God of War Ragnarök Valhalla

Ett DLC kan lätt bli mer av samma, efter att det stora narrativet är över. Eller kanske mer av samma, fast innan det stora narrativet är över, även om det egentligen är över – för oss som spelare alltså. Ofta utspelar sig handlingen i ett DLC innan den episka sluttampen, som ett märkligt prokrastinerande intermezzo som hjälten ger sig iväg på. Oavsett vilket kan det ofta kännas som ett antiklimax i jämförelse med spelets övergripande berättelse. I God of War Ragnarök: Valhalla är det däremot mer som en trevlig epilog. Vi får fortsätta följa Kratos, med återblickar och blinkningar till det förflutna. Vår bistre krigsgud fortsätter sin personliga utvecklingsresa – från rasande mördarmaskin till reflekterande medelålders farsa med hipsterskägg. Det är dock mindre fokus på narrativet än i originalversionen av spelet, men det blir fortsatt lite dialog mellan striderna, huvudsakligen med Mimir.

Arg, argare, Kratos.

Och på tal om striderna – här tycker jag att Valhalla levererar något jag saknat i spelet: ett actionläge där man kan slåss och strida mot oräkneliga fiender, som en riktig krigsgud. Det finns dock en twist med detta, spelet är ett rougelite! Så lämna mjödhornet hemma och förbered dig på batalj – det här är inte det Valhall vi känner från myterna.

Det är ett trevligt val från utvecklarnas sida att vilja förnya och samtidigt bjuda på något nytt. Precis som i ett vanligt rougelite hittar man uppgraderingar under spelets gång som hjälper en direkt och sådana som gör en starkare vid framtida försök. Kratos har kvar den otroliga arsenal av vapen, tekniker och attacker att välja på från grundversionen av spelet, plus några nya. En rolig aspekt är att man i Valhalla behöver specialisera sig på ett vapen, en viss typ av attack eller kombination av förmågor. Det gör att vissa av de mindre använda attackerna kommer ut mer till sin rätt här, beroende på vilka val man gör. De taktiska valen man gör tvingar en att specialisera sig, men det känns aldrig snävt eftersom en runda varar bara så länge…

Det är klurigt ibland när man ska göra sina val.

DLC:t i sig är heller inte särskilt långt, efter 5-10 timmar känner sig nog de flesta klara. Möjligen kunde det varit lite längre, men det är trots allt bara ett extra spelläge, och inte ett fullblodigt spel. En högre nivå av komplexitet i hur man bygger på sina förmågor hade också varit trevligt. Här kan Valhalla inte riktigt mäta sig med sina motsvarande diton i genren, som kan erbjuda en högre grad av komplexitet.

Det kan gå hett till i striderna.

I övrigt så finns mycket av det som gör God of War Ragnarök ett bra spel kvar. Det är genomgående höga produktionsvärden: röstskådespeleri, grafik och design, ljudbilder – allt är topp. Man känner också igen den följsamma kontrollen man har över Kratos när man bankar på sina fiender (en del av dem nya). Ett annat plus är att Valhalla är gratis, så det är en låg tröskel för att testa om man gillar det.

När jag slutligen lägger ifrån mig kontrollen har jag fått mitt lystmäte och stillat min krigshunger. Jag har fått upptäckta grundspelets mekanik i ett nytt ljus, experimenterat med olika val och förmågor men framförallt nedgjort horder av fiender och fått känna mig som en rasande krigsgud.

Ja, det kan vara en trevlig PS5 Pro-karamell!