Om speltidningar och mutbrott

Jajamen, ni såg rätt. Det är än en gång dags att bli lite allvarliga. Här diskuteras det än en gång huruvida de resor som speltidningar och spelsajter bjuds med på - är etiska eller inte. Anledningen är att en PR-firma nyligen stämts för att de bjudit in en DI-skribent till en mässa i Florida och erbjudit att betala flyg och hotell, samt viss ledig tid utöver mässan.

Ni som hänger med i branschen vet att dylika pressresor är vardag för speltidningar. Utgivare bjuder in spelpress från hela världen till studiobesök, pressevent och recensionsevent. I princip alltid betalas resa, logi och kost av utgivaren och inte sällan bjuds det dessutom på rekreationsmöjlighet utöver det rent jobbrelaterade. Jag har själv varit på mängder av sådana resor. Det har länge diskuterats om det är etiskt försvarbart att som spelpress delta på sådana resor.

Givetvis är det etiskt tvivelaktigt, och ingen kan helt slå ifrån sig kritiken om att man påverkas under dessa resor. Det gör man, i större eller mindre grad. Man kanske inte hyllar ett kasst spel bara för att det testas i samband med en resa - men det är ändå inte samma spelupplevelse. Att testa #Company of Heroes hemma i sin lägenhet är ändå inte exakt samma spelupplevelse som att spela Company of Heroes på ett femstjärnigt lyxhotell med utsikt över Normandies stränder. Att lira #Supreme Commander i kontorsmiljö på Gävlegatan i Stockholm är inte riktigt detsamma som att lira Supreme Commander uppe i Eiffeltornet. Att få en förhandsvisning av #Stronghold 2 i en konferenssal på ett hotell är inte samma sak som att få en förhandsvisning av Stronghold 2 på Warwick Castle i England. Detta är bara några exempel på resor jag varit med om. Branschen kryllar av exempel. Battlefield-recension på ett hangarfartyg, #Stalker-förhandstitt med Tjernobyl-besök, #Call of Duty 2-event i tysk WW2-bunker.

Men vad är då alternativet? En stor del av all information spelpress får kommer från sådana resor. Få skulle ha möjlighet att besöka studios, eller bevittna stora avtäckanden utan att gå med på resor av det här slaget. I dessa piratkopierande tider blir allt fler utgivare försiktiga med att skicka ut recensionskoder och i fler och fler fall tvingas man recensera saker hos utgivaren - eller vänta på retail. Det sistnämnda kanske är mer etiskt, men marknadsmässigt kan det vara döden för spelpressen som ständigt eftersträvar exklusivitet och tidig information.

En del försvarar det hela med att det är OK så länge man inte utlovar något i gengäld. Och jag håller med om att löfte om publicering är något fel. Och ändå är det så fruktansvärt accepterat att "sälja" redaktionellt innehåll inom spelpressen. Framförallt när det gäller omslag och framförallt utomlands. Det är som att tidningsmakare inte har några skrupler alls. Även om skandinaviska tidningar, och svenska i synnerhet, är föredömliga på området (PC Gamer har till exempel nolltolerans mot publiceringslöften), händer det även här att tidningar säljer sina omslag. Och man kan förstå varför det är så lockande. För två månader sedan fick PC Gamer ett erbjudande om en pressresa för en superexklusiv förhandstitt. Kravet var dock att vi skulle lova att sätta spelet på omslaget. Hade vi sagt ja hade vi haft den informationen i handeln en månad innan alla konkurrenter. En månad är en evighet i vår bransch.

Svenska journalistförbundet har ett antal riktlinjer för hur man ska sköta pressresor, men den blir tämligen irrelevant i sammanhanget, för med ytterst få undantag finns det egentligen inte mycket journalistik i svensk (eller internationell) spelpress.

Finns det då någon grund för PR-firmor och utgivare att oroa sig för stämning? Njae, oftast kan de antagligen komma undan med försvaret att resan är jobbrelaterad. För nästan uteslutande handlar det ju om spelvisningar, testsessioner och studiobesök som man annars inte kunnat få tillgång till. Men den som säger att dessa resor från utgivarnas håll enbart är arbetsrelaterade - ljuger. Det förekommer oändliga mängder "mut"-moment. Jag själv har nog aldrig varit på en resa där det inte förekommit stora mängder alkohol. Vid mer än ett tillfälle har jag befunnit mig på en pressresa där jag erbjudits att följa med på strippklubb. Jag har aldrig deltagit i vare sig berusning eller strippklubbsbesök, men jag skulle påstå att det snarare beror på min personliga integritet än min journalistiska integritet.

En gång var jag på en pressvisning av Nvidias nya grafikkort i Paris. Det var en halvtimmes presentation på en stor scen med lite info om kortet, resten av tiden bestod av en femrättersmiddag och en fest, där jag själv och mina svenska kollegor stod utanför lokalen och pratade medan vår PR-kontakt berusad svängde sina lurviga på ett podium tillsammans med några lättklädda kvinnliga dansare. 30 minuter av en tvådagarsresa handlade om produkten vi skulle kolla på. Är det jobbrelaterat, eller en mutresa? Var går gränsen? En annan gång var jag i Aten i två dagar. Den ena dagen satt jag och spelade #spelet i fråga 8 timmar i sträck, den andra var vi på sightseeing på och omkring Akropolis. Jobbresa, mutresa? Både och?

Och då har vi inte ens börjat prata om freebie-förfarandet.

Så. Gör utgivarna fel som organiserar dessa resor? Kanske, i de fall där det är minimalt jobbrelaterat. Jag vet inte själv var gränsen går, eller om man ens kan dra någon, men jag vet att skillnaden mellan en bra och en dålig pressresa för mig (och många andra) handlar om hur mycket information som förmedlades, inte hur mycket sprit som förmedlades.

Gör spelpressen fel som följer med på resorna? Nej, det tycker jag oftast inte. Det handlar om att få unik information till sina läsare, och alternativet är helt enkelt ohållbart. Den enda gång jag tycker det är fel, är när det finns löfte om redaktionellt utrymme inblandat. Då är någon slags integritet bruten - journalistisk eller annan. Att sälja utrymme i tidningen oavsett ens uppfattning om spelet i fråga, är oärligt mot läsarna. Och om man inte gör det man gör med sina läsare i första rummet, då kan man lika gärna sluta skriva om spel.

/Emil

#blogg