Alone in the Dark (MS-DOS)
Plattformar: 3DO, FM-Towns, iOS, Mac OS, MS-DOS (Testversion), PC-98
Release: 1992
Fader hade en bärbar Compaq han fått via sitt jobb. På den huserade dels MS-DOS 6.x och dels Windows 3.x. Utöver att nyttjas flitigt av mig till skolarbeten och dylikt (det var faktiskt inte jättevanligt att man lämnade in texter datorskrivna i början av 90-talet) fyllde den även en funktion vad gäller interaktiv digital underhållning.
Commodore 64 och Amiga hade jag redan i min ägo, och så även ett NES och ett SNES. Spel till MS-DOS och Windows var dock något helt annat och i trakten av 1992 började 3D-revolutionen kicka igång på allvar i och med Wolfenstein 3D.
Dessutom fanns där en drös multiplattformsspel som såg bättre ut i 256-färgers VGA jämfört med Amigans ofta mycket färre färger än så (bara för att AGA med en jääävla massa färger blev en grej i och med Amiga 1200 betydde det inte att alla VGA-spel släpptes till Amigan med stöd för AGA).
Till slut blev det rentav så att en drös spel helt enkelt tog för mycket utrymme i anspråk. Amiga-ägare var inte jätteduktiga på att utrusta sina datorer med hårddiskar, och då Amigans DD-disketter rymde ungefär hälften av de HD-diskar spel till MS-DOS och Windows skeppades via började utrymmesbrist bli ett problem.
Menar, Beneath a Steel Sky låg på 15 jävla disketter. Monkey Island 2: Le Chuck's Revenge och Indiana Jones and the Fate of Atlantis på 11 diskar vardera, och detta trots att de inte var AGA-versioner.
Alone in the Dark hade kommit undan med ungefär 8 disketter, och det släpptes under 1992 när Amigan fortfarande var rätt så het. Dock kombinerade det 3D med 2D på ett vis som hade blivit till ett prestandaproblem på de Amigor folk spelade som mest på, och Amiga 1200 med AGA anlände först under andra halvan av 1992 vilket innebar att användarbasen under en period skulle vara väldigt liten.
Så, någon Amiga-version dök aldrig upp.
Alone in the Dark blev således ännu en av de där anledningarna till att det kändes viktigt att ha tillgång till en dator med MS-DOS för att få en chans att spela det.
För det var verkligen något alldeles extra. Något jag inte alls hade sett förut, något helt nytt och unikt.
Det var dock inte bara till att starta spelet.
Minnet ville inte räcka till, sades det. Och att pilla runt med MS-DOS var inte riktigt som att sitta och lira spel på Amigan där allt för det mesta bara funkade rakt upp och ned.
Nej, i detta specifika fall antogs det helt enkelt att datorn inte hade kapacitet nog att starta spelet till dess att en kompis storebrors kompis föreslog att testa en grej.
Tydligen kunde lite ändringar i textfilerna AUTOEXEC.BAT och CONFIG.SYS göra underverk. Speciellt om HIMEM.SYS inte var korrekt konfigurerat. Som om det vore lite magi vi hade att göra med såg vi efter en stunds pillande en 2D-bälta förvandlas till en 3D-bälta som roterade bort från skärmen lämnandes kvar endast Infogrames-loggan och så var äventyret igång.
Eftersom genren som sådan inte riktigt existerade i detta skede såg vi på Alone in the Dark som ett rätt klassiskt äventyrsspel fast med inslag av action.
Jump, Fight, Open/Search, Close, Push.
Read, Drop, Throw, Use.
Kontrollen var såklart lite speciell, då vänster och höger endast roterade karaktären där uppåt fick karaktären att förflytta sig i den riktning hen var vänd (och två svårtajmade tryck uppåt för att få hen att springa). Hen för att man antingen kunde spela som Edward Carnby or Emily Hartwood; Carnby en privatdeckare och Hartwood dotter till självmordade Jeremy Hartwood som ägde Derceto-herrgården i vilken spelet utspelar sig i.
Av någon outgrundlig anledning har jag alltid spelat som Emily, men det enda som skiljer upplevelsen åt de två karaktärerna emellan är introt och den anledning de har till att besöka herrgården. Precis allt annat är likadant de två karaktärerna emellan, men blickar man framåt är det Edward som är seriens kanon.
