Att "känna" årtal och ålder
Jag kollade här om dagen på almanackan och ser att det är mars år 2021, ett årtal som jag mest upplever som en titel från en Sci-Fi film snarare än att riktigt årtal. 2019 känns mer som ett årtal, faktum är att det inte känns som det är 2020-talet, beroende på vad det ska kännas egentligen. Det är som pandemin har fått allt att bara stå still, det är lite samma sak med att jag skulle fylla 30 år 2019, folk blev dels förvånade över att jag med mitt unga utseende skulle bli så "gammal" och dels att det kändes som en ålder många har firat, när jag firat äldre bekanta så har de alltid känts så mycket äldre som 30 år. När jag blev 30 så var det som att fylla 29 och 31 såklart, här om dagen så tänkte jag säga att jag är 30 när jag fick frågan fast jag fyller 32 om ett tag.
Men har ni känt att tiden har stått still under pandemin? När jag var arbetslös mellan 2016-2019 så kändes det på något vis likadant, när jag 2019 kom in på en otroligt bra utbildning så hade jag en känsla av att jag kunde få göra det som folk alltid pratar om när de snackar som sin fantastiska tid under gymnasiet jag aldrig fick uppleva av olika orsaker, alltså få massa vänner och gå på fester med mera. Pandemin satte ju stopp på det och är i en riskgrupp. Jag vet inte vad syftet är med tråden men känner att jag måste skriva av mig.
Bra att skriva av sig ibland. Kan relatera till tankarna om hur tid känns. Tycker också att tiden har stått still rätt mycket under pandemin, blev arbetslös i samma veva också så det förstärker nog känslan lite, men det känns bisarrt att det har gått över ett år sen skiten började nu.
Bra att skriva av sig ibland. Kan relatera till tankarna om hur tid känns. Tycker också att tiden har stått still rätt mycket under pandemin, blev arbetslös i samma veva också så det förstärker nog känslan lite, men det känns bisarrt att det har gått över ett år sen skiten började nu.
Oja det och tiden har inte direkt gått fort, men jag var arbetslös efter folkhögskolestudierna 2016 även om jag försökte hoppa på någon högskoleutbildning under åren, då var tiden också lite avstannat men då hade man ju en viss frihet i alla fall. Nu är jag ändå glad att jag studerar och de kontakter jag fått är bra att ha i framtiden oavsett men största drömmen har av någon anledning att flytta till sthlm före 30, varför vet jag inte och tror det indirekt är påverkat av de bilder jag sett på sociala medier av äldre släktingar osv. När pandemin var relativt låg i somras och början av hösten så hade jag härliga veckor i sthlm iaf.
Är i fas3 så förhoppningsvis får jag vaccinet i maj/juni.
Absolut, kan relatera till det där. Blir också mer främmande när man inleder nytt decennium. Jag känner samma sak med att fylla år, precis när jag jag börjar komma till ro med och känna mig bekväm med min ålder så är det dags att fylla år igen.
..:: trickeh2k ::..
Windows 11 Pro - Ryzen 7 7800X3D - ASUS TUF B650-PLUS - Kingston FURY Beast DDR5 64GB CL36 - MSI MAG A850GL - MSI RTX 4080 VENTUS 3X OC - Acer Predator XB271HU - ASUS VG248QE - QPAD MK-85 (MX-Brown)/Logitech G PRO Wireless - Samsung 960 EVO 250GB, Samsung EVO 860 500GB, SanDisk Ultra II 480GB, Crucial MX500 1TB, Kingston KC3000 2TB - Steelseries Arctic 5 - Cooler Master Masterbox TD500 Mesh V2
Jag blir fortfarande förvånad när jag inser att 10 år sedan inte är 90-talet.
90-talet kommer alltid vara 10 år sedan!
Jag tycker inte att det känns som att tiden står stilla, tvärtom då jag har en dotter på 2år. Men någonting jag reflekterat över är hur lite pandemin påverkat min lilla familj, peppar peppar.
Vi bor i skogen och har inga som helst problem med att hålla avstånd etc. Har knappt träffat någon utanför min familj och jobbet sedan pandemin började och enda som jag och min sambo vill är att kunna ta en bilresa genom Europa eller något. Men annars så lunkar vi på och inväntar vaccin så att vi kan leva som förr, men jobbigt har det inte varit. Känner mig nästan lite bortskämd, men vet inte varför då vi bara gör vad FoHM rekommenderar.
Hoppas för allas skull att det blåser över snart.
