The Last of Us Part 1 - Trovärdighetens pris
En mänsklig berättelse som kantas av starka band, brutal verklighet och en spelstruktur som ibland skaver.
Jag spelade The Last of Us för första gången 2013 på PS3 men minns egentligen inte särskilt mycket. I takt med att jag nu har sett TV-serien (säsong 1, ajabaja med säsong 2) kändes det som rätt läge att återvända – den här gången på PC. Dels för att uppleva berättelsen på nytt men också som förberedelse inför del två, som jag ännu inte spelat.
Storyn i sig är knappast någon överraskning längre. Den har recenserats, diskuterats och dissekerats i över ett decennium. Just därför blev det intressant att komma tillbaka igen – att se hur berättelsen tolkas i spel kontra TV men kanske framför allt: hur spelet faktiskt känns idag.
Det är svårt att inte imponeras. The Last of Us är organiskt på ett sätt som få andra spel är. Världen är otroligt detaljrik – allt från de råa striderna och de dynamiska kameravinklarna till hur du rör dig i miljön och de subtila ansiktsuttrycken är så nyanserat att det sällan känns som ett spel.
Dialogerna lever och karaktärerna känns äkta. Det är ett spel där budskap och känslor inte bara förmedlas genom ord och handling, utan också genom det som lämnas osagt – i blickar, kroppsspråk och miljöer som berättar sin egen historia. Ett uttryck kan säga en hel mening, och en övergiven plats likaså. Relationen och dynamiken mellan Joel och Ellie sticker fortfarande ut som spelets absoluta höjdpunkt enligt mig. Man bryr sig.
Joel bär på mer än han berättar – och hans ansikte säger ofta mer än orden.
Remaken, remastern eller vad man nu vill kalla det är tekniskt imponerande och lyfter berättelsen ytterligare. Men en bit in i spelet börjar en viss friktion uppstå. Just för att trovärdigheten är så stark genom hela spelet så blir dess mer strukturella sidor desto tydligare. Övertygelsen håller dig i ett järngrepp och då märks det när det spricker i sömmarna.
För även om spelet är engagerande, med en säregen råhet och fysisk tyngd, är det också en upplevelse där man tydligt leds längs rälsen. Trots allt är det ett spel där berättelsen alltid står i centrum – på gott och ont. Ibland hade jag önskat lite mer frihet att verkligen få ta in världen omkring mig.
Naturen har tagit över, liv i förfall men världen håller dig fortfarande i handen.
Upplägget blir efter ett tag nästan rytmiskt: mellansekvenser → lite utforskande (leta förnödenheter, läsa anteckningar, uppgradera vapen) → zombies → banditer och så börjar det om. Egentligen är det här inte unikt för The Last of Us men här är världen i övrigt så levande och naturlig att mönstret blir mer påtagligt än i många andra spel. Det kan bli förutsägbart.
Ibland förstärks detta ytterligare av leveldesignen. När man närmar sig en öppen yta med strategiskt utplacerade hinder, lådor och möbler – en arena – förstår man direkt att en strid väntar. Jag förstår varför, ur ett gameplay-perspektiv, men jag hade önskat att även den här aspekten kändes precis lika organisk som resten av spelet. Man vet ofta vad som kommer att ske innan det händer och det får spelet ibland att kännas mer konstruerat än levande.
Pappa-dotter-relationen utvecklas på ett mer naturligt sätt här än i TV-serien.
Det blev kanske mycket kritik, men faktum är att det här är ett spel och en berättelse som jag är glad att ha återvänt till. Jag önskar bara att Naughty Dog vågade ta ut svängarna mer i sin formula, något jag även känner igen från Uncharted-serien. The Last of Us Part I är trots allt i grunden ett spel som släpptes för tolv år sen så jag är nyfiken på vad man förbättrat och utvecklat i nästa del. Generellt gillar jag nog spelet mer än TV-adaptionen hittills – även om serien lyckas göra vissa saker riktigt bra!
The Last of Us i ny skrud är fortfarande ett spel som berör – även om vägen dit är lika förutbestämd som välgjord.
Fotnot: Spelat på PC i 1440p med Intel i7 12700k, Geforce RTX 3080 10 GB och 64 GB RAM-minne.