Som i vilket äventyrsspel som helst strosar man runt, plockar upp föremål och använder de i sammanhang där det tycks lämpligt att göra så. Dock har man inte någon oändligt stor Guybrush Threepwood-ficka att ty sig till, utan när föremålens tyngd blir för stor säger karaktären stopp.
Det går dock utmärkt att lägga ifrån sig vadhelst för att plocka upp det igen i ett senare skede och mycket av det man hittar fyller ingen annan funktion än att bygga upp spelets lore och kan därför kasseras så fort man tagit del av den info som erbjuds (oftast via skrivna brev och böcker).
Att inspiration är hämtad från H.P. Lovecraft (Chtulhu) är svårt att missa. I ett skede satt Infrogrames till och med på en licens för dito, men under utvecklingens gång gled produktionen allt mer bort från Chtulhu så till den grad att man lade den på hyllan. Går dock fortfarande att se Chtulhu nämnas i en av de texter man kan läsa vilket känns lite... lustigt.
Likt i valfritt tidigt Sierra-spel går det utmärkt att dö, och dö gör man frekvent, men då möjligheten finns att spara närhelst är det aldrig så att man drar sig för att utforska vadhelst även om konsekvensen av det man tar sig an kan resultera i att man dör.
Pussel är överlag väldigt logiska och i flera mer kryptiska fall ges tips via de böcker och brev man kan hitta och läsa. Vissa pussel behöver man inte bry sig om överhuvudtaget och vissa går att lösa på flera olika vis.
Vissa kan möjligen rygga tillbaka över det faktum att det är tekniskt möjligt att köra fast i spelet om man passerar en sen Point of no return och har missat att plocka på sig vissa saker, men det är väldigt uppenbart när detta inträffar och ser man bara till att spara innan (går att ha flera sparfiler) är det inte ett problem.
Dessutom går det utmärkt att försätta sig i riktigt dryga situationer, säg om man förbrukat de få hälsoåterställande föremål man kan hitta i spelet och förbrukat all amunition till den pistol eller det gevär man kan hitta, men även här är det väldigt lätt att undvika ett sådant scenario genom att låta bli att spara om man gjort något dumt eller bara slösat på ammo i onödan.
Man skulle kunna argumentera för att upplägget känns daterat, men jag skulle snarare vilja påstå att det är en fullt medveten design som skulle kunna användas än idag utan att kännas förlegad. Kontexten i vilken den används är liksom helt avgörande för om det känns rättvist eller orättvist, frustrerande eller som något som skapar lite nerv i upplevelsen.
Här är kontexten perfekt (och med det får man ha i åtanke att spelet är över 30 år gammalt och ett extremt tidigt steg in i en ännu ej definierad genre).
Vidare är Alone in the Dark ett väldigt kort spel.
De platser man har att utforska är relativt få, det är få pussel som är svåra att lösa och jobbar man sig lugnt och metodiskt genom spelet torde en 4-5 timmar vara vad man har att vänta sig vid en första genomspelning. Vet man vad man skall göra och hoppar över de moment man inte behöver bry sig om går det utan problem att ta sig i mål på under timmen.
Visuellt sett jobbar Alone in the Dark med tvådimensionella bakgrunder presenterade i läckra men låsta kameravinklar. Huvudkaraktärerna, fiender och föremål är dock ypperligt tredimensionella fast betydligt mindre detaljerade än de miljöer de huserar i.
Den lågupplösta grafiken får dock allt att kännas enhetligt, och den enda gången det faktiskt blir till ett problem så som spelet är presenterat är när någon av de få strider spelet innehåller tar vid.
Oavsett man slåss med händer, sparkar med sina fötter, viftar runt med en kniv eller ett svärd eller skjuter med en pistol eller ett gevär så är kollisionsdetektionen väldigt opålitlig. Ibland för att det är svårt att se exakt i vilken riktning man siktar (speciellt i scener där man inte är mer än ett par pixlar stor) och ibland för att interaktionen med omgivningen helt enkelt inte är så precis som man hade kunnat önska.
