Varför är så många vanliga anställda emot ett bekvämare arbetsliv?

Jag har inte lusläst all forskning på området. Det klargörs att man redan på 80 och 90 talet i Norge respektive Danmark "omorganiserade" arbetsmarknaden för att anpassas till de nya arbetstidsreglerna. Uppenbarligen har de hittat en modell som fungerar för kompetensförsörjningen då vården inte kollapsat där osv. Men exakt vad det skulle vara har jag inte studerat närmare.

Island sänkte sin veckoarbetstid till 35 timmarsveckor. Det ledde till att produktiviteten ökade mer än i övriga nordiska länder och tillväxten var den högsta bland OECD länderna. (bara Costa-Rica och Turkiet hade högre tillväxt). Men det finns inga tydliga skriverier om problem med kompetensförsörjning där heller. Men man skall notera att 2022 så hade 59% av arbetstagarna accepterat ett avtal med sänkt arbetstid men bibehållen lön. Så här berör det inte alla ännu.

https://www.facilitatemagazine.com/content/news/2024/10/24/ic...

Jag skulle dock tro att när det blir dags för Sverige så kommer det ske via kollektivavtalen och inte via lagstiftning. Det är för lätt för politiken att ändra lagar baserat på vilken ideologi som vinner ett val. Avtalas det däremot så blir det stabilare. Det var så vi fick 40 timmarsveckan till exempel. Och sker det via kollektivavtalen så kommer det innebära att olika yrkesgrupper kan gå före. Kommunier och regioner lär kämpa emot i det sista i Sverige eftersom de har störst utmaningar med kompetensförsörjning och en utmanande ekonomi. De kommer behöva lära av våra grannländer, för kompetensförsörjningen kommer bli ännu mer utmanande för dessa branscher om de står utan avtal medan andra grupper har ett sådant. Men det är mina spekulationer.

Arbetstiden är dock lagstadgad.

För det offentliga är det en större vinst att pressa arbetstagarna att inte arbeta 100%, för då kan de maxa antalet anställda till samma kostnad som med färre anställda.

Finns en enkel lösning på problemet, efterfråga alltid agenda på möten. Finns ingen tydlig, acceptera inte mötet.

Jag tror att det är till folkets nackdel att samtliga av våra val ska hållas på en och samma dag.
Det hade varit oss till gagn om vi differentierade kommunval, regionval och riksdagsval i tid och rum, så att partierna enklare kan nå ut vad de vill göra för oss i vår närhet och inte lägga allt krut på riksdagsvalet.

Det blir bara att vi fyller kommuner och regioner med unga politiker som har siktet inställt på huvudstaden och sin karriär, som blir kort om man går emot partiet för att gagna sin egen kommun.

Som sagt tidigare. Folk verkar inte förstå hur mycket det kommer kosta och påverka alla negativt ekonomiskt.

Det är en stor uppoffring för att vara ledig några timmar mer.

https://arbetet.se/2024/04/29/svenskt-naringsliv-kortare-arbe...

https://www.tn.se/arbetsmarknad/37230/ekonom-patvingad-arbets...

Men det kanske är värt det för att behålla och förädla kompetens under lång tid?

Svenskt näringsliv vet ju vad de pratar om, de har ju på sina egna kontor dragit ner arbetstiderna till 32 eller 37 timmar.

Har du läst vad som påverkas? För det är ju just vad näringslivet varnar om hur negativa följder det kommer få.

Det går inte att äta kakan och ha den kvar. Någonstans måste pengarna komma ifrån och det försämrar uppenbarligen många aspekter. Många verkar inte grepp hur stor inverkan det kommer få.

Man läser bara det man vill och ser ”åh vad fint och vara ledig några extra timmar i veckan.”

Dock vill man inte eller förstår inte konsekvenserna, något man kanske ska ta reda på innan man argumenterar för detta.

Det är klart att det kommer få följder och alla kommer inte att gynnas.

