Senua's Saga: Hellblade 2 - Bättre än Donken

Ibland har man en upplevelse man instinktivt känner att man vill dela med sig av. Kanske vill man varna sina medmänniskor för något som är oskäligt dyrt, dåligt, hemskt eller bara en besvikelse. Kanske vill man hylla något som i positiv bemärkelse överraskat en och som man vill att fler ska ges möjlighet och incitament ta del av. Kanske märker man att ens tankar och känslor verkar skilja sig från den stora massan och man vill av någon anledning bygga upp ett proaktivt försvar kring sin egen, personliga upplevelse. Kanske har man bara varit med om någonting som man inte riktigt kan släppa tanken på och ser delandet av denna upplevelse som ett steg i att gå vidare i livet. Hellblade 2: Senua’s Saga fyller för mig de tre sista av kriterierna ovan.

Spoilervarning!
Jag har försökt att utelämna spoilers i största möjliga mån men kommer i det första stycket att diskutera berättelsen från det första spelet samt lite senare dra tematiska jämförelser till andra verk, vilket kanske får någon att surna till lite om de tänkt spela igenom båda spelen själva framöver. Det finns dock inga större spoilers för det som sker isolerat i uppföljaren.

Då var den äntligen här – uppföljaren till en av de bästa spelrelaterade upplevelserna jag har haft i nutid. Senua’s Saga är en direkt fortsättning på Senua’s Sacrifice från 2017 och ger oss åter kontroll över den konfunderade och mentalt brydda krigaren Senua. I det första spelet fick vi via flashbacks och Senuas inre röster ta del av hennes tragiska bakgrund; Senuas mor led av samma förbannelse som henne själv och vid fem års ålder tvingades Senua bevittna moderns avrättning genom att brännas på bål, något som fick hennes eget sinnestillstånd att drastiskt försämras. Härefter höll hennes pappa henne isolerad och utsatte henne för såväl fysiskt som psykiskt lidande fram till att en man som hette Dillion fattade tycke för henne och de flydde tillsammans. Tyvärr hade ödet inte ett gott öga till Senua, och Dillion dödades och stympades brutalt av plundrare ute på en räd. Det första spelet går i stort ut på att ta hans dekapiterade huvud, som i Senuas ögon innehåller hans själ, till helvetet själv och ge honom, och därigenom henne, frid.

Senua’s Saga äger rum strax därefter och inleds på ett slavskepp efter att Senua frivilligt låtit sig tillfångatas av slavhandlare i hopp om att återförenas med och frita sitt folk. Premissen är lika enkel som klassisk och om jag har någon tillstymmelse till kritik mot spelet är det gällande berättelsen. Den är inte på något sätt dåligt formgiven eller förmedlad men i jämförelse med det första spelets narrativ ter den sig som mindre personlig och intim. Efter att i föregångaren ha kämpat mot sina inre demoner och trasiga psyke till följd av att se ens pappa bränna upp sin mamma på bål, ens älskade stympad och ha burit runt på hans huvud en längre tid kan det i jämförelse te sig ganska lättsamt att åka båt och vilja rädda sin klan. Jag tror att Ninja Theory gjorde rätt i att inte fortsätta på den inslagna vägen från det första spelet då den delen av Senuas liv är över, men likväl är det en mindre spektakulär berättelse vi får ta del av i akt två.

Grafik:
Det finns inte mycket för mig att tillägga som inte redan sagts eller visats. Jag är själv framerateblind och har aldrig någonsin hämmats i mitt spelande av i 30 fps och så är även fallet här. Att spelet är långsamt och metodiskt hjälper till att ytterligare begränsa vilken påverkan detta har för spelbarheten.

Därför är det inte svårt för mig att påstå att Hellblade 2 i mitt tycke är det snyggaste och visuellt imponerande spel jag någonsin har spelat. Spaltmeter har skrivits om Ninja Theorys resor till Island och hur de skannat av miljöerna för att kunna återge dem så realistiskt som möjligt i digital form vilket utan tvekan har burit frukt. Sällan har mer realistiska miljöer skådats i ett digitalt format och när vågor slår mot de karga klipporna längs kusten kan man nästan känna vattendropparna stänka mot huden. Ljussättningen håller samma nivå oavsett om det handlar om stränder dränkta i månljus, kristalltäckta grottformationer som lugnande glittrar i blått och grönt, rasande eldflammor som reflekteras i Senuas ögon och anletes svett, eller det sällsynta solljuset som emellanåt lyckas tränga sig fram mellan de annars konstant närvarade molnen och skicka ner ett par tröstande strålar mellan de lemlästade kroppsdelar som hänger prydligt uppradade i träden.