Då det ges gott om spelrum för faktiska misstag i strider, få hälsoåterställande föremål till trots, och då ladd- och sparfunktion ständigt finns tillgängligt är det emellertid snarare ett mindre irritationsmoment än det är något som gör Alone in the Dark svårspelat.
Alone in the Dark jobbar väldigt mycket med ljud. Både med ljudeffekter, som knarrande golv och dörrar samt obehagliga läten potentiellt från de monster man är på väg att konfronteras med, och stämningssättande musikaliska stycken markerandes exempelvis att fara är på ingående.
Ljudlandskapen, den lore man kan ta del av och den estetiska aspekten ger allt en väldigt speciell och tacksam vibb som knappt ens uppföljarna lyckades återskapa, men faktiskt gameplay och principerna på vilka dito vilar skulle komma att repriseras gång om annan.
Några år senare när Resident Evil blev en grej var det för mig väldigt uppenbart hur extremt mycket inspiration det hämtat från Alone in the Dark, men i detta skede var det lite som att datorspelare och konsolspelare levde i så skilda världar överlag att få verkade lägga märke till detta.
Idag är dock läget ett helt annat och att påtala hur mycket Alone in the Dark faktiskt betydde för formandet av survival horror som genre i den tredimensionella eran är svårt att missa.
För egen del är det ett spel som utöver att ha betytt oerhört mycket för mig när det var nytt även är skitskoj att då och då återvända till för att både minnas och gång på gång konstatera hur pass väl det står sig trots att det i mångt och mycket var först med att göra vad det gjorde.
Passade rentav på nu senast att spela det på en bärbar Compaq, för maximal feeling.
Så jävla najs.
Hade dock varit oerhört kul att se hur det gjort sig på en Amiga när det var nytt. Möjligt att porta det var det dock definitivt, då jag själv vid ett eller annat tillfälle satt och spelade Mac-versionen via wrappern Shapeshifter som via mjukvara fick Amigan att bli en fullfjädrad Mac.
Men det är ju lite av en annan historia.
Wow, bra skrivet!
Kommer ihåg när jag såg bilder från spelet i Datormagazinet (eller High Score?) hur imponerad och hur gärna jag ville spela det, men det gick ju inte som Amigaanvändare. När sedan min far köpte en PC i maj 1994 så blev det ett av dom första spelen som spelades och jag tyckte det var så bra.
Spelat Resident Evil väldigt sent, men när jag läste det här slog det mig hur oerhört likt det är
Jag har kört skaparens senare spel han gjorde i Adeline Studios, och kontrollerna är likadana där. Borde köra igenom det någon gång.
Tänkte just fråga om bilderna är från en faktiskt gammal dator.
Kul att du beskriver hur det var att spela för länge sedan. Vilket jäkla meck att hålla på med alla disketter alltså, jobbigt om en av dem skulle försvinna
"dotter till självmordade Jeremy Hartwood" jag gillar nya böjningar på ord. Gör språket levande.
<allt jag skriver är mina åsikter och ni behöver varken hålla med eller säga emot>
Vad himla kul att se dig här på FZ! Jag har läst dina texter från och till på Loading i åratal. Du har ett väldigt personligt sätt att skriva på, man känner igen en Leger-text på avstånd. På ett bra sätt, alltså.
On topic: Alone in the Dark, alltså. Jag borde testa det här, det är ju ändå en stone cold klassiker. Var sugen på det nya spelet som kom nyligen med, men det lät på kritisk konsensus som att det var ganska medelmåttigt, tyvärr.
Tänkte just fråga om bilderna är från en faktiskt gammal dator.
Japp, fotar alltid skärmen när jag skriver recensioner för den där gammeldags känslan. I detta fall blev det dock lite vacklande då skärmen på den bärbara jag fotade var hopplös att fånga på bild i full ljusstyrka.
"dotter till självmordade Jeremy Hartwood" jag gillar nya böjningar på ord. Gör språket levande.
Absolut, kul att lattja runt med orden.
Wow, bra skrivet!
Kommer ihåg när jag såg bilder från spelet i Datormagazinet (eller High Score?) hur imponerad och hur gärna jag ville spela det, men det gick ju inte som Amigaanvändare. När sedan min far köpte en PC i maj 1994 så blev det ett av dom första spelen som spelades och jag tyckte det var så bra.