För egen del kommer det inte att bli något problem eftersom mitt arbete är uppgiftsbaserat och jag kommer att lösa samma uppgifter på kortare tid, utan problem. Samtidigt är det fan ingen som hjälper min familj där min sambo tvingas på egen ficka gå ner till 82% arbetstid eftersom det på deras jobb inte går att jobba 100% utan sjukskrivning del av året.
Där man skarpt säger åt sina arbetstagare att de arbetar på ett hem för multisjuka med kognitiv svikt och att det är förbjudet för dem att kalla det demensboende eftersom kommunen inte har möjlighet att efterleva de juridiska krav som ställs på ett riktigt demensboende.

Jag har svårt att tro att gå ner till 6 timmar kommer hjälpa i det här exemplet. Av någon anledning vill man inte lägga pengar på vård i Sverige och det skulle förmodligen vara exakt samma eller högre tempo på arbetsplatsen.
I det här fallet hade det nog gjort mer nytta att rensa ur alla meningslösa tjänster och mellanchefer och lägga dom pengarna på fler vårdare. Något som man nog kunde göra i princip all offentlig verksamhet.
Man borde i varje kommun kolla över vilka tjänster som faktiskt behövs, avveckla dom onödiga och lägga sparade pengar på viktiga tjänster som vårdpersonal, skolpersonal, polis, brandkår etc.

Tjänsterna är ju inte meningslösa då de tilldelats uppgifter som kräver en viss nivå av kompetens. Uppgifter organisationen varken vill trycka upp eller kan trycka nedåt och därför får tjänsterna vara kvar.

Det är nästan så att vården skulle följa samma förfarande som Försvarsmakten där de kontinuerligt anställda inte får arbeta längre än 12 år utan att antingen utbildas för andra tjänster eller gå till någon annan arbetsgivare.

Jag läste i Aftonbladet för ett tag sedan att något år ganska nyligen (mellan 2020 till 2024, kommer inte ihåg exakt vilket) var 2/3 av dom som anställdes inom vården tjänstemän. Alltså inte personer som ska vårda och bemöta sjuka. Utan administrativ och kontorspersonal.
Jag vägrar att tro att alla dessa tjänstemän behövs.
Eller låt oss ta Elefantkyrkogården som exempel. Dit man skickar högt uppsatta tjänstemän som gjort bort sig.
Behövs dom verkligen?
Som jag ser det sitter dom bara där och kostar pengar. Pengar som kunde ha gått till viktigare saker som vårdpersonal.

Jag håller med om frustrationen men jag tror att vi som befolkning har en viktig roll att spela i det. Att tala om mål, visioner och drömmar går inte hem, iaf inte om de ska vara realistiska sett till tidsramen. Hur bra skulle det gå om något gick på val med att säga att de har som mål att Sverige ska vara på ett visst sätt om 20 år och att det under den tiden kommer vara en omställning som kan vara obekväm, dvs vara mer realistisk. Kanske är jag cynisk men jag tror inte det hade gått särskilt bra, våra förväntningar på politiken tycks vara snabba och enkla lösningar. Framförallt ska det ju vara lösningar som gör allting bättre men utan någon som helst uppoffring från vår sida. Går det inte att vända landet på 4 år ja då har man misslyckat, när det rimligtvis krävs betydligt längre tid än så för att beslut ska kunna börja få den önskade effekten.

Tror tyvärr inte Per-Albin och hans drömmar hade haft en chans i dagens politiska klimat med snabba resultat. Visst han hade kunnat bli vald eftersom det är fina mål och drömmar, men han hade inte fått tiden som krävs för att genomföra det.

Många har redan uttryckt det ganska uppenbara att alla inte kan jobba på distans exempelvis.

Här är några av mina tankar kring frågan;

• Sverige är alltid långsamma med allt! En kortare arbetsvecka med samma lön är svårt att uppnå pga stor ekonomisk brist och dålig budgetering (inte minst inom kommuner). I kombination med höga skatter och avgifter är företag mer selektiva med sina anställningar, framförallt inom privata sektorn. Ingen vill ha inkompetenta slackers!

