#Mother Russia Bleeds är inte bara ett försök att gjuta nytt liv i den väldigt sömniga beat ’em up-genren. Det är också ett försök att anamma klassisk exploitation-estetik i pixelform. Det är inte, som #Hotline Miami, ett slags ironisk metakritik av våldskonsumtion. Det är mer i linje med gammal hederlig 70-talsexploitation där våldet och gränstestandet är ett värde i sig.
Därför får jag och tre franska journalistkollegor naturligtvis prova nivån som utspelar sig på en sjaskig sexklubb i Moskvas mindre fina kvarter. Jag är snabb och hinner välja karaktär först. Naturligtvis väljer jag den till synes helt världsfrånvända psykopaten med dålig hållning. Kan relatera.
Sista beställningen är inte mer populär i Ryssland än någon annanstans.
Både animationer och design är väldigt läckert gestaltade i klassiska, mjuka pixlar. Det finns gott om combos och varianter på attacker du kan utföra med få knappar. Bland annat kan du slå skallen av motståndare och sedan använda huvudet som vapen. Varför inte? Du kan också plocka upp flaskor, slå sönder dem och sedan hugga motståndarna som en galning med skärvorna.
Knark är gott?
Naturligtvis kan du också ta droger, antingen för att hela dig eller för att gå bärsärkagång för en kort tid. I bärsärkläget kan du också oneshot-döda en motståndare på blodigast möjliga vis. Om du börjar få slut på droger kan du suga ut mer ur golvade fiender.
Bop 'n Rumble 28 år senare. Med TVÅ hundar!
I den grisiga värld som Mother Russia Bleeds målar upp kan jag förstå att droger är ett måste för att härda ut. I klassisk exploitation-anda är allt fult och både moral och måttlighet är okända ord. Spelet har redan fått kritik för sitt slafsiga våld och dess pixliga gestaltning av transpersoner. Men det är lite att missa vad Mother Russia Bleeds är. Det går så klart att avfärda det som exploitation, men det är ju exakt vad utvecklarna är ute efter.
Sann exploitation vill bli avfärdat som skräp. Om det inte blir det så har det misslyckats.
Oavsett vad man tycker om den biten så har #Le Cartel några idéer för att ta beat ’em up-genren vidare. De är väl medvetna om problemet med att många andra spel i genren lider av repetitiva strider och enformig nivådesign. För att motverka detta har varje nivå sina specifika spelmekaniska tillägg. Bland annat ska du rymma från ett fängelse medan ett upplopp pågår och vakter och fångar utkämpar ett veritabelt krig. Miljöerna är också förstörbara och interaktiva på olika sätt för att erbjuda variation och dynamik till striderna.
Family Guy-kycklingen har växt upp. Och den är förbannad.
Även fienderna ska erbjuda större variation än vad som är vanligt för genren. De läderpervon jag slåss mot på sexklubben ska bara dyka upp på den nivån. Andra nivåer har fiender som är logiska för just den miljön.
Mother Russia Bleeds är precis vad det ser ut att vara: ett ultravåldsamt slagsmålspel där våldet är sin egen belöning. Men det är inte nödvändigtvis hjärndött för det. De små spelmekaniska innovationerna lovar gott, och att spela fyra spelare i co-op borgar för rejäla bataljer. Lägg till det extra spellägen som bossrusher, survival och ett versus-läge där du kan puckla på en polare så har vi ett spel som känns mer genomtänkt än det kanske ser ut att vara vid en första anblick.