Ja, det var en lite jobbig era... när Datormagazin började blanda in annat än Commodore blev det allt mer uppenbart hur Amigan levde vidare med konstgjord andning samtidigt som konkurrensen sprang om den åldrande tekniken fullständigt.
Idag är det en helt annan sak, nu när man vet att Amigan fortfarande är en plattform folk bryr sig om och utvecklar mjuk- och hårdvara till. Den är liksom frikopplad samtiden och existerar på sina egna villkor.
Var sugen på det nya spelet som kom nyligen med, men det lät på kritisk konsensus som att det var ganska medelmåttigt, tyvärr.
Kritiskt konsensus var alldeles för gnälligt och petigt, det är ett bra AA spel med allt vad AA innebär. Man kan ju inte förvänta sig samma kvalité som den nya Resident Evil spelen när i ett AA skräcköverlevarspel. Men det är ett bra spel som verkligen respekterar originalet, de på Pieces Interactive verkar faktiskt vilja leva upp till Alone in the Darks arv. Sen är Mikael Hedberg regissör, han var manusförfattar för Amnesia: The Dark Descent och SOMA, så det finns en hel del skräck kompetens i Alone in the Dark.
Kan rekommendera GmanLives recension, han uttrycker det bättre än vad jag orkar göra
Var sugen på det nya spelet som kom nyligen med, men det lät på kritisk konsensus som att det var ganska medelmåttigt, tyvärr.
Jag är väl en av dem som inte alls tycker att spelet är dåligt. Det är ett gediget AA-spel med vissa svagheter (striderna) och flera styrkor (atmosfären, miljövariationen, en rätt spännande historia etc). Tycker absolut det är värt att testa om man gillar klassiska skräckisar. Det gör inget nytt utan går bekvämt i redan upptrampade stigar, men det Alone in the Dark gör, gör det bra. Betyg som 4/10 och liknande förstår jag inte alls.
Var sugen på det nya spelet som kom nyligen med, men det lät på kritisk konsensus som att det var ganska medelmåttigt, tyvärr.
Ärligt talat hade jag inte en aning om denna "remake" innan jag läste Ruffles recension häromdagen. Vet inte hur jag kunnat missa den, men missat den hade jag gjort.
Men det är ett bra spel som verkligen respekterar originalet, de på Pieces Interactive verkar faktiskt vilja leva upp till Alone in the Darks arv. Sen är Mikael Hedberg regissör, han var manusförfattar för Amnesia: The Dark Descent och SOMA, så det finns en hel del skräck kompetens i Alone in the Dark.
Jag är väl en av dem som inte alls tycker att spelet är dåligt. Det är ett gediget AA-spel med vissa svagheter (striderna) och flera styrkor (atmosfären, miljövariationen, en rätt spännande historia etc). Tycker absolut det är värt att testa om man gillar klassiska skräckisar. Det gör inget nytt utan går bekvämt i redan upptrampade stigar, men det Alone in the Dark gör, gör det bra. Betyg som 4/10 och liknande förstår jag inte alls.
Kommer testa det i sinom tid, men efter att ha läst, och tittat på, ett par recensioner har jag väldigt svårt att se vad som drev fram nytolkningen när så mycket tycks vara, typ, nytt. Nu kanske mer hänger samman med originalet än vad som framgår, men intrycket är att man tagit en del av inramningen och gjort något helt nytt av den. Blir det inte lite personlighetsklyvt? Oavsett verkar det vara ett intressant spel.
Kritiskt konsensus var alldeles för gnälligt och petigt, det är ett bra AA spel med allt vad AA innebär. Man kan ju inte förvänta sig samma kvalité som den nya Resident Evil spelen när i ett AA skräcköverlevarspel. Men det är ett bra spel som verkligen respekterar originalet, de på Pieces Interactive verkar faktiskt vilja leva upp till Alone in the Darks arv. Sen är Mikael Hedberg regissör, han var manusförfattar för Amnesia: The Dark Descent och SOMA, så det finns en hel del skräck kompetens i Alone in the Dark.