Karaktärsdesignen och animationerna håller också absolut högsta klass. Jag har sett en del personer som anser att Melina Juergens spelar över som Senua, men jag delar inte den åsikten. Visst är det ett väldigt uttrycksfullt skådespeleri hon använder sig av, något som för mig är helt i linje med uppgiften att spela en mentalt nerbruten och schizofren person som lider av frekventa audiovisuella psykoser och vars uppfattning om vad som är verkligt skiftar konstant. Det vore än mer märkligt om hon agerade helt enligt normaliserade beteendemönster från vårt moderna samhälle samtidigt som hon regelbundet både hörde röster och såg syner. Karaktärerna rör sig verkligt, och kanske viktigast av allt, slåss verkligt. Platsen för varje strid är mer eller mindre förutbestämd vilket skänker en cinematisk och handgjord touch till dem. Blod stänker vid varje träff och fiender tar synlig skada under tiden en duell fortgår samtidigt som bakgrunderna för de större slagen ofta är minst lika imponerande som det som sker med karaktärerna indragna i desamma.

För att dra in spelarna ytterligare använder sig Hellblade 2 av två välkomna metoder; till att börja med finns det inget gränssnitt. Skärmen blinkar röd när du tagit tillräckligt med skada och Senuas medaljong lyser upp när den är redo att användas för att ge en liten fördel i strid, men det finns inga artificiella och störande moment. Inga HP- eller magimätare, ingen karta, ingen kompass, ingen journal fäst på sidan av skärmen. Det andra spelet gör är att använda sig av en så kallad one-shot kamerateknik vilket innebär att det aldrig klipps mellan kameravinklar. Detta är även något som t.ex. senare God of War använt sig av med framgång och som när det är gjort så pass väl som i dessa fallen medför ökad inlevelse. Det innebär även att man går från att ha kontroll över Senua till cutscene och tillbaka utan avbrott, något som i kombination med den otroliga grafiken vid ett tillfälle i början av spelet ledde till att jag trodde att Senua fastnat mitt i en cutscene ett tag innan jag förstod att det var dags för mig att åter plocka upp handkontrollen och styra henne vidare.

Ljud:
Hörlurar.
Jag förstår det pretentiösa i att instruera andra människor i hur de bör avnjuta sin underhållning, kultur, mat eller sina hobbies. Tyvärr känner jag att jag på den här punkten är ganska obeveklig. Spelar man Hellblade 2 utan hörlurar går man miste om en väldigt stor och viktig del av upplevelsen.

Precis som när det gäller det grafiska är ljudbilden av absoluta toppklass. Röstskådespeleriet från Senua och diverse sidokaraktärer hon springer på under sina eskapader lämnar inget att önska och övriga ljud från miljö och rörelser är fullt tillräckliga för att låta naturligt. Musiken sträcker sig från ensliga små stråkinstrument vid utforskande av grottor till enstämmiga klagovisor och fullskaliga körsånger när intensiteten och frenesin i det som sker på skärmen ökar.

Jättarna, en nyhet i uppföljaren, är mer rytmbaserade och spektakulära pussel än regelrätta bossar. Här trappas musiken upp samtidigt som ljudet av explosiva lavautbrott eller dundrande svallvågor, nästan mer än det visuella som ackompanjerar dem, låter dig som spelare veta när det är säkert att röra på sig. Allt till tonerna av jättarnas plågade skrik och våndor som ekar mellan grottväggarna i deras lyor, vilket resulterar i en otroligt mäktig upplevelse.

Det mest utmärkande när det kommer till ljudet i Hellblade är dock givetvis Senuas inre röster. I det första spelet hade hon inte så många livs levande kompanjoner att samtala med vilket innebär att i stort sett alla dialoger eller interaktioner med människor skedde genom inbillade röster eller minnen. Nu när sidokaraktärer är med på ett annat sätt är hennes hörselhallucinationer begränsade till de så kallade ”furies” som återger och kommenterar verkligheten runt Senua samt det förvrängda minnet av hennes bryske faders hån och besvikelser vilket uppenbarligen haft en förödande effekt på hans barns svårt plågade psyke. Överlag upplever jag att rösterna tar en betydligt mer passiv roll i detta spel i jämförelse med föregångaren och de framstår för mig mindre som åtskilda personligheter i Senuas sinne och mer som de mer vardagliga inre tankar och val man stöter på dagligen. Mindre ”du är helt värdelös, alla du någonsin har älskat har dött eller stött bort dig och det är ditt fel” och mer ”hum, är jag sugen på ranch- eller holidaydipp i kväll?” helt enkelt.

