Så länge benen bär
Drömmen höll hela vägen. Glädjen blev det vassaste av svärd och känslorna min ogenomträngliga sköld. Det har gått knappt en vecka sedan jag sprang mitt sjunde Göteborgsvarv, men jag har ännu inte landat. Asså, fasen vad roligt det var! Jag öppnade försiktigt och höll den toklugna takten nästan hela vägen, njöt av folkfesten och hajfajvade kidsen som hejade på. Jag kunde till och med unna mig en stapplande spurt på Slottskogsvallen. Vilken himla syn den måste ha varit.
Tre timmar och fjorton minuter blev tiden. Men den skiter jag i för det är inte den som betyder något. För det jag fick under loppet och den här korta tiden efteråt är värt så mycket mer: en brännande motivation, en vilja att fortsätta springa så långt benen bär och så länge livet lär. Så nu ska jag göra det. Det kan också bli en himla syn.
[ia=954228; large]
Givetvis skaffade jag en lämplig loppfrisyr.
En Bamseponny av folket
Grattis! Du förstår inte hur sjukt imponerad jag är. MVH Dör-efter-40-minuter
Bra jobbat! Du och jag nästa år?