Nog händer det att den känslan kryper fram, inte just pga pandemin utan den kan komma ganska spontant emellanåt för mig. Dock något som aldrig slutar förvåna mig är när nya, yngre kollegor trillar in på arbetsplatsen ( Är byggnadsarbetare så är relativt ofta bemanningen i arbetslaget ändras och andra eller nya kollegor dyker upp. )
(T.ex. som nu när personer födda -02/-03 börjar visa sitt ansikte endera som nyanställd eller praktik... jag sitter fast litegrann i 2010-talet så blir härdsmälta i huvudet på mig när dessa 7-åringar bestämt sig för att börja jobba) >___> ... Kan tycka att jag borde vant mig vid detta fenomen snart men jag blir lika förvånad vartenda år.
Tycker tiden går fortare och fortare, åren bara försvinner. Sommaren är borta efter några veckor, sen är det vinter igen känns det som. När man va i runt 12-15år för vad som känns som ett sekel sedan eller nåt sånt så kändes dagarna långa och sommaren var en lång underbar evighet som man hann med hur mycket som helst på.
Nu känner man sig trött på kvällarna när man kommer hem och ofta ingen energi/ork att hinna med serier/spel. Sätter man sig framför tv:n brukar det sluta med att man somnar och nickar till senare och undrar vad fasen man sitter o sover i fåtöljen för o borde gå o lägga sig i sängen istället. Spel brukar bli att försöka köra klart ett uppdrag om dagen minst iaf, på helgerna lite mer.
Tiden efter gymnasiet till ca 25 sprang iväg. Resor, eget boende, nya jobb, nya vänner och upplevelser.
Sedan saktade det ner en aning. Tiden gick inte lika snabbt och jag kände inte längre den där hetsen med att göra allt hela tiden.
Under pandemin.. Tiden står helt stilla. Dagarna flyter ihop och min dygnsrytm är helt sabbad.
Jag har suttit isolerad sedan 4 mars förra året. Jag tillhör riskgrupp och på läkares (flera) inrådan håller jag mig hemma. Och det är så enormt trist och långsamt. Problemet är att de dagar jag faktiskt har träffat en vän som varit snäll nog att ta sig hem till mig för att dricka en kaffe eller öl på min gård har gått så snabbt. Hinner knappt blinka och det har gått 4 timmar. Stor kontrast mot resten av tiden.
När jag tänker på dig själv är det ofta som den 16-åring som drack bärs med kompisar, höll på med sattyg och lyssnade på metalcore dagarna i ända. Och det känns ju som en vecka sedan snarare än 15 år.
Just nu önskar jag att tiden ska gå snabbt. Riktigt snabbt tills jag åter kan umgås med de jag tycker om. När det väl sker lär jag väl önska mig mer tid.
Absolut, kan relatera till det där. Blir också mer främmande när man inleder nytt decennium. Jag känner samma sak med att fylla år, precis när jag jag börjar komma till ro med och känna mig bekväm med min ålder så är det dags att fylla år igen.
Ja, man kanske har olika förväntningar utan att man tänker på det och jag minns ärligt talat inte hur det var att stiga in i 2010-talet, jag var nog mest glad att jag skulle få slippa gymnasiet och ungdomen som jag inte orkar skriva om just nu. Dock har det påverkat mig, men en grej jag tänkte på i skrivande stund är att "mitt" 2010-tal började 2013 när jag flyttade in till Gävle, man får helt enkelt vänta och se. Jag har börjat se olika stilar i tv som jag inte sett under 2010-talet så lite 2020-tal "ser" man.
(Jag menar mode-detaljer, det känns som folk har så stora örhängen osv nu för tiden)
Jag blir fortfarande förvånad när jag inser att 10 år sedan inte är 90-talet.
Haha! Jag tänkte förut på att 70-taleister är i 30 årsåldern, de är 50+ snart så.
När du skaffar barn kommer det kännas som tiden springer iväg.
Mina minsta är tonåringar, kändes som det var nyligen vi satt och spelade Minecraft och Lego spel tillsammans fast det har gått flera år sen det blev mer intressant att spela med kompisar 🤔
Kommer nog inte skaffa barn men jag förstår helt klart vad du menar för jag har några kusinbarn som har vuxit kan man säga
Jag tycker inte att det känns som att tiden står stilla, tvärtom då jag har en dotter på 2år. Men någonting jag reflekterat över är hur lite pandemin påverkat min lilla familj, peppar peppar.
Vi bor i skogen och har inga som helst problem med att hålla avstånd etc. Har knappt träffat någon utanför min familj och jobbet sedan pandemin började och enda som jag och min sambo vill är att kunna ta en bilresa genom Europa eller något. Men annars så lunkar vi på och inväntar vaccin så att vi kan leva som förr, men jobbigt har det inte varit. Känner mig nästan lite bortskämd, men vet inte varför då vi bara gör vad FoHM rekommenderar.
