stämningshöjande vilket bidrar till att du lättare dras med i stämningen både när det vankas slagsmål och känslomässiga stunder. Många av personerna du stöter på kommenterar din framfart med utrop och även här påverkar din hjältes samhällsstatus omgivningen. Är du en god person blir människor glada och hurrar när promenerar förbi, är du en ond människa flyr de istället i skräck och barnen börjar gråta. Röstskådespeleriet är väl genomfört och den brittiska engelskan bidrar av någon anledning till den varma fantasykänslan.

Sammanfattat känns Fable redan nu som ett gediget arbete, de många detaljerna lyfter spelet från ett vanligt actionrollspel till ett spel som i vissa anseenden nästan lever upp till Peter Molyneux hype-maskin. Bara en sådan sak som att huvudpersonen inte har ett uttalat namn bidrar till att du känner dig mer knuten till honom och mer personligt engagerad i karaktärens utveckling. Älskar du spel såsom Zelda, Diablo och Dungeon Siege är Fable en titel att hålla ögonen på, jag kan nästan lova att du inte blir besviken.