Gryningens regnbåge

Har du någonsin sett en regnbåge i soluppgången? Inte? Låt mig få beskriva den för dig.

Det måste vara speciella förhållanden. En tidig sommarmorgon, inte för varm men icke heller för kall. När du står där ska den tidiga morgonbrisens lätta smekning över din kind vara likt ett dun fört av din älskades hand. Precis så sval att du känner en rysning ila längst ryggraden, att håret på dina armar reser sig och dina andetag känns uppfriskande, men inte så kall att det är obehagligt. Det måste vara tillräckligt fuktigt, inte för blött men icke heller för torrt. Luften mot din hud ska varken göra dig våt eller uttorkad. Kvällen innan ska det ha fallit ett stilla sommarregn, inget skyfall men inte heller ett duggregn. Under natten har strilandet sakta bedarrat, och marken ska vara precis så fuktig att det är svårt att avgöra om det är regn eller dagg du känner mot dina fötter när du sakta går i gräset.

Skyn måste vara klar, men inte för klar. Den får inte inbjuda solen till dans med vidöppna armar men icke heller avhysa de värmande strålarna med regntunga murar. Ett par ensamma slöjor, ridåer av nattens väta ska fortfarande dröja sig kvar, osäkra på om de egentligen borde ge vika för solens och dagens ankomst eller ståndaktigt stå kvar med stolt trofasthet. När solens sken äntligen bryter fram bakom horisonten ska dessa vajande gardiner färgas djuprosa mot en bakgrund som skiftar mellan brandens bastanta orangehet och violens violetta skiftningar.

Det är då du ser den. Svag, nästan dimmig i kanterna uppenbarar den sig i väster, med anletet vänt mot den sakta stigande solen. En perfekt skärva av svaga nyanser; havsblått, blodrött och bladgrönt flankerar en ensam båge av klart gult ljus som utmanar österns flammande solskiva. Den är aldrig så stark att du slås av häpnad. Jämfört med de regnbågar man ser mitt på dagen kan den tyckas svag, tunn och genomskinlig, men till skillnad från dem dominerar den skyarna, ramar in alla de färger som fötts och välkomnar en ny dag med en ömhet och vårdnad som får en blid moder att verka barsk.

Gryningens regnbåge är magisk. I sin svaghet rymmer den styrka, i varje enskild partikel finns såväl svalka som värme och även om alla dess färger är bleka bjuder den på ett vidare urval av nyanser än den mest vågade konstnärs palett.

När du står där med ansiktet vänt mot den fryser du inte, men du är inte heller varm. Din puls går ned, och din andning blir lugnare. Det är som om själva tiden saktar ned, och den uppvaknande världen helt enkelt vänder sig på andra sidan och somnar om. Du är ensam i universum. Liten och svag i jämförelse med världens evinnerlighet, men ändå stark och rakryggad ty du är där. Du är vaken, du är levande och du känner hur du uppfylls av energi.

Så om du aldrig sett en regnbåge i gryningen. Gör dig själv en tjänst. Gå upp tidigt en sval sommarmorgon. Gå sakta genom det fuktiga gräset och känn den smekande sommarbrisen mot din kind. När solen bryter fram i öster, vänd den ryggen och se mot väster. Se upp mot skyn och bara lev...

#blogg