Hoppas för allas skull att det blåser över snart.
Är också ute på landet eftersom jag är i riskgrupp, jag har en lgh, studentbostad, som jag skaffade mig precis när pandemin bröt ut. Åt ena sidan har det varit skönt att ha ett boende där ifall man behöver det eller så är det surt att jag aldrig fått uppleva sthlm som jag hade velat, men det som är fördelen med att bo på landet är att man slipper vara nojjig på samma nivå som i sthlm. Det är nog över till en viss del efter vaccinet.
Nog händer det att den känslan kryper fram, inte just pga pandemin utan den kan komma ganska spontant emellanåt för mig. Dock något som aldrig slutar förvåna mig är när nya, yngre kollegor trillar in på arbetsplatsen ( Är byggnadsarbetare så är relativt ofta bemanningen i arbetslaget ändras och andra eller nya kollegor dyker upp. )
(T.ex. som nu när personer födda -02/-03 börjar visa sitt ansikte endera som nyanställd eller praktik... jag sitter fast litegrann i 2010-talet så blir härdsmälta i huvudet på mig när dessa 7-åringar bestämt sig för att börja jobba) >___> ... Kan tycka att jag borde vant mig vid detta fenomen snart men jag blir lika förvånad vartenda år.
Tror det är något man får leva med haha! När jag började min yrkesutbildning så blev jag dels förvånad att flera vad födda kring 2000 och att de var mer mogna än vissa jag känner som är lite yngre än mig, det kanske inte är så konstigt om någon som är vuxen som person redan börjat en utbildning i den åldern men jag vet inte varför jag var det. Kanske lika förvånande för vissa i klassen som trodde jag vara 23-25 när jag skulle fylla 30.
Tycker tiden går fortare och fortare, åren bara försvinner. Sommaren är borta efter några veckor, sen är det vinter igen känns det som. När man va i runt 12-15år för vad som känns som ett sekel sedan eller nåt sånt så kändes dagarna långa och sommaren var en lång underbar evighet som man hann med hur mycket som helst på.
Nu känner man sig trött på kvällarna när man kommer hem och ofta ingen energi/ork att hinna med serier/spel. Sätter man sig framför tv:n brukar det sluta med att man somnar och nickar till senare och undrar vad fasen man sitter o sover i fåtöljen för o borde gå o lägga sig i sängen istället. Spel brukar bli att försöka köra klart ett uppdrag om dagen minst iaf, på helgerna lite mer.
Det är för att ju äldre man blir ju snabbare upplever man tiden, men jag tror också det beror på vad man har för sig om dagarna, när jag var arbetslös så gick tiden rätt fort ändå. Medan de två månader jag gick på universitetet efter den tiden så kändes det som flera månader. Nu vet jag inte hur jag ska se på tiden, förra våren gick på något vis fotare än dessa första fyra månader av året på något vis.
Tiden efter gymnasiet till ca 25 sprang iväg. Resor, eget boende, nya jobb, nya vänner och upplevelser.
Sedan saktade det ner en aning. Tiden gick inte lika snabbt och jag kände inte längre den där hetsen med att göra allt hela tiden.
Under pandemin.. Tiden står helt stilla. Dagarna flyter ihop och min dygnsrytm är helt sabbad.
Jag har suttit isolerad sedan 4 mars förra året. Jag tillhör riskgrupp och på läkares (flera) inrådan håller jag mig hemma. Och det är så enormt trist och långsamt. Problemet är att de dagar jag faktiskt har träffat en vän som varit snäll nog att ta sig hem till mig för att dricka en kaffe eller öl på min gård har gått så snabbt. Hinner knappt blinka och det har gått 4 timmar. Stor kontrast mot resten av tiden.
När jag tänker på dig själv är det ofta som den 16-åring som drack bärs med kompisar, höll på med sattyg och lyssnade på metalcore dagarna i ända. Och det känns ju som en vecka sedan snarare än 15 år.
Just nu önskar jag att tiden ska gå snabbt. Riktigt snabbt tills jag åter kan umgås med de jag tycker om. När det väl sker lär jag väl önska mig mer tid.
Jag känner likadant, var på en 30årsfest i höstas på söder i sthlm, bästa festen på hela året och då hade jag inte varit ute på krogen sedan i Mars. Tycker också att vi höll avstånd också, det blev som små kompisgrupper, hade det varit varit som vanligt så kanske vi hade mixat med varandra och pratat med nya människor på det stället. Min kusin och jag drack bärs i heta sommarsolen också, det var mysigt och jag har haft några bärs-snack över länk också testa det om du inte har gjort det I sommar så är det ju EM i fotboll, ser fram emot att sitta på en uteservering i Gävle och se en match med vaccin i armen.
