Total war: Warhammer 3 - Grogrund till ett nytt mästerverk

Total war: Warhammer 3

En enorm potential som kommer med en initial besvikelse.

Är en ”lurker” i forumet som har över 1200 timmar totalt i nummer ett och två i denna triologi och har spelat alla total war franchisens spel. Hade som tanke att recensera TWW2 någon gång så denna text får med lite av mina tankar om detta superlir. Så paralleller kommer dras mellan spel två och tre särskilt, i synnerhet när det kommer till deras kampanjer då ”immortal empires” inte släppts till spel tre i skrivandes stund. Recensionen är lite för den redan initierade måste erkännas, men är spoilerfri och ger mitt perspektiv på vad dom snickrat ihop.

Men vi börjar med tvåan ”Vortex” kampanj vars stora behållning var, åtminstone mot slutet av spelets livscykel, att flera fraktioner hade helt olika mål och delmoment där till exempel Vampire coast skulle få kontroll över merwyrmen Amanar eller Tomb Kings skulle få ihop ”Book of Nagash”. Men där alla fraktioner vid släpp bara deltog i ”Vortex-racet” men väldigt liknande jakt på kontroll över dito. DLC var det som över tid gav variationen i den kampanjen men även med sina repetativa element och det faktum att Vortex-racet inte var så påtvingande som det kändes som, efter att ha pelat det några gånger kunde man mekaniken och kunde ta det i den takt man var sugen på. Så i min bok så är spel etts kampanj fortfarande den starkaste, den där Archeon kommer med kaos, men den återser vi nog när Immortal empires släpps och då med ännu mer och fler CHAOS!

En av spelets klart ”snyggaste” skapelser

Hade personligen förhoppningen att spel tre skulle ta ut svängarna och ha mer olikhet mellan raserna(om man nu kan kalla dom så) i kampanjen och att vi skulle slippa dom mer påtvingade delarna och få mer personliga narrativ att matcha med respektive fraktions lynne. Tycker att historien håller ganska hög standard över lag, lökig på ett bombastiskt sätt som Warhammer är. Förutom den sista touchen på Kislevs/Cathays kampanj, ”ni som vet ni vet” som JB brukar säga. Men att alla har samma mål i stort, utan att avslöja något, samt att allas spelmekanik är identisk för att nå det målet i stort, känns för mig fattigt och jag var redan ganska trött på dom linjära elementen vid en andra svängom. Att alla delmoment är väldigt tidsbestämda och tämligen påtvingande att genomföra gör inte saken bättre, särskilt på högre svårighetsgrader.

På tal om svårighetsgraderna har dom i sig aldrig varit Total Wars styrka utan ger i vanlig ordning ökad aggressivitet och buffar till fienden. Jag inser svårigheten att skriva bättre AI på den fronten men skulle gärna sett mer skalbarhet i vad som buffas och att man fick fler parametrar att pilla med då jag kan tycka att beroende på vad man är ute efter och vilken fraktion man spelar så räcker skalan helt enkelt inte riktigt till. Personligen spelar jag hela skalan från Normal till Legendary beroende på vilket utmaning jag vill ha och vem jag spelar med när man får till lite co-op.

Han är bara arg och arg... jämt.

Beträffande RTS-striderna i sig så tycker jag att dom har fått ett lyft och en hel del quality of life saker har implementeras. Särskilt då gällande belägringstriderna som var lite för lätta för att låta bli att ”osta” till sig segern i tidigare versioner. Trevligt med lite nyheter såklart i torn och barrikader, kartorna är klart snyggare och mer taktiskt komplexa helt klart, men kanske till och med lite mycket så? Även som inbiten upplever jag dom som ganska röriga och det blir mycket kamerastudsande mellan enheter särskilt när man är på offensiven. Upplever att det blir en hel del av dessa ”small settlement battles” och väldigt få fältstrider, vilket är ett stort minus då jag upplever spelet roligast och mest balanserat på slagfältet. Belägringstriderna är ganska trånga och obekväma för den som attackerar vilket ju blir motsatt när man försvarar. Vilket såklart är trevligt men hamnar sällan i den positionen, men det får jag skylle på min egen spelstil. AI:n lämnar dock en hel del att önska fortfarande där den känns smart som attan ibland och rent ut sagt stendum oftast, så att lura till sig seger, särskilt när man mer och mer måste när man spelar på högre svårighet, är aldrig särskilt klurigt för den inbitne spelaren.

