StarCraft II

Jag hör till dem som har väntat i tolv år på det här spelet. Jag hör faktiskt till dem som förbeställde samlarutgåvan. StarCraft var det första pc-spel jag tog till mitt hjärta och jag var väldigt försiktig med att hoppas för mycket på tvåan. Det var nog tur.

Berättelsen tar vid efter expasionen Brood War. Dominion, med kejsare Arcturus Mengsk i spetsen, styr över människorna med järnhand och propaganda. Jim Raynor, hjälten från första spelet, har blivit en frihetskämpe som gör sitt bästa för att avslöja Mengsk som den skurk han är. Naturligtvis har kejsaren motmedel, bland annat i form av "nyhets"-sändningar där Raynor utmålas som en förrädare. Efter några års lugn på zerg-fronten börjar dock Kerrigan röra på sig igen och berättelsen tar en ny vändning.

Handlingen är ingalunda originell men nu behöver den ju inte nödvändigtvis vara det för att vara medryckande. Tyvärr är den inte särskilt medryckande heller. För det första tar den något som inte var något och gör något stort av det, nämligen romansen mellan Raynor och Kerrigan som det egentligen inte hann bli något med i ettan. I StarCraft II får den på sätt och vis en central roll vilket känns lite konstigt. Förutom genom spelade uppdrag får man handlingen berättad dels genom nyhetssändningarna från Dominion, dels genom att som Jim Raynor gå runt på skeppet och tala med sina vänner och medhjälpare. I Starcraft II kan man nämligen mellan uppdragen promenera runt på sitt skepp och prata med folk, hyra in mer folk, forska och titta på "nyheterna". Att forskningen sker på skeppet är riktigt bra och ganska logiskt eftersom det du en gång har forskat fram följer med i hela spelet, till skillnad från i ettan där du var tvungen att forska fram samma saker under uppdrag efter uppdrag. Det är också tur med tanke på att spelet är väldigt hektiskt och det är svårt att hinna med så mycket när man väl är ute på uppdrag.

Hektiskt, ja. Där har vi det andra problemet med spelet. Nästan alla uppdrag är på tid. Du kämpar mot klockan på ett eller annat sätt oavsett om du skall försvara basen eller hämta upp något. Det gör att det ges väldigt lite tid till basbyggande och utforskande, vilket i sin tur leder till att det kan bli svårt att klara alla mål i ett uppdrag. Detta kan i och för sig vara positivt eftersom det ger omspelningsvärde. Något som också systemet med achievements ökar på om man nu bryr sig om sådant. Gillar man snabba strider med små resurser är allt detta inget negativt. Själv tycker jag om att bygga en stor bas och stärka mitt försvar för att sedan i lugn och ro ge mig ut på kartan och utsforska varje vrå. Det kunde jag dock glömma. Faktum är att det ibland tog några uppdrag innan jag kom på att jag fått tillgång till nya byggnader och enheter eftersom jag kämpade så för att överleva. Det hade varit bra om uppdragen varit lite mer varierade. Nu går svårighetsgraden att ställa in allt ifrån casual till brutal men det ändrar inte uppdragsformen, i alla fall inte på de nivåer jag spelade, normal och hard.

Grafiken är naturligtvis uppdaterad sedan StarCraft men har blivit något otydligare, åtminstone i byggläget. Jag kom på mig några gånger med att bygga eller träna fel enheter eftersom jag inte kunde se skillnade på dem. Det går att känna igen mycket men en del har gjorts om och det har kommit en hel del nytt. Som tidigare finns det vissa vapen jag inte fann någon som helst användning för efter de inledande uppdragen men jag tror det är något av en smaksak vilken taktik man använder. Det känns hur som helst väldigt mycket som StarCraft och det är ju bra. Ljudet förstärker denna känsla.

Filmsekvenserna är betydligt mer frekventa än i tidigare Blizzard-spel, något som också gör att de saknar den där wow-faktorn som får en att spela om spelet bara för att kunna se filmerna. Jag stör mig dessutom väldigt mycket på en del i designen. Till exempel ser Raynor helt fel ut med enorma muskler vilket inte alls stämmer med den bild jag har av honom från ettan. Han kan förstås ha tränat sedan dess men i stort sett alla utom forskarna ser ut på det viset. Sedan har vi Kerrigans utväxta Stilettklackar. Hon skall ju föreställa ett evolutionärt underverk, det bästa av det bästa från två raser. Kunde man inte tänka sig att hon skulle utvecklat något mer praktiskt än stilettklackar? Nåja, det är ju småsaker som inte egentligen påverkar spelet men jag är lite besviken och därför gnällig.

Kontrollerna är i alla fall de de rätta StarCraft/Warcraft-kontrollerna vilket gör att det är ganska lätt att sätta igång att spela. Det är tur för den medföljande manualen är inte mycket att ha. Förutom bakgrund och historia inne håller den de vanliga installationsanvisningarna och inte mycket mer. Online-manualen innehåller tyvärr inte mer än den tryckta. Det finns en tutorial som man kan gå igenom innan man börjar spela och det poppar dessutom upp tips efterhand som nya företeelser införs men de känns inte tillräckliga. Vissa tips är dessutom lite otydliga och på grund av tempot ges det inte mycket utrymme att prova sig fram. Det blir många laddningar.

Trots att jag inte är helt nöjd så är det ändå StarCraft. Det som drar ner betyget är tempot och den föga engagerande handlingen. Jag får hoppas på de kommande Zerg- och Protoss-kampanjerna och kanske framtida expansioner. Nu tänker jag spela om ettan.

#blogg