Kan rekommendera GmanLives recension, han uttrycker det bättre än vad jag orkar göra
Jag är väl en av dem som inte alls tycker att spelet är dåligt. Det är ett gediget AA-spel med vissa svagheter (striderna) och flera styrkor (atmosfären, miljövariationen, en rätt spännande historia etc). Tycker absolut det är värt att testa om man gillar klassiska skräckisar. Det gör inget nytt utan går bekvämt i redan upptrampade stigar, men det Alone in the Dark gör, gör det bra. Betyg som 4/10 och liknande förstår jag inte alls.
Hm, låter som man kanske borde ge det en chans, ändå! Att det inte är fööör läskigt gör mig ingenting, jag är rätt lättskrämd ändå. Tack för svaren
Ärligt talat hade jag inte en aning om denna "remake" innan jag läste Ruffles recension häromdagen. Vet inte hur jag kunnat missa den, men missat den hade jag gjort.
Kommer testa det i sinom tid, men efter att ha läst, och tittat på, ett par recensioner har jag väldigt svårt att se vad som drev fram nytolkningen när så mycket tycks vara, typ, nytt. Nu kanske mer hänger samman med originalet än vad som framgår, men intrycket är att man tagit en del av inramningen och gjort något helt nytt av den. Blir det inte lite personlighetsklyvt? Oavsett verkar det vara ett intressant spel.
Jag har ingen direkt relation till originalet så mig gör det inget. Settingen är åtminstone delvis densamma, men berättelsen är som jag förstår det till stora delar ny. Eftersom du har en desto starkare relation till det första spelet vore det intressant att höra din syn på remaken.
Kul! Varmt välkommen. Riktigt fint att läsa ("15 jävla disketter" ). Tänkte av en händelse på gamla Alone in the Dark häromdagen. Inte spelat det själv, men tänkte att det måste väl finnas någon anledning till varför de försöker och försöker skaka liv i serien. Verkar mysrysligt sådär som gamla Resi var (men är ju nån slags förfader).
En Bamseponny av folket
Ja, det var en lite jobbig era... när Datormagazin började blanda in annat än Commodore blev det allt mer uppenbart hur Amigan levde vidare med konstgjord andning samtidigt som konkurrensen sprang om den åldrande tekniken fullständigt.
Idag är det en helt annan sak, nu när man vet att Amigan fortfarande är en plattform folk bryr sig om och utvecklar mjuk- och hårdvara till. Den är liksom frikopplad samtiden och existerar på sina egna villkor.
Det är sanslöst vad mycket som finns till Amigan numera. Själv handlar jag på Amigastore och är alltid imponerad över hur snabbt man får sakerna och över hur stort sortiment de har.
Få saker får mig så glad som gamla commodore!
<allt jag skriver är mina åsikter och ni behöver varken hålla med eller säga emot>
Härlig läsning och den väcker många minnen! Kul att du tar upp vart RE fått sin inspo ifrån. Inte många som vet att AITD var en av grundpelarna till survival horror genren
🎮 Xbox Series X | Nintendo Switch | Playstation 5 | Samsung Q90 65”
”Döm ingen efter utseendet – för så otroligt bra är jag faktiskt inte!”
Tack för välkomnandet!
❤️
Tjenare, Leger! Trevligt att råkas igen, fin text!
Tack för välkomnandet!
❤️
Heeej! Kul och se dig här Leger
"Writer and Fighter"
Väkommen och tack för en fin recension av ett spel som på många sätt definerade min ungdom Mitt starkaste spelminne någonsin är av den där jävla
övervuxna dinosaurekycklingen (eller vad det nu var) som hoppade in genom fönstret på vinden om man inte blockerade det med garderoben.
Jag hade flera mardrömmar om det åren efter, och till och med idag kan jag känna en ilning längs ryggraden när jag tänker tillbaka på det 😅
Även käckt att se screenshots med kamera. Får mysiga flashbacks från tiden med Svenska Hemdatornytt
Mycket trevlig recension. Jag glömmer inte när min pappa fick en 486 DX 33 MHz med vga-grafik och jag som 17 - 18 åring fick tag på AITD. Det tråkiga var att jag hade inget ljudkort på datorn, men ljudet lyckades ändå förmedlas via datorns interna högtalare. Men jag önskade att det blev portat till Amiga, mest för ljudets skull.
