Filmsnack - The Gray Man (2022)

Jag har en märklig kärleksrelation till Netflix och allt vad streaming heter. Å ena sidan är jag tacksam över hur enkelt det är att se film idag, å andra sidan förstår jag vad som kan hända med "konstverken" som filmer ibland kan vara när man ständigt snabbproducerar alster för att mata en filmtörstande publik. Den sista meningen behöver nog modifieras. Vi törstar nog inte efter nytt material, vi översköljs av det jämt och ständigt, och det var nog länge sedan man längtade efter att se något. För egen del så finns det enbart ett fåtal filmmakare idag och skådespelare som får min inre cineastsjäl att darra av välbehag.

The Gray Man flög upp på min radar för ett litet tag sedan då det sipprade ut att det var en av de dyraste filmer som Netflix kastat pengar på. Recensionerna hyllade knappast filmen, och då blir man nyfiken. Vad är det som gick fel? Ganska mycket tydligen.

Filmen är regisserad av Anthony och Joe Russo som inte behöver en närmare introduktion vid det här laget. De var länge kungar i MCU-universet, men det känns som att det var länge sedan. Bröderna skrev manuset tillsammans med Christopher Markus och Stephen McFeely och är baserat på romanen med samma namn av en viss Mark Greaney som jag aldrig hade hört talas om tidigare. I filmen ser vi en del välkända ansikten, Ryan Gosling, Chris Evans, Ana de Armas och Billy Bob Thornton, och om det känns som en märklig klick människor att slänga ihop i en sådan här film, så har du helt rätt. Det är tänkt att detta ska vara den första filmen i en franchise baserad på Greaneys Gray Man-romaner. Det här alstret fokuserar i varje fall på CIA-agenten Court Gentry som är på flykt från den sadistiska legosoldaten Lloyd "Mustaschen" Hanson när han upptäcker korrupta hemligheter om sina överordnade.

Så, hur smakar egentligen den här lilla äggröran? Efter att jag hade tagit av mig haklappen för någon dag sedan kunde jag bara konstatera att det smakade illa. Som filmälskare vill jag bli berörd av det jag ser, helst känna pulsen stiga, bli överraskad av häftiga vändningar i storyn; ställa mig upp i vardagsrummet när vår hjälte håller på att bli överrumplad: "Se upp för stekpannan!" Om möjligt vill jag känna erotiken i luften mellan två karaktärer (av olika kön), som efter en lång rad hinder helt plötsligt upptäcker att de är pilska och måste nuppa medan bomber och raketer spränger sönder världen omkring dem. Vid eftertanke så hade detta nog inte funkat. Gosling får jämt och ständigt på tasken. Vid filmens slut borde den stackaren ha varit helt slut, så många slag mot huvudet och stickföremål som penetrerat hans hud; men icke.

Produktionsbudgeten på 200 miljoner dollar känns verkligen inte motiverad. För en så hög prislapp hade man förväntat sig något bättre, något som berörde, men jag blev bara besviken. Russo-bröderna försökte leverera en action-thriller med halsbrytande tempo, men då ingen av karaktärerna har en uns av liv, motivation eller djup, är det som att titta på en föreställning med handdockor. Visserligen flög de digitala kulorna över skärmen, och jag har nog aldrig sett en film med så många scener filmade av en drönare. Om du gillar att åka berg-och-dalabana, då är detta filmen för dig.

Det första som slog mig som väldigt fel, var att de satte Gosling i huvudrollen. Kanske hade filmen funkat bättre om Evans hade varit vår protagonist? Nu ser man bara hans mustasch och saknar hans gestaltning av Captain America. Ingen annan har anmärkt att Ana de Armas inte heller passar i rollen som actionbrud i just den här filmen. I "No time to Die" var hon fenomenal, men så var det också en helt annat film och en helt annan regissör. Under hela filmen fick jag också kämpa mot känslan att inte se Gosling och de Armas som sina karaktärer i Blade Runner 2049. Just precis; Gosling var "K" och de Armas var "Joi", hans virtuella älskling; och vi vet hur det gick för henne.

Får man kalla The Gray Man en kalkon? Ja, jag tycker det. Den kommer förklädd i en fin skrud, men det finns ingenting under ytan. Om man jämför den med exempelvis Tom Cruise Mission Impossible-filmer, så framstår den senare som ett mästerverk utan dess like.

Netflix kommer nog inte producera så här dyra filmer längre efter det svala mottagandet, så jag antar att Russo-bröderna fick njuta så länge det varade.

Nej, jag har inte missat det, men då artikeln mest förmedlar (om jag förstår den rätt) - att Russo-bröderna gärna vill se en framtid med just Gray-filmer; dom är "all on"; tolkar jag det som att de hänger på om det blir verklighet. Att saker är "in the works", behöver inte nödvändigtvis betyda att det blir något av det.

Det jag gör fel i mitt svammel är att anta att alla vill se filmer med substans. Om du fick ut något av det, är jag glad för din skull. För mig faller den platt.

Recencenten Miles Surrey skrev bättre än vad jag kunde förmedla i min text vad han ansåg var ett av filmens största problem:

"Ironically, one of the biggest issues with The Gray Man is something the Russos brought with them from the MCU—namely, an insistence on deflating the tension of action sequences with snappy one-liners. It would be one thing if The Gray Man strived to be an action-comedy hybrid like Spy or Get Smart, but the movie clearly wants its spycraft to be taken seriously. This bizarre dissonance is particularly infuriating because some of the fight scenes are actually quite engaging: a sequence when Gosling’s Six avoids gunfire while handcuffed to a park bench is a clever bit of staging that leads into an entertaining skirmish on a runaway tram. But the fact that the Russos can’t stick to their proverbial guns and make it a straightforward spy thriller without throwing in a bunch of unnecessary quips gives the impression of filmmakers lacking the confidence to let the action speak for itself."

Det viktigaste ordet här är "dissonans".

Tack för att du läste!