• Jag tror att fler jobb, nästa 10-15 åren blir ersatta av AI helt eller delvis, vilket betyder att man måste vara mer strategisk med sin utbildning och framtid. Försöka läsa på och förutspå vad marknaden har mest behov av, på lång sikt.

• Vissa har lyxen att jobba på distans, andra inte. Kruxet med distansjobb är att som arbetsgivare hålla koll på hur produktiva sina anställda är när de exempelvis jobbar hemifrån, det mesta handlar tyvärr om prestation och resultat i arbetslivet.

• Utmaningen idag är att få pengarna att gå ihop när lönen äts upp av höga skatter och hyror. Idag mer än nånsin har folk inte råd att bli sjuka heller. Alla anställda byter ut sin tid mot pengar, i slutändan. För en arbetsgivare betyder det mer utgifter med folk som är sjukskrivna eller vabbar hela tiden. Dessvärre går vissa ändå till jobbet när dom är sjuka.

• I grund och botten tror jag inte folk är emot kortare arbetsvecka, utan mer att lönen påverkas när dom knappt har råd som det är. Många lever från månad till månad, lönen försvinner lika fort som det landar på kontot.

Summa summa rum, vill folk ha en "bekväm" pension. Folk tror att dom får mer genom att jobba mer, därför företag ger illusionen av en högre lön genom exempelvis OB, dvs jobba kväll/natt och helger. Verkligheten är att det slukas oftast upp av skatt ändå. Den lilla ökningen du får i relation till stress och påfrestning på kroppen är inte värt det, långsiktigt.

Så varför följer inte sverige i andras fotspår som danmark? Mindre arbetsvecka kan ge ökad produktivitet och mer utrymme för vila och återhämtning...

Jadu, sverige tänker inte längre än näsan når och jag tror ledorden är: naiv - ignorans - resursbrist

Det är väl bra om produktiviteten går ner. Bra om hela världens produktivitet går ner så behöver man inte fundera på tappad konkurrenskraft lokalt.

Jag tror att de skulle kunna sparka hälften av alla i min kommunala förvaltning och, givetvis förutsatt att man väljer fluff-tjänsterna och inte de som faktiskt arbetar på golvet med riktiga människor, ingen skulle märka någon skillnad. Allra minst kommuninvånarna. Det är så många vars arbetsbeskrivningar är flytande, så många som bara sitter och bokar upp digitala möten hela dagarna så att kalendern ser sprängfull ut (vilket verkar premieras) och så många som bara dyker upp på jobbet och har puls men inte presterar.

Jag är nu tillräckligt gammal och cynisk för att ha nått insikten om att det inte är någon som på allvar bryr sig om jag gör ett bra jobb eller ett fantastiskt jobb. Jag kommer inte premieras för det sistnämnda i lönekuvertet så då är slutsatsen att jag dyker upp och gör ett bra jobb i stället. Jag gör det jag ska.

En annan insikt är att vi alla är utbytbara. På minuten. Det är som Göran Persson en gång sade när hans finansminister sade upp sig i protest: "Där en finansminister går ut så kommer nästa in, och det är business as usual." En gång i tiden trodde jag att det jag skapat på en arbetsplats levde vidare, att min ersättare tog vid och fortsatte utvecklingen. Så är det inte. Skulle jag säga upp mig i dag skulle någon annan komma in och göra jobbet på sitt sätt och ignorera mycket av det jag varit med om att bygga upp. Byts dessutom chefen ut blir det ännu tydligare. Jag tänker att det är precis vad som händer när någon går i pension. Hur ofta tänker vi på dem?

"About Schmidt" fångar detta ganska bra. Vi är bortglömda och framför allt irrelevanta så snart vi kliver ut ur entrén.

Det blir en rätt filosofisk diskussion på ett djupare plan egentligen (om någon tycker jag låter elitistisk den här gången också får det stå för dem - jag tycker om att diskutera, analysera och vrida och vända på komplexa aspekter i samhället), det där med meningen med livet och vad vi har för effekt på vårt samhälle i stort genom vår existens.