Release: 2023-03-28 (Första gången 2013-06-14)
Bra skrivet! Håller med i det mesta. Det lite "rytmiska" som är så bra beskrivet tilltalar mig faktiskt, ändå finns där överaskningar och även en del "jumpscares" men det rytmiska med berättelsen är något som passar här. Ett spel jag återkommer till när jag blir trött på att till exempel Assassins Creed Shadows har en så slafsig osammanhängade och i stora delar oengagerande historia som aldrig griper tag i dig och får dig att KÄNNA på riktigt. Enkelt, rakt på sak, engagerande med så mycket starka känslor ibland så du knappt vet vad du ska göra.
TLOU är i en helt annan klass än de flesta spel. Visst går det på "räls" ibland och är säkert ganska likt en korridorskjutare ofta som du säger men ändå ganska subtilt gjort och jag upplever mig inte att bli styrd även om jag så klart blir det. Om man älskar de här spelen så är det för historieberättandet. Säger inte att gameplay och strider är dåliga alls men fokuset ligger på berättelsen.
Fin recension, tack!
(TLOU 2 är dock för mig en solklar femma om det någonsin funnits någon) Om man är ny till serien och en "gamer" som du bör vara om du är på FZ så spela spelen först. De är så mycket starkare och du får inte upplevelsen förstörd av disstraktioner som man upptäcker i TV-serien som även den är riktigt bra men inte kommer upp i spelens klass IMO.
9070 XT
9800X3D
Håller med om kritiken, har alltför ofta en känsla att jag hamnar i en liten box där jag tvingas nästan spela på vissa sätt för att komma framåt. Mest spelat 2an dock, och i många fall så kommer man till en ny area där de direkt stänger av tillgången till det gamla, utan att veta om det nya är rätt väg framåt.
2an är bättre
Bra skrivet! Håller med i det mesta. Det lite "rytmiska" som är så bra beskrivet tilltalar mig faktiskt, ändå finns där överaskningar och även en del "jumpscares" men det rytmiska med berättelsen är något som passar här. Ett spel jag återkommer till när jag blir trött på att till exempel Assassins Creed Shadows har en så slafsig osammanhängade och i stora delar oengagerande historia som aldrig griper tag i dig och får dig att KÄNNA på riktigt. Enkelt, rakt på sak, engagerande med så mycket starka känslor ibland så du knappt vet vad du ska göra.
TLOU är i en helt annan klass än de flesta spel. Visst går det på "räls" ibland och är säkert ganska likt en korridorskjutare ofta som du säger men ändå ganska subtilt gjort och jag upplever mig inte att bli styrd även om jag så klart blir det. Om man älskar de här spelen så är det för historieberättandet. Säger inte att gameplay och strider är dåliga alls men fokuset ligger på berättelsen.
Fin recension, tack!
(TLOU 2 är dock för mig en solklar femma om det någonsin funnits någon) Om man är ny till serien och en "gamer" som du bör vara om du är på FZ så spela spelen först. De är så mycket starkare och du får inte upplevelsen förstörd av disstraktioner som man upptäcker i TV-serien som även den är riktigt bra men inte kommer upp i spelens klass IMO.
Håller med om kritiken, har alltför ofta en känsla att jag hamnar i en liten box där jag tvingas nästan spela på vissa sätt för att komma framåt. Mest spelat 2an dock, och i många fall så kommer man till en ny area där de direkt stänger av tillgången till det gamla, utan att veta om det nya är rätt väg framåt.
Det låter både lovande och lite oroväckande inför nästa del. Drygt 20 timmar i första spelet kändes ganska lagom med det nuvarande upplägget, så eftersom tvåan verkar vara längre hoppas jag verkligen att man utvecklat det något. Som tur är finns det ju så mycket annat i spelet som redan är fantastiskt.
Du får inte glömma att spelet kom 2013 och trots det är det få spel som är i närheten, iallafall berättarmässigt.
Ja, precis – jag nämner det i slutet av recensionen. Som du även säger så håller berättandet hög nivå och jag skulle säga att flera andra delar också står sig väldigt bra jämfört med mycket annat idag.
Det låter både lovande och lite oroväckande inför nästa del. Drygt 20 timmar i första spelet kändes ganska lagom med det nuvarande upplägget, så eftersom tvåan verkar vara längre hoppas jag verkligen att man utvecklat det något. Som tur är finns det ju så mycket annat i spelet som redan är fantastiskt.
Personligen ville jag aldrig att tvåan skulle sluta. Ser i mångt och mycket ettan som ett spel som leder fram till det riktiga mästerverket även om jag älskade det med. Kanske det bästa spelet jag någonsin spelat. Definitivt i topp storymässigt.