Killen ler dubbelt så mycket som dom andra

Kampanjkartan är snyggare än någonsin och när det gäller själva spelmekaniken som skiljer fraktionerna åt så har dom tagit mycket lärdom av spel två och utökat detta med bravur så att alla gynnar olika spelstilar och ger en unik upplevelse flera gånger även med samma fraktion. Mer invecklat absolut men tycker att guiderna och den nya prolog-kampanjen täcker det mesta man behöver veta. Min enda invändning är att kocentrationen, av alla nuvarande deltagare i jakten på Ursun ligger hårt åt väst och tomrummet mellan dom känns stort, något som förhoppningsvis kommer korrigeras med Kaos-dvärgar inom kort framtid och förhoppningsvis ännu fler framtiden. Tycker även min tid i Kaos-rikena är spännande en första vända sådär men känns verkligen som dom behöver arbeta mer med det konceptet för som det är just nu med dom i min mening ganska rudimentära och linjära ”minispel” efter ett par gånger känns som irritationsmoment. Särskilt då Tzeentch och Nurgles sfärer som är minst balanserade och drygast.

Gällande enheterna så är det som alltid lite fattigt vid släpp då mycket kommer efter i form av DLC och jag både till viss del uppskattar och förstår det konceptet, ger dom tid att arbeta och finansiering genom oss nördar som uppskattar omväxlingen det ger. Men variationen idag mellan fraktionerna och spetskompetensen mellan armeerna som tas i fält är magiskt, allt från Slanesh snabba glas-kanoner till Cathays hyperdefensivitet till Tzeentchs magiska sköldar och överdrivna magi. Det hela lovar riktigt bra multiplayer upplevelse särskilt med dom nya speltyperna som finns i form av nya kartor med nya objektiv än att bara krossa motståndet, inget jag haft tid att dyka in i ännu och är inte supersugen ärligt talat när inte alla fraktioner har lagts till. Vill krossa Högalverna med Slaanesh.

Men det som gör mig mest entusiastisk återstår ju fortfarande och det är ”Immortal empires” som är den nya megakartan som skall inkorporera allt gammat och nytt till en magisk smältdeg. Det var denna idé som lyfta tvåan i serien från ett 3 av 5 spel till 1000 timmar och så nära en pessimist kan komma till en 5 av 5, den som lever får se. Men fram tills dess så känns titeln lite som ett halvt spel och det är inte så konstigt då det som kommer med hela kartan är många års arbete som jag hoppas kommer göra så titeln känns mer hel.

Sammanfattningsvis så tycker jag att det vi tilldelats nu i form av kampanj och nyheterna i dessa spel är för återupprepande för att kunna ge ett toppbetyg och själva racet känns mest tröttsamt. Vill ju långsamt expandera, bygga, alliera mig och sätta en dolk i ryggen på dom, hota, leka med dom och ibland även pressa lite för hårt och få på nöten. Ett uppdaterat ramverket är skapat som förhoppsningsvis kan få bukt med några av spel tvås långvariga buggar som aldrig fick någon lösning. Några års utveckling till så tror jag Total Warhammer når sin fulländade form och att det kommer vara lysande underhållning och en kronjuvel efter ett decenniums utveckling av serien.

Återkommer förhoppningsvis med en uppdatering av mina intryck om ett år sådär när Immortal Empires har släppts och kantigheter rundats av och jag fått hela bilden av multiplayer-sidan. Vilket förhoppningsvis även höjer betyget!

Problemet ligger ju i själva namnen. Som du säger "lutar mer mot". Low fantasy skall innebära "utan fantastiska inslag" som magi eller drakar till exempel. Men om det bara innehåller ett litet inslag är det high fantasy då? Polariserande utan klok term för allt som faller emellan. LotR och GoT är ju delvis low partivis och/eller vissa anseenden medans WoW defentivt är high. Conan barbaren serien är ett annat bra exempel då den är low i den största utsträckningen med stänk av high.