Five Night's at Freddy's Filmen - kärleksbrev till fans på gott och ont

Efter 8 år i det så kallade produktionshelvetet så släpptes äntligen filmadaptionen av det kända skräckfenomenet som miljoner älskar. Det finns mycket här för fansen, men inte för skräckälskare dock.

Året är 2014. Spelutvecklaren Scott Cawthon har bränt alla sina tillgångar i att skapa små indiespel i hopp om att något ska klicka bra hos många människor, men dock något som inte går vägen. I ett sista försök att verkligen slå stort inom spelvärlden så skiftar han helt och hållet till skräckgenren genom att göra ett point-and-click-spel som utspelar sig i en obehaglig pizzeria med animatroniska maskotar som vill inget annat hellre än att göra köttfärs av spelaren. Därav föddes FNAF som kom att bli en av de mest inflytelserika skräckspelen som gjorts, och succén var ett givet faktum. Sen kom uppföljare efter uppföljare, billiga kopior skapades och framför allt, så ryktades om en filmadaption av spelet, ett projekt som skulle dröja över 8 år innan det såg dagens ljus. Men 2023 så kom den till slut.

Handlingen följer den arbetslöse Mike Schmidt som plågas av drömmar om hur hans yngre bror för 10 år sedan blev bortförd av en mystisk man mitt på blanka dagen och sågs aldrig till igen. Samtidigt försöker han försörja sin syster Abby. I ett sista försök att få ihop pengar så får han ett jobb på den nedlagda pizzeran Freddy Fazbear's som nattvakt. Men ju längre han jobbar desto mer märker han att pizzerian inte är så övergiven som han trodde, och dessutom så får de 4 animatroniska maskotarna Freddy, Bonnie, Chica och Foxy liv efter midnatt, och dessa är ytterst fientliga och farliga och tvekar inte att döda alla som kommer i deras väg. Men en ännu större farlig hemlighet döljer sig innanför pizzerians väggar.

Pizzerian och de animatroniska djuren är vackert skapade och ser ut att ha hämtats direkt från spelet.

Om vi ska snacka om FNAF-serien som helhet så kan jag beskriva den rätt så enkelt: Intressant att följa men ändå överkomplicerad. Under alla åren som serien har utvecklats och loren byggts upp steg för steg genom små ledtrådar man upptäcker via alla spel, så har det mesta blivit en stor röra, speciellt vid släppet av Security Breach. Den enklaste loren man känner till är att de animatroniska djuren i första spelet är besatta av barna-andar som den mystiske figuren William Afton dödade och gömde deras lik i sagda maskotar. Filmen i sig följer istället stort sett just den handlingen, med lite blandade element från första spelet och från den första boken Silver Eyes. Dock så märker man filmens brister där rätt fort. Handlingen är intressant att följa men blir snabbt överkomplicerad och försöker rätt ofta klämma in plot-twists som kan chocka de flesta, men för FNAF-fans så är dessa twistar som en vanlig tisdag.

En annan brist som filmen har är att majoriteten av tiden som går åt här är att vi som publik spenderar mest tid i Mikes drömmar som han självmant sätter sig in i via sömnpiller, i hopp om att kunna få ihop ledtrådar om vem som tog hans bror ifrån honom. De sekvenserna blir smått jobbiga att hänga med i då de stunderna blir allt för många, när man egentligen vill spendera mer tid av att se Freddy och hans gäng gå bärsärkagång i pizzerian, något som tyvärr inte blir mycket av utan mera mot mitten och andra halvan av filmen. Dock när de animatroniska maskotarna väl kommer till liv och kliver in i rampljuset, det är då det roliga börjar och man känner verkligen igen den klaustrofobiska atmosfären och uncanny-valleyn man upplevde i första spelet.

De röda ögonen blev ett kritiserat ämne hos fans och jag förstår varför...

...med tanke på att man såg detta mardrömsansikte i första spelet.

Filmen har dock sina små plus. Jim Henson Creature Shop har lagt hjärta och själ i att återskapa de numera ikoniska mördarrobotarna som blivit världsberömda. Samma gäller också själva pizzerian, som fullkomligt osar av obehagligt tung atmosfär, likt spelet, även om robotarna inte konstant rör på sig. Filmen ger som en liten hint att något hemskt hände här och sannerligen har det också hänt något hemskt. Även om Scott Cawthon och Emma Tammi ibland inte prickar rätt när det gäller handlingen, så lyckas dom ändå använda Freddy och gänget i rätt mängd utan att det blir för löjligt (förutom kanske vid scenen då dom bygger ett fort med Mikes syster). Dock sekvensen när ett gäng vandaler bryter sig in och förstör resturangen, så släpps robotarna lösa. Det vankas inget blodbad direkt, men ljudeffekterna som används otroligt väl här gör det ännu bättre.

Det finns en hel del påskägg att hålla koll på genom filmen och små referenser till hela serien. Jag lade märkte till några dessa, ett exempel är när ''ITS ME'' texten ritas in på en smutsig spegel. Alla böcker som gjorts hittills får sina små referenser här, men samtidigt så är det den större delen av den redan kända loren från spelen som får större utrymme här. Fans har som sagt mycket att hämta härifrån, dock för den inbitne skräckälskaren så blir det mesta en ganska lång tråkstund, då filmen inte är särskilt läskig, inte ens när den i små stunder försöker vara det. Mitt allra största plus med filmen är ändå att de valde att casta Matthew Lillard som William Afton/Springtrap. Hur genialt som helst, även om han bara finns med i små scener.

En bekant figur/skurk som många äntligen fick se på den vita duken.

För att hålla mig kort så är Five Night's at Freddys en film för de absolut största fansen av spelserien. Jag gillade den då jag redan är ett fan, men för skräckfans så blir det snabbt en axelryckning och stort meh, för vill ni se något läskigt med massa gore och blod, ja då får ni titta åt ett annat håll. Filmen har sina brister, men i slutändan så hade ändå jag roligt med att se den. För ibland så krävs det inte alltid ett cinematiskt mästerverk för att ha roligt. Utan bara något som inte man behöver tänka stort om. Och Five Night's är en perfekt film för sånt. Perfekt film för skräckfans? Nej, inte det minsta. Värdig speladaption? Absolut. Kärleksbrev till alla fans? Utan tvekan.

Min reaktion till det gudsförgätna artwork mina ögon fick ofrivilligt beskåda:

I spelen så har robotarna vita pupiller i vissa ögonblick med tomma svarta ögonhålor, vilket är som en liten ledtråd att barnens själar finns inuti dom. Plus, de är sjukt obehagligare. Det gav som känslan att robotarna må vara vid liv, men dem gav alltid en psykopatisk blick mot dig via kamerorna

Yes, men det var ett bra tag sedan