Krönika - Kan ett sämre spel vara bättre?
Nu efter 15+ timmar i avowed är det inte så pjåkigt alls. Är det värt 700 kr+? Nja.... men en månad på game pass? Yes. Har jag kul? Yes. Påminner en del om tiny tinas wonderlands. Perfekt spel att hoppa in i medan man väntar på KCD2 ska få några patchar.
Ryzen 7 5800x | Sapphire pulse rx 9070 xt | samsung 980 pro |
Kan man skriva en recension av två spel man bara spelat till hälften? Kanske inte – men en liten krönika kan man alltid skriva.
Den 4 februari släpptes Kingdom Come: Deliverance 2, och jag föll direkt in i ledet av spelare som hyllade det som ett mästerverk. Storyn, det visuella, de genomarbetade rollspelselementen – och, även om det är lite klonkigt, det tillfredsställande stridssystemet. När jag efter 20 timmars spelande förlorade alla mina sparfiler fanns det inte ens på kartan att ge upp. Det här ville jag uppleva, på det igen.
Sällan har jag blivit så förtjust i hur en berättelse har berättats i ett spel. När en kollega frågade vad det kunde jämföras med var Red Dead Redemption 2 det enda som kändes rättvist. Visst, KCD2 har inte Rockstars extrema polish – jag tvivlar på att hästarnas testiklar krymper i kylan som i RDR2 (även om jag inte har kollat …). Men det väger spelet upp med betydligt mer tillfredsställande strider och en bättre rollspelskänsla (trots de båda protagonisternas påtagliga träighet).
Timmarna flög förbi. Fan, vad bra det var.
Halvvägs in hände dock det som hänt så många gånger förr …
<Uppladdad bildlänk>
Jag är svag. Oavsett om det gäller att betala för att få ett spel en vecka i förväg eller att hålla disciplinen nog att avsluta ett innan jag börjar på nästa.
"Ska bara testa lite."
Jag startade Avowed. Nästan direkt insåg jag att det inte var på samma nivå som spelet jag kom ifrån. Visst, jag älskar fantasy, episka vyer och sagolika landskap. Men det råder ingen tvekan om att KCD2 är det bättre spelet. Storyn, spelmekaniken, djupet i rollspelselementen nästan allt gör det överlägset. Avowed har däremot en fantastisk setting, en etablerad och lysande värld. Jag vet inte riktigt vilket svenskt ord jag vill använda. När jag googlar på synonymer till "setting" så får jag fram: miljö, omgivning, tonsättning, inramning, läge och bakgrund. Ja, det är det jag menar.
Snabbt blev jag påmind om en sak: Dialoger som fungerar bra i textbaserade spel som Baldur’s Gate eller Pathfinder kan kännas betydligt mer stela när de röstskådespelas. Avowed haltar på den punkten. Här har även KCD2 sina brister, men där känns dialogen ändå naturligare – som om röstskådespelarna faktiskt befunnit sig i samma rum när de spelade in (åtminstone ibland). I Avowed känns det mer som att separata inspelningar klippts ihop utan att ta hänsyn till rytm och dynamik.
Vid det här laget förstår ni nog vart det här är på väg. Jag står vid ett vägskäl. Halvvägs in i båda spelen inser jag att om jag inte återgår till KCD2 nu, så är risken stor att jag aldrig avslutar det. Den första förälskelsen har lagt sig, och nu återstår två spel jag har ett bra grepp om – där jag vet vad jag får.
Och här kommer den centrala frågan:
Hur viktig är settingen?
För mig visade den sig vara viktigare än jag trodde. Är den allt? Nej, men den är tillräckligt viktig för att jag borde väga in den mer när jag väljer spel. Trots att Avowed objektivt är ett sämre spel, är det just settingen som gör att jag kommer spela vidare på det – trots att jag vet vad det riskerar att innebära. Jag vet att en genomspelning av KCD2 kommer göra ett djupare avtryck i min spelkatalog än Avowed, men trots det så kan ja inte förmå mig att byta tillbaka.
Hade det varit annorlunda om jag börjat med Avowed och sedan ”vänstrat” med KCD2? Kanske. Men jag tror faktiskt inte det.
Insikten jag tar med mig är att det är lätt att jaga fullpottare när man letar nya spel. Men när en stabil 3,5–4/5 som Avowed lyckas konkurrera ut en solklar 5:a som KCD2, då måste iaf jag omvärdera mina prioriteringar.
Intressant reflektion Jag fick själv för mig att jag skulle köra igenom The Witcher 3 igen från början, och spela klart det den här gången, samtidigt som jag och frugan tog upp Valheim igen (osäker på vad som kom först, och vi har sällan tid att spela ihop). Redan där hade det kunnat bli komplicerat, men av en slump så köpte jag det nysläppta Jotunnslayer: Hordes of Hel, som är otroligt charmigt och lättillgängligt.