Gameplay:
Då har vi slutligen kommit till elefanten i rummet, tillika vattendelaren. Vilken sorts spel är detta egentligen? Min uppfattning är väldigt enkel; Senua’s Saga: Hellblade 2 är en walking simulator, varken mer eller mindre. Precis som i andra spel i samma genre handlar det primärt om att i lugnan ro ta sig från punkt till punkt med begränsad möjlighet till avstickare och utforskande för att hitta collectibles eller det här spelets version av ljudloggar som bistår med att tillhandahålla mer bakgrundsinformation om händelser och karaktärer. Allt handlar om att ta del av den linjära berättelse som utvecklarna önskar förmedla. Enligt mig är det en fantastisk berättelse, fylld av fantastiska karaktärer och presenterad på ett fantastiskt vis. Likt de flesta andra walking simulators finns det olika typer av avbrott i det här berättandet där man som spelare tar en mer direkt kontroll över händelserna på skärmen under en stund och i Hellblade 2s fall handlar det primärt om tre typer av avbrott; pussel, jättar och strider. Alla med sina unika sätt att testa dig som spelare, men ingen av dem speciellt utmanande då de tydligt är designade mer som en paus i berättelsen än regelrätta prov på ens färdigheter.

I det första Hellblade fanns det primärt en sorts pussel, vilket har expanderats en del i uppföljaren. De pussel som går ut på att hitta rätt vinkel och perspektiv att iakta sina omgivningar i återkommer och har fått sällskap av andra mer traditionella spelpussel som att hitta föremål eller att manipulera världen omkring dig för att öppna och stänga vägen framåt.

Jättarna är som jag tidigare nämnde nästintill rytmbaserade setpieces där Senua behöver ta sig fram genom vad som bäst kan beskrivas som hinderbanor i t.ex. grottor eller stränder där lava respektive enorma vågor behöver undvikas. Detta sker till tonerna av bombastisk musik och de plågade bestarnas smärtfylla ylande vilket skänker en påtaglig, om än inbillad, stressfaktor till aktiviteterna.

Striderna i spelet är i mitt tycke inget annat än fenomenala. De är råa, skitiga, blodiga och cinematiska som få andra. Jag applåderar Ninja Theorys val att endast innehålla dueller mot en fiende åt gången då kameran kan hållas nära händelserna och rörelserna kännas tunga och medvetna utan att det trillar in någon tjomme från periferin och avbryter. Känslan och ljudet när man parerar en attack fick nästan mig själv att flyttas ett par decimeter bakåt av ren kraft och när Senua genomför tunga attacker vrålar hon ut sin desperata frustration på ett sätt som får mig övertygad om att varenda cell i hennes kropp ber henne att sluta, att ge upp, att låta dem vila för evigt. Att striderna dessutom är förhållandevis få och sker på förutbestämda och handplockade ställen innebär som jag tidigare nämnde dessutom att miljöerna, musiken och ljussättningen perfekt omfamnar det som sker på skärmen och sidokaraktärer tillåts delta i striderna med varierad framgång.

Slutkläm:
Jag tyckte verkligen om Senua’s Saga: Hellblade 2, något jag hoppas att jag varit tydlig med genom hela den här texten. Samtidigt förstår jag att det inte är ett spel för alla och att människor med andra förväntningar och preferenser ogillar det skarpt. En annan medlem här på FZ, @Ruffles, skrev en kanonbra recension häromdagen och det är intressant hur mycket jag kan hålla med om den texten trots att vi slutar så pass långt från varandra när betyg ska delas ut. Vad skiljer sig mellan en interaktiv film och ett spel? Hur mycket gameplay behöver ett spel innehålla? Kommer ett spel som Hellblade med andra förväntningar av den enkla anledningen att huvudkaraktären beskrivs som en krigare och bär vapen? I recensionen ovan nämns en förväntan på spels förmåga att underhålla, men vad är egentligen det? Ett antal av