Älskar retrorecensioner, och denna var mycket välskriven och intressant! Spelet ser otroligt snyggt ut för sin tid, baserat på bilderna alltså.
ett av dom första datorspel jag spelade. var helt blown away av grafiken . spelade det på en pentium 60 mhz, 8 mb ram, 500 mb hdd, dos 6.22.
Tycker rentav det är snyggt fortfarande, mycket för att det har en så pass egen still. Både vad gäller kameravinklar och hur det jobbar med "rena" bakgrunder... men även för att karaktärerna är så simpla polygonmässigt som de är, det känns mer som en ett visuellt uttryck, en egen stil, än som daterad grafik. Sedan finns det såklart en del tekniska problem som stör, som clipping och annat som aldrig skulle accepteras idag.
Det är sanslöst vad mycket som finns till Amigan numera. Själv handlar jag på Amigastore och är alltid imponerad över hur snabbt man får sakerna och över hur stort sortiment de har.
Få saker får mig så glad som gamla commodore!
Ja, vill man gräva ned sig i Amigans spelutbud (både nytt som gammalt) och hårdvara idag har man mer att göra än vad där finns tid till (och plånboken börjar snabbt eka tomt). Har länge tänkt jobba mig baklänges genom sådant som är nysläppt, år för år, men det skjuts alltid upp till framtiden då jag känner att jag inte riktigt har tid med ett liknande projekt.
Körde det för ca 2 år sedan men tyckte det var lite föråldrat för egen del hade svårt att uppskatta det. Men det var ganska mysigt i alla fall
Hade önskat se en remaster. Inte en som skalar upp grafiken och dylikt, det får gärna fortsätta vara lågupplöst, men en som fixar till de spelmekaniska brister som faktiskt finns där... som kollisionsdetektionen, det fippliga stridandet och så vidare.
Kanske dags att spela igenom det. När det kom var jag lite för ung så jag kom aldrig särskilt långt
Tycker jag absolut att du kan göra, tar som sagt inte mycket tid alls i anspråk. Så länge du är förberedd på att det dras med en del designmässiga aspekter att "tackla" torde det kunna bli en intressant spelhistorisk liten resa.
Fantastisk recension! Tack för den.
Härlig recension, aldrig spelat det själv då jag är för ung för att ha spelat det när det kom ut!
Mycket trevlig recension. Jag glömmer inte när min pappa fick en 486 DX 33 MHz med vga-grafik och jag som 17 - 18 åring fick tag på AITD. Det tråkiga var att jag hade inget ljudkort på datorn, men ljudet lyckades ändå förmedlas via datorns interna högtalare. Men jag önskade att det blev portat till Amiga, mest för ljudets skull.
Kul att texten uppskattas. Jo, det hade verkligen varit kul att se en port till Amigan. Nog för att den hade börjat ställa krav på att folk uppgraderat från en Amiga 500 till något dyrare och mer samtida, men det var ju lite det som Amigan faktiskt saknade... spel som började ställa krav på hårdvaran. Menar, Doom var ju väldigt drivande i att få ungt folk att tjata hål i huvudet på sina vuxna plånböcker så mer "tunga" portar till Amigan hade knappast skadat.
Tjenare, Leger! Trevligt att råkas igen, fin text!
Heeej! Kul och se dig här Leger
Yo! Detsamma! Nå, det var väl bara en tidsfråga. Ett par rätt många år, liksom...
Jag visade spelet ofta för kompisar, men vi vågade aldrig spela ordentligt. Riktigt läskigt!
Härlig läsning och den väcker många minnen! Kul att du tar upp vart RE fått sin inspo ifrån. Inte många som vet att AITD var en av grundpelarna till survival horror genren
Fann inledningsvis Resident Evil obehagligare än Alone in the Dark, men å andra sidan så höll den känslan inte i sig längre än till när en hund hoppade in genom ett fönster då det kändes som en repris av scenen i Alone in the Dark (som var mycket mer än en billig jumpscare... då musiken först gick mörk, kameravinkeln skiftade till utsidan av fönstret till rummet man befann sig i utan att avslöja vad som väntade... och så till sist den där vidriga saken som hoppade in i rummet och var typ omöjlig att fäkta bort).