Fanns även de som hatade det, ganska många till och med. Så det var en vattendelare. För mig obegripligt.
Ser fram emot en recension av TLOU2 också!
9070 XT
9800X3D
Spelade det på PS3 2013. Efter att jag sett serien 2024 så köpte jag en PS3 igen för att spela det här spelet.
Att dom lyckades pressa ur den där prestandan och grafiken ur PS3:an är ett underverk. Spelet är fortfarande snyggt. Storyn är fantastisk. Gameplay är väl inte det bästa kanske.
Spelade det på PS3 2013. Efter att jag sett serien 2024 så köpte jag en PS3 igen för att spela det här spelet.
Att dom lyckades pressa ur den där prestandan och grafiken ur PS3:an är ett underverk. Spelet är fortfarande snyggt. Storyn är fantastisk. Gameplay är väl inte det bästa kanske.
Samma på PC, estetiken tilltalar mig och snyggt är det! Gameplay är kanske inte det bästa man upplevt som du säger men så är det ju inte heller i GTAV eller RDR2 eller för all del ASS creed Shad. Den funkar helt enkelt. Det är (som jag tjatar) narrativet som är grejen. Med det sagt så är strider och mekaniken långt ifrån "värdelös".
9070 XT
9800X3D
Installerade detta på min PC för säkert ett år sedan, har försökt köra flera gånger men banne mig vad tråkigt det är att spela.
Ja alla kan inte gilla lika. Det är helt ok att tycka så men en del spel behöver mer tid för att gripas av dem, för många kan detta vara ett sådant tror jag. Annars är det bara inte för dig. Finns andra spel att spela då;)
9070 XT
9800X3D
På något sätt känns ändå sidokapitlet Left Behind som en del av första spelet sen det kom, det vore trevligt med den i samma recension då spelet blir mer komplett. Många verkar glömma den?
Frågan är då om man egentligen ska spela den före eller efter... Den lyfter hursomhelst första spelet.
På något sätt känns ändå sidokapitlet Left Behind som en del av första spelet sen det kom, det vore trevligt med den i samma recension då spelet blir mer komplett. Många verkar glömma den?
Frågan är då om man egentligen ska spela den före eller efter... Den lyfter hursomhelst första spelet.
Ja, känner mig skyldig. Har bara spelat igenom det en gång direkt efter min första genomspelning av första spelet. Minns ärligt talat för lite för att uttala mig men det var mer av en "lära känna" del? Kändes då inte helt nödvändigt. Långsammare tempo med många cut scenes. Men nu när du säger så var det en del strider där också. Måste utforska det igen.
"Frågan är då om man egentligen ska spela den före eller efter... Den lyfter hursomhelst första spelet." Ja jag vet inte, kanske före faktiskt. Alltid tänkt på det som något som man spelar efter ettan men inget spoilas väl? och man får förståelse för huvudkaraktärerna i PartII på ett annat sätt. Jag vet inte. Så tror ändå den är menad som att spelas mellan ettan och tvåan.
9070 XT
9800X3D
Personligen ville jag aldrig att tvåan skulle sluta. Ser i mångt och mycket ettan som ett spel som leder fram till det riktiga mästerverket även om jag älskade det med. Kanske det bästa spelet jag någonsin spelat. Definitivt i topp storymässigt.
Fanns även de som hatade det, ganska många till och med. Så det var en vattendelare. För mig obegripligt.
Ser fram emot en recension av TLOU2 också!
Jag är ungefär fyra timmar in i andra spelet och märker redan vissa skillnader i upplägget. Det jag tog med mig som positivt från första spelet känns hittills ännu starkare här men hur stor skillnaden är återstår att se. Ska bli spännande i alla fall.
På något sätt känns ändå sidokapitlet Left Behind som en del av första spelet sen det kom, det vore trevligt med den i samma recension då spelet blir mer komplett. Många verkar glömma den?
Frågan är då om man egentligen ska spela den före eller efter... Den lyfter hursomhelst första spelet.
Jag borde kanske ha nämnt Left Behind tydligare. För mig känns det som en förlängning av grundspelet, med samma styrkor och svagheter. Däremot är berättelsen minst lika stark och jag gillar att vi får se mer av Ellie samt lite mer kontext till vad som händer efter universitetet – något tv-serien inte riktigt visade.