Apropå det där med att tänka på att man var 16, för mig var det en evighet sedan men det var rätt skönt när jag blev all in RDR2 i somras och kunde vara "ung" igen i att man kunde vara inne i ett spel.
Det är åt andra sidan kul att tänka på de spel man spelade och musiken man gillade under den tiden också och jag har funderat mycket på nostalgi genom året, har du varit extra nostalgisk under pandemin exempelvis?
Jag kollade här om dagen på almanackan och ser att det är mars år 2021, ett årtal som jag mest upplever som en titel från en Sci-Fi film snarare än att riktigt årtal. 2019 känns mer som ett årtal, faktum är att det inte känns som det är 2020-talet, beroende på vad det ska kännas egentligen. Det är som pandemin har fått allt att bara stå still, det är lite samma sak med att jag skulle fylla 30 år 2019, folk blev dels förvånade över att jag med mitt unga utseende skulle bli så "gammal" och dels att det kändes som en ålder många har firat, när jag firat äldre bekanta så har de alltid känts så mycket äldre som 30 år. När jag blev 30 så var det som att fylla 29 och 31 såklart, här om dagen så tänkte jag säga att jag är 30 när jag fick frågan fast jag fyller 32 om ett tag.
Men har ni känt att tiden har stått still under pandemin? När jag var arbetslös mellan 2016-2019 så kändes det på något vis likadant, när jag 2019 kom in på en otroligt bra utbildning så hade jag en känsla av att jag kunde få göra det som folk alltid pratar om när de snackar som sin fantastiska tid under gymnasiet jag aldrig fick uppleva av olika orsaker, alltså få massa vänner och gå på fester med mera. Pandemin satte ju stopp på det och är i en riskgrupp. Jag vet inte vad syftet är med tråden men känner att jag måste skriva av mig.
Har samma känsla. Fyllde 40 förra året en vecka in på pandeminedstängningen och hade planerat en sjujäkla fest. Ett år av hemmajobbande och nu är man 41. Tycker inte att tiden går snabbare utan mer att varje dag känns likadan. Vilket i efterhand leder till känsla att inget har hänt. Jag har barn så det hjälper förmodligen till lite även om han börjar tycka att farsan är skit... För att nämna 2020-talet så var det ju i denna härad man hänvisade till som framtiden på 80 och kanske början av 90-talet. Så absolut att det känns som ett scfi-årtal.
Har samma känsla. Fyllde 40 förra året en vecka in på pandeminedstängningen och hade planerat en sjujäkla fest. Ett år av hemmajobbande och nu är man 41. Tycker inte att tiden går snabbare utan mer att varje dag känns likadan. Vilket i efterhand leder till känsla att inget har hänt. Jag har barn så det hjälper förmodligen till lite även om han börjar tycka att farsan är skit... För att nämna 2020-talet så var det ju i denna härad man hänvisade till som framtiden på 80 och kanske början av 90-talet. Så absolut att det känns som ett scfi-årtal.
Det är nog därför, det finns ju också många datorspel som haft årtal som 2050 osv så det spelar ju roll. Vi skulle ju ha flygande bilar och svävande skateborads nu?!
Eller varför inte 2015? Med tanke på To Back To The Future-filmerna! Jag hade den tröjan på mig några gånger under 2015 och även det datumet som är angivet i filmen. Men jag var lite nördig, trodde folk skulle koppla det varje gång jag hade den på mig, på sommaren när jag var på Gotland eller datumet som var angivet i filmen när de hamnar i 2015 från 1985, någon enstaka gjorde det på min skola men inte en person som var mer filmfixerad än någon annan...
Jag har en kompis som också skulle fylla 30 förra året och ville ha party, men han har fått skjuta upp det och en annan jag känner som ska fylla 30 i år har pratat om att hyra en lokal för alla som fyller 30 2020-2021 ska komma till så det kommer kanske bli superfester för 40-åringarna med hoppas jag. Är glad att jag fyllde 30 år 2019.
Men att fylla 30 och 40 osv var nog en större grej förr i världen och det är därför jag tror många förväntas ha fester när de fyller 30 och 40. Min morfar och farfar jobbade redan när de gick ut femte klass eller hur det var, farfar utbildade visserligen sig. Medans mina föräldrar och deras syskon hade flerbarnsfamiljer redan före de fyllde 30, nu är det nästan sällsynt att skaffa barn före 30 och folk utbildar sig längre, då känns det kanske som att man är ung fortfarande på ett annat sett som man hade kunnat känt sig om jag hade levt på farfars tid eller pappas tid.