Nu satt jag helt plötsligt och jonglerade med tre spel samtidigt, och den självklara lösningen på det var att Green Hell, ett spel jag haft på önskelistan ett tag, fick gratis spelhelg i kombination med ett duktigt extrapris,
Sammanfattningsvis så springer jag nu runt i nån jäkla djungel, vilse, ensam, trött, törstig halvt död av ett maskangripet skrapsår och undrar vad fan det var som hände med The Witcher 3
Mitt råd till dig är följande: spela ut KCD2 och njut av vartenda minut, trygg i vetskapen om att belöningen du får i slutet av spelet, förutom själva slutet, är att få hoppa rakt in i ett annat spel du tycker om. Det finns värre problem än det
Jag ser på KCD2 som att det är objektivt sämre än hur mycket jag uppskattar att spela det. Förmodligen så är det ändå objektivt bättre än jag själv förstår då de underliggande detaljerna i bra verk oftast bara övergår ”i en bra känsla” hos spelaren när man inte kan lägga tid och energi på att djupanalysera alla detaljer och tankar som faktiskt utgör det man gillar med verket.
Nu är jag halvvägs in i KCD2 och känner också att det kanske börjar halta lite. Det är dock tillräckligt bra fortfarande för att jag ska spela vidare och tror nog att jag kommer komma i mål också.
Annars så är det inte helt ovanligt att jag spelar hälften av mastodontspel. Lägger det på hyllan och 1-2 år senare börjar om och den gången löper linan ut. Med både AC Origins och Odyssey gjorde jag så.
Elden Ring pressade jag mig igenom sista 20% för att jag ville visa för mig själv att jag kunde löpa linan ut (det första spelet på 15 år som jag VELAT klara för mig själv trots att motivationen tryter), plus att jag kände att om jag lägger ner nu så kommer jag aldrig orka ta upp det igen.
När man tänker lite närmre på det så är ju ett upplägg som i Breath of the Wild ganska genialt ur den aspekten. Att från 30-40% av spelet alla spelare själva får välja när de börjar tröttna och kan hitta sista motivationen i att nu är det läge att avsluta det här.
Vet inte ens vad Awowed är för spel men det kanske helt enkelt är mer lättsamt? Enklare att bara ta sig in i och spela med mindre fokus och trots att man kanske är trött. Medan KD2 kanske kräver mer av dig. Lite som att det är enklare för hjärnan vissa kvällar att slötitta på en komediserie än att ta sig igenom en kvalitetsserie som last of us
Kan känna igen mig. Dels hamnar jag ibland i "spelgräset är grönare på andra sidan"-tänket. Det är kul att testa något nytt: "Visst kan jag hålla två spelbollar i luften samtidigt?" (Nej, absolut inte.) Tycke och smak spelar väl också in, men jag tror också det kan handla om vad man behöver JUST NU. Är man redo för ett mastodontspel som kräver all ens engagemang? Eller vill man ha ett enkelt, kort, hjärndött spel? Rätt spel i rätt tid är också viktigt. Känslan av att "det här spelet behövde jag verkligen nu" är svårslagen.
Ibland vill man ha McDonald's. Ibland vill man ha kungskrabbtacos.
En Bamseponny av folket
Vet inte om det är det här det beror på men...
På engelska finns uttrycket "comfort food".
Vissa saker gillar man bara, och är liksom trygga och enkla.
Sen är det det här med ansträngning.
Nästan varje semester läser jag exakt EN menlös fantasybok. Monster ska klyvas. Det är det viktiga.
Att sätta sig ned med någon hyllad kvalitetsbok? Det kräver mer av mig. Så det händer sällan.
Samma med film. Pew pew laser! Balla fight scener. Gärna.
Men att se ett mörkt drama? Som jag nästan VET att jag kommer gilla? Jooo.... fast då måste jag anstränga mig mer. Det blir konstigt nog en sorts mental börda. En sten mental som måste komma i rullning först.
Jag har inte den här problematiken med spel.
Däremot kan man bli mätt ibland.
Filmer tar slut rätt fort. Så där är det inga problem.
Men böcker? Gillade verkligen Malazan-serien. Men efter 9 böcker så orkade jag fasen inte läsa 10e och sista boken.
En del spel är fantastiska ... men väl långa. Man MÅSTE iof inte göra allt, men jag har svårt låta bli. Och sen sitter jag där med Zelda ToTK, Horizon-spelen etc och känner mig nästan lite leds. Fantastiskt roliga spel. Men 100h blir för mycket. Jag hade tagit i princip varenda shrine etc på kartan i TotK men kroknade. Tog paus på 6 månader. Sen tog jag sista två, och dödade Ganon. På mindre än en eftermiddag. Kändes dumt att inte ha gjort klart det tidigare.
Så om man tar en paus. Även om spelen är bra så kanske man redan nått krönet (peakat) och det bara är nedförsbacke som väntar..
Skoj för dom som har problem med nya spel. Själv så har jag inte den lyxen och måste verkligen välja vilka spel jag har tid att spela nogrannt. Jag kommer att spela Kingdom come 1 i år. 2an kommer jag att spela någon gång nästa år om 1an är bra. Och Avowed kommer jag antagligen att behöva hoppa helt. Den typen av spel som påminner om Fallout och Skyrim är inte för mig längre. Så jag kommer troligtvis inte att köpa Kingdom come 2 i framtiden.
Mest lugnande spelet sista åren har nog vart Mosaic Chronicles till switch. Galet simpelt pusselspel o knappast Game Of The year, men sjukt rogivande!
Har startat Zelda TOTK mången gång för att genast stänga av o lägga lite mosaic-pussel i en timme eller 2.
To crush your enemies, see them driven before you and hear the lamentation of their women!