Så här i efterhand tror jag att Left Behind hade fungerat bra före huvudkampanjen, rent berättarmässigt, även om svårighetsgraden hade blivit märklig mot slutet. Samtidigt tycker jag att Naughty Dogs val att visa händelserna med Riley som just minnesfragment talar för att spela det efteråt.
Väl skrivet. Att spel är spel fungerar oftast, men här blir berättelsen så himla stark att det där mekaniska känns extra mekaniskt. En snitslad bana: nu blir det stealth, nu blir det action och nu blir det walking-sim. Men som nämnt både i texten och bland kommentarerna: spelet släpptes 2013. Samtidigt är det svårt att ta på sig dom glasögonen helt och fullt.
Personligen ville jag aldrig att tvåan skulle sluta. Ser i mångt och mycket ettan som ett spel som leder fram till det riktiga mästerverket även om jag älskade det med. Kanske det bästa spelet jag någonsin spelat. Definitivt i topp storymässigt.
Fanns även de som hatade det, ganska många till och med. Så det var en vattendelare. För mig obegripligt.
Ser fram emot en recension av TLOU2 också!
Fasen, nu blir jag sugen ju! Spelade igenom halva och gillade ju det. Men var så sabla långt att jag drabbades av tröttma. Kanske ett spel för "L" i A-Z-utmaningen? Men har Lost Records där också. Decisions, decisions...
En Bamseponny av folket
Väl skrivet. Att spel är spel fungerar oftast, men här blir berättelsen så himla stark att det där mekaniska känns extra mekaniskt. En snitslad bana: nu blir det stealth, nu blir det action och nu blir det walking-sim. Men som nämnt både i texten och bland kommentarerna: spelet släpptes 2013. Samtidigt är det svårt att ta på sig dom glasögonen helt och fullt.
Fasen, nu blir jag sugen ju! Spelade igenom halva och gillade ju det. Men var så sabla långt att jag drabbades av tröttma. Kanske ett spel för "L" i A-Z-utmaningen? Men har Lost Records där också. Decisions, decisions...
Tänkte att jag skulle trycka "anmäl" istället för att "citera" Fredrik du borde helt enkelt bli anmäld för "överge-spel-polisen"
Jag är säker på att du kommer älska det eller i alla fall bli helt drabbad om du försöker dig på det igen. Gör det Fredrik!
9070 XT
9800X3D
Jag är ungefär fyra timmar in i andra spelet och märker redan vissa skillnader i upplägget. Det jag tog med mig som positivt från första spelet känns hittills ännu starkare här men hur stor skillnaden är återstår att se. Ska bli spännande i alla fall.
Vore kul att höra dina tankar när du är klar. För mig var det så starkt. Narrativet, spänningsuppbyggnaden, Det inte typiskt "Hollywoodska" sättet att se på hur en historia ska berättas.
9070 XT
9800X3D
...men här blir berättelsen så himla stark att det där mekaniska känns extra mekaniskt.
Tack och huvudet på spiken!
Vore kul att höra dina tankar när du är klar. För mig var det så starkt. Narrativet, spänningsuppbyggnaden, Det inte typiskt "Hollywoodska" sättet att se på hur en historia ska berättas.
Jag är nog en bra bit in nu. Hittills är det riktigt bra – spännande, engagerande och detaljerat. Det håller hög nivå och känns betydligt mer komplext i både berättande och tematik jämfört med första delen. Jag känner igen vissa mönster från ettan, men här maskeras det bättre.
Nu har jag bara spelat originalet på PS3 men där håller jag med om betyget.
Känslan var genomgående ”ett riktigt tight PlayStation 2-spel ur tredjeperson med modernt berättande och sanslöst imponerande grafik”.
I vanliga fall hade det kunnat störa sönder mig, men spelet hymlade inte med det någonstans att spelmekaniken aldrig var det centrala även om den var robust.
Tack och huvudet på spiken!
Jag är nog en bra bit in nu. Hittills är det riktigt bra – spännande, engagerande och detaljerat. Det håller hög nivå och känns betydligt mer komplext i både berättande och tematik jämfört med första delen. Jag känner igen vissa mönster från ettan, men här maskeras det bättre.
Kul, fint! Var bra mycket längre än jag räknat med, kanske du kommer uppleva samma.
9070 XT
9800X3D
Nu har jag bara spelat originalet på PS3 men där håller jag med om betyget.
Känslan var genomgående ”ett riktigt tight PlayStation 2-spel ur tredjeperson med modernt berättande och sanslöst imponerande grafik”.
