En gammal spelberättelse
Hehe... jag hittade en gammal berättelse som jag skrev alldeles efter releasen av Guild Wars (Prophecies). ^^ Kan ta och posta den här för kuls skull:
En Warrior står i fronten och tar emot en massa hårda slag medan Elementalisten står i bakgrunden och lägger kraftiga magier som meteorregn eller stora eldklot. Rangern skjuter snabbt sina pilar mot fienden medan Mesmern försvagar fiendernas stridsförmåga genom att förringa hjärnkapaciteten eller inbilla dem att de har dödliga sjukdomar. Necromancern har hela tiden väntat på ett bra tillfälle att åkalla sina onda makter, och när fiendeledaren har lite liv kvar springer Necron fram och suger ut det stackars monstrets sista livskraft. Med ett villt skri faller det sedan till marken. Necromancern njuter medan han andas in dödslukten, och livet ökar för alla partymedlemmar. Necron utnyttjar sedan det sista som finns kvar av fiendemonstret genom att skapa några skelett från kroppen.
- Det var en lätt match! skrattar Warriorn
- Tro inte att det är över än. säger rangern och blickar ut över horisonten.
En stor grupp av Charrs (stora lurviga monster) är på väg rakt emot gruppen.
- Ånej, stönar elementalisten, jag som har så lite energy kvar.
Monken som hela tiden har stått i bakgrunden och helat hävdar sin röst:
- Vi borde fly...
Necromancern har inte en tanke på fly, blodsmaken har gjort honom för stark för att retirera. Med ett övernaturligt skri skickar han iväg sina skelett mot den antågande gruppen av Charrs. När Charrgruppen är inom räckhåll går Warriorn berserk på de lurviga djuren. Skeletten har redan krossats när Warriorns yxa träffar ledarens nacke. Yxan gjorde ett djupt sår i halspulsådern och den storväxta Charren börjar blöda ohämmat.
Nu är det dags för rangern att handla:
Pilbågen laddas med tre sylvassa pilar som sedan skjuts iväg med hög fart. Två stycken träffar Charrledarens bröstkorg och en skjuts in i ett närstående vissnat träd.
Nu faller den stora ledaren till marken med en duns, och Necromancern ser genast ett bra tillfälle att åkalla de odöda. Ur ledarens kropp reser sig ett skrämmande spöke som knappast höjer moralen hos fienderna.
Men trots denna enorma rädsla rusar en av Charryxkämparna förbi Warriorn och slänger sig över Elementalisten som inte har en chans. På några sekunder ligger den stackars magikastaren död på den solbrända marken. Charren är väldigt hungrig, men middagen får tyvärr vänta, för det ludna monstret har fått syn på ett annat försvarslöst byte:
Monken!
Med ett vrål springer Yxkämpen mot den stackars vitklädde välgöraren.
Mesmern som just är i färd att förblinda en fiendebågskytt har fått syn på den skoningslösa besten som springer med stora steg mot Monken.
Snabbt lägger Mesmern en förlamningsmagi som gör så att Charren faller till backen utan kraft i benen.
Monken hinner knappt hämta andan innan Warriorn skriker:
- Jag är skadad!
Den flintskalliga helaren springer med snabba steg mot den adrenalinpumpande Warrion och lägger sina händer på det djupa såret. Genast höjer Warriorn vapnet mot himlen och skriker "CHARGE!!". Det högljudda skriket skrämmer iväg de sista Charrkrigarna som springer därifrån.
Trots den överväldigande striden har partymedlemmarna inte lust att plåstra om sig själva, de bara står och stirrar på den krossade Elementalisten.
Så stegar Monken plötsligt fram mot liket:
- Ur vägen! Han ska inte längre ligga där och förudmjukas!
Den vitklädde mystiska mannen lyfter händerna mot himlen och uttalar några oförståliga ord. Och plötsligt reser sig den döde elementalisten från marken. Väldigt skadad, men vid liv.
Partyt jublar och Elementalisten tackar Munken.
- Tacka inte mig! Det här är mitt jobb!
Så vandrar gruppen vidare. Vidare mot Ascalon City...