Ens arbete är en betydande del av livet för många, men sen då? När vi om några decennier har flertalet vänner och bekanta som gått ur tiden, vem/vilka minns oss, och hur? Alla beslut vi någonsin tagit i livet, vad hade de egentligen för effekt? I vilket perspektiv "ska" bedömningen göras? Ens eget? Ett lite större kollektivs? (Så som en arbetsplats, en umgängeskrets, möjligtvis en mindre ort.) Ett större sådant? (En större stad, ett samhälle, ett land...) Eller ett ännu större? (Kontinenter, eller hela världen, och/eller i ett bredare tidsperspektiv.)

Men jag är ändå av åsikten att vi alla är en del av samhället och världen som varken ska över- eller undervärderas. Men det är en djup frågeställning. Det är många som varit (diametralt mot andra) tvärsäkra på sin sak och/eller sin plats i världen genom historien. Till vilken nytta egentligen? (Halvretorisk fråga, då jag inser det individuella psykologiska värdet i att ha en övertygelse att luta sig mot.)

Kruxet med distansjobb är att det ställer högre krav på arbetsgivare och olika former av chefer att behärska ledarskapet över människor de inte fysiskt har inom räckhåll. Eftersom detta sällan är direkta krav för att bli chef, mynnar det i olika dumheter som att en programvara ska mäta arbetarens datoranvändning eller knapptryck.

Utifrån ett mer uppdragstaktiskt tillvägagångssätt bör själva produktionen brytas ner i enskilda uppgifter och fördelas till de anställda med krav på redovisning. När uppgifterna är lösta är arbetet klart och den anställde har gjort sitt jobb till fyllest. Detta ställer större krav på chefen att förstå sin produkt och hur de anställda får ihop produkten, vilket kan vara en stor utmaning, särskilt i verksamheter som haft driftiga anställda som "trollat med knäna" för att få ihop produkten i flera år.

Om nedbrytningen i uppgifter med ett fungerande uppföljning, kan de anställda göra sina uppgifter oberoende av lokal.
Chefen kan när som helst se hur produktionen går, vilka delar som haltar och om resurserna är felallokerade. På bekostnad av att chefen inte kan stå mitt ibland en hop knapprande tjänstemän och störsända med sina senaste löpningsresultat med en kaffekopp i handen.

Det medger också att arbetare kan känna ett tvång att ta på sig fler uppgifter än vad de är tilldelade och det borde premieras i lönekuvertet. Något som också brukar vara motigt för chefer att gå med på eftersom de hellre ser det som en naturlig grej för arbetare att göra - att självständigt hitta nya uppgifter. Även det här kräver lite chefig fingerspitzengefühl att balansera arbetsbelastningen rättvist även för de arbetsbin som överpresterar.

Eftersom allt detta ställer högre krav på företagandet och inte själva produktionen, så är det ett jättestort hinder att införa. Då är det enklare att piska tillbaka sina anställda till sina ergonomiska bås i slentriangrått och myndighetsbeige.

Precis! men det måste vara höga krav på chefer annars blir det lite "latjo-lajban". Dessvärre är det för många personer som tilldelas chefsrollen, som inte borde vara chef. Det syns ofta inom kommun.

Jag håller med! Tror heller inte på en programvara som använder algorithmer för att mäta anställdas produktivitet. Det räcker egentligen med en redovisning i form av en punktlista i ett litet mail, hålla det simpelt. Efter några månader har man lite mer underlag att gå på vilket gör det enklare att utvärdera.

Problemet i många kommuner är att det är ofta underbemannade och blir någon sjuk/vabbar ligger chefer på latsidan och hittar ingen ersättare. Detta sätter mer påfrestning på de som jobbar och måste då kompensera för resten. Över tid skapar detta en "backlog" av olösta rapporter (mycket administrativt) som växer och dom hinner aldrig ikapp. Resultatet blir längre väntetider, frustration och stress.

Det är inte konstigt arbetsmoralen förblir låg och ingen vill egentligen jobba, ingen vill stå ut med griniga/bittra eller slappa kollegor, ingen orkar ta på sig mer arbete när dom redan är överbelastade, ingen vill ta på sig mer om lönen blir densamma.

Det är tyvärr ett trasigt och ohållbart system, därför många människor blir utbrända eller slutar.

Jag är ingen politiker och detta kanske är naivt att säga men magkänslan är att beslut som fattas gällande hur arbetsupplägget ser ut, styrs mycket av kommunpolitiker som ofta är äldre och trötta byråkrater som lever kvar i det gamla. Förändring, förbättring, ett nytänk existerar inte i deras vokabulär. Dessa getter sitter lugnt i båten med kopp kaffe i handen och inväntar sin pension.

Vem ska betala? Ja inte då vi arbetare och tjänstemän som sett till att öka våra prestationer, ökat vår effektivitet och produktion genom alla år men inte fått motsvarande lön för det. De som ska betala är dom i toppen som tagit alla vinster under flera decennier. År efter år med reallönesänkningar trots ökande vinster får räcka nu.

Ingen verkar ha tagit upp alternativet att det kanske är så att vi måste gå ned i produktivitet för att uppnå detta. Det är som att vi blivit så hårt drillade av arbetsgivare, föräldrar och chefer genom alla år att det inte ens är ett alternativ?

Men ska vi som människor överleva kanske vi inte kan pressas till det yttersta för att magiska penga mätaren alltid ska öka för ett fåtal 0.0001% i toppen i all oändlighet. Vi kanske måste inse att nu är det nog. Vi kanske till och med måste backa lite?

Jo, det kanske blir lite filosofiskt. Men jag tycker att det är intressant hur mycket tid vi lägger ned på våra arbeten över ett helt yrkesliv och hur lite det egentligen betyder i slutändan. Både för arbetsgivaren, kollegorna och samhället i stort. Visst gör vi (nåja, många i alla fall) en sorts insats i det stora hela. För samhället vi lever i, för andra människor. Men min poäng är att vi som individer är så obetydliga, och att ju tidigare man kommer till den insikten i sitt eget liv, desto lättare att prioritera sin tid rätt. För när man som jag har passerat 40 börjar man inse att tiden är begränsad. Då blir det viktigt att faktiskt lägga sin energi och tid på rätt plats och rätt saker.

Och då ska vi ändå komma ihåg hur oerhört skonsamt det svenska arbetslivet är jämfört med det kinesiska, japanska eller sydkoreanska, för att nämna några extrema exempel. (Vi kan hitta exempeli Europa också.) Där jobbar människor på riktigt ihjäl sig. Du har ingen säkerhet att tala om, du får jobba övertid utan ersättning (annars kommer någon annan ta ditt jobb) och du kan i praktiken inte ställa några krav. Min fru ser hur hennes syskon, en lillebror och lillasyster, är inne i det kinesiska hamsterhjulet just nu och hur det sliter ned dem.

Jag ska lite, lite grann komma till kommunchefers försvar, för i många kommuner är det stopp på att ta in exempelvis vikarier om någon ur ordinarie personal är sjuk eller vabbar. Enda lösningen är att hitta någon på ett annat skift för att täcka upp eller så får chefen själv kavla upp armarna. Fast det händer ju inte för chefen kommer ju i princip aldrig från den egna verksamheten och som "jobbat sig upp". Uteslutande externt rekryterade chefer, som siktar på att landa ett bättre chefsjobb i regionen i nära framtiden.

I det privata verkar det i många fall vara lönen som styr om chefstiteln ska påföras anställningen. Din befattningsnivå kommer med ett visst löneintervall och när du börjar slå i bortre gränsen för hur hög lönen för din befattning kan vara så är den administrativa lösningen att peta upp dig till en högre befattningsnivå. Så blir det mindre kinkigt på golvet om arbetarna mot förmodan skulle börja diskutera löner.

Mycket riktigt! Det är ofta ett anställningsstopp och det är precis min poäng. Dom belastar istället de "vanliga" anställda med mer uppgifter för att kompensera sina frånvarande kollegor. Chefer lägger sällan in en extra växel i dessa lägen.