I vanliga fall hade det kunnat störa sönder mig, men spelet hymlade inte med det någonstans att spelmekaniken aldrig var det centrala även om den var robust.
Nej, det är helt klart att spelmekaniken aldrig var huvudsyftet även om den fungerar bra. Helheten i berättelsen och detaljerna i narrativet som är huvudsaken och det viktigaste. Älskar dock att smyga runt och göra det man förväntas göra (eller vid vissa verkligt intense shootouts peppra på) så det fungerar fint också även om det kanske inte är just där det brilljerar över alla andra spel.
9070 XT
9800X3D
Jag älskar både story och gameplay i båda spelen. Det blir dock lite mycket att leta prylar, ammo och så vidare i tusen olika möbler och det kan ta bort lite känslan av att faktiskt bara spela vidare för tänk om jag missade något viktigt. Det är extra kännbart i del två som är mycket större.
Nu har jag inte spelat Uncharted serien så vet inte om Noughty dog kör samma formula där. Men till deras nästa sci-fi spel, om de följer samma mönster så hoppas jag att det gör något bättre av det hela. Att saker inte är random utplacerade utan att det finns större belöningar att hitta bakom låsta dörrar eller liknande.
Jag är introvert och älskar att spendera min lediga tid hemma.
Håller inte med om att formeln blev tydligt snabbt märkbart, det tog 2/3 för mig in i spelet för att förstå att spelet inte har mer att erbjuda, men då tog det ändå en bra bit över hälften för att lägga märke till det, och då vara spelet nästan slut, men det blev inte tråkigare för det, olika svårighetsgrader kanske har med det att göra hur olika man upplever det.
Men det dom har lyckats bra med i spelet är att hålla det spännande från början till slut, man vet inte vad som ska hända, och man tror spelet är större än vad det är. Att spelet går som på en räls känns naturligt då dom ska vandra igenom staden fram till nästa destination. The Last Of Us är ett exempel på ett spel som utnyttjar spelets begränsningar till dess perfektion.
Jag håller med om mycket av det du skriver, men för min del stör inte de tillkortakommanden som du beskriver. Helheten är så fantastisk att totalbetyget aldrig kan bli något annat än en solklar femma, för mig.
Eller hur, kanske den "solklaraste" femman någonsin. Förutom HL1 då men det var en helt annan tid och kategori.
9070 XT
9800X3D
Eller hur, kanske den "solklaraste" femman någonsin. Förutom HL1 då men det var en helt annan tid och kategori.
Ja, jag håller TLoU högst upp på min "världens-bästa-spel-lista". Ett magiskt spel rakt igenom!
Kunskapsförmedlare.
Jag älskar både story och gameplay i båda spelen. Det blir dock lite mycket att leta prylar, ammo och så vidare i tusen olika möbler och det kan ta bort lite känslan av att faktiskt bara spela vidare för tänk om jag missade något viktigt. Det är extra kännbart i del två som är mycket större.
Nu har jag inte spelat Uncharted serien så vet inte om Noughty dog kör samma formula där. Men till deras nästa sci-fi spel, om de följer samma mönster så hoppas jag att det gör något bättre av det hela. Att saker inte är random utplacerade utan att det finns större belöningar att hitta bakom låsta dörrar eller liknande.
Att vara "short på ammo" ofta bidrog mycket till paniken, vet inte om det har med svårighetsgraden man väljer men troligen.
Uncharted hur bra en del spel i den serien än är, är något helt annat, inte alls samma formula. Totalt olika egentligen. Men ND signatur är ändå där vilket är svårt att förklara eller ta på, tänk mer Indiana Jones och lite humor...Inte den mörka TLOU storyn alls.
9070 XT
9800X3D
Bra text!
Av ren nyfikenhet: vad tyckte du om scenen där man är i ett hotell och måste slå på en generator i källaren för att få ström till en dörr som öppnas med ett passerkort? 😀
Du frågade inte mig men ändå, my take:
Frustrerande, ett av de få momenten i två hela spel som kanske inte var helt lyckat, men det var väl i ettan? Sen finns de säkert andra som gillar den typen av spelmoment, jag tillhör inte dem som är big on boss fights.Men jäklar vad lättad jag blev när det var över...men inte kul, håller med kan till och med vara därför det blev en 4/5? Who knows? För mig bidrar det abslolut. Finns inga sådana scener i tvåan vad jag kan minnas. Boss fight visst, men inte på det mest frutrerande sättet.
9070 XT
9800X3D