På senare år har allt mer i spelvärlden kretsat kring karaktärsutveckling. David Cage gör det i #Heavy Rain och #Bioware har gjort det ganska länge nu med sina spel. Men det är ganska talande för en trend när till och med lobotomerade spel som #Gears of War 2 försöker hänga med sin samtid. En gråtande COG-soldat är antagligen den största symbolen vi har för att spelmediet sakta men säkert tar sina myrsteg framåt.

Går man nära sina fiender kan man hoppa upp på dem och skjuta dem rakt i fejan.

Nu är ju varken historieberättande eller karaktärsutvecklande något som passar alla spel. Eller alla spelföretag. Trots detta vill #Nintendo ändå vara med och leka. Visa att även de kan spela på känslor. Och självklart är det Samus Aran, företagets enda kvinnliga frontfigur, som blir försöksobjekt.

Previously on Metroid

Metroid: Other M (visst är det en fenomenalt fånig titel?) är spelet som länkar samman SNES-klassikern Super Metroid och Game Boy Advance-uppföljaren Metroid Fusion. Det långa introt återberättar slutet från Super Metroid i en ovanligt snygg och framförallt snyggt klippt filmsekvens där Mother Brain som bekant får på pumpen efter att den sista metroiden offrat sig för Samus Aran.

Efter en kort sejour hos federationen där Samus tränar upp sina förmågor (och där man som spelare får bekanta sig med kontrollen) ger hon sig ut i rymden igen med sitt brandgula skepp. Sin vana trogen snappar hon snart upp ett nödmeddelande från en isolerad rymdstation och beger sig dit. Och trots att allt är extremt konformistiskt hittills är det här man börjar förstå att Metroid: Other M inte kommer bli som något annat Metroid-spel.

3D dödar 2D

Till att börja med så är det mellansekvenser hela tiden. Samus stöter på en grupp federationssoldater som också undersöker den övergivna rymdstationen. Deras ledare, Adam, var en gång i tiden även hennes överordnade, innan hon blev prisjägare. Det antyds att de har en ganska komplicerad historia och att Adam var skälet till att hon slutade inom militären. De beslutar sig för att göra gemensam sak och fortsätta att utforska rymdstationen tillsammans.

Bakgrundshistorien funkar. Jag har inga större problem med den. Mitt problem är hur Nintendo valt att gestalta den. Under alla mellansekvenser får vi nämligen höra Samus Arans inre tankar. Det är tänkt att framstå som “poetiskt” men är i realiteten ett hopkok av plattityder och pretentiöst pladder. Tragiskt, med tanke på att Metroid-serien tidigare gjort en poäng av att bara visa - inte berätta.

Visst känns monstren betydligt mer Ninja Gaiden än Metroid?

Det som faktiskt visas är inte heller så roligt. Other M är hopplöst fult. Vid en första anblick tror jag mig kunna räkna texturerna på ena handens fingrar. De kala gångarna påminner mer om steriliteten från #Shadow Complex än om de livfulla, organiska omgivningar som är seriens signum. De erkänt duktiga teknikerna på #Team Ninja som är ansvariga för programmeringen och de horribla 3D-modellerna bör skärskåda sig själva mer än en gång i spegeln.

Okänslig uppdatering

När nu Metroid ska uppdateras väljer Nintendo ett säkert spår. Det klassiska 2D-perspektivet är tillbaka men man kan när som helst rikta kontrollen mot skärmen för att dyka in i förstaperson à la Metroid Prime. Något som, om sanningen ska fram, inte känns helt klockrent. Till skillnad från #Retro Studios sköna kontroll vinglar siktet betänkligt här. Man måste också använda förstapersonsperspektivet ganska ofta eftersom det är enda sättet att skjuta missiler på. Jag ber en stilla bön att Nintendo lägger mycket tid på att finslipa den delen av kontrollen. Som tur är fungerar det alldeles utmärkt att springa och skjuta i tredjepersonsvy. Extra plus för den sköna retrokänslan som kommer sig av att man håller Wiimoten horisontellt. Det känns som att Nintendo här åtminstone försöker återknyta till sitt och seriens arv.

Tillsammans kan en enstöring störas

Efter en liten stunds blästrande av slemmiga skurkar i korridorerna återförenas Samus med federationssoldaterna och en bossfajt tar vid. Ett groteskt tripod-liknande monster står i händelsernas centrum och meningen är att man ska samarbeta med soldaterna. De ska frysa den väldeliga tingestens elastiska armar och jag ska skjuta dem i bitar med mina missiler. Det är ytterligare en udda ingrediens och ett tydligt resultat av den ökade vurmen för att göra saker tillsammans i spel. Vad kommer härnäst - quick time events-avslutningar?

Visst, jag må låta som en bakåtsträvande stofil men det är mycket med Metroid: Other M som helt enkelt inte känns rätt. Och om vi ska vara riktigt petiga så varken ser eller låter det rätt för den delen heller. Mycket kan givetvis hända, jag har trots allt bara spelat första timmen men det är oroande att frågetecknen fortfarande är betydligt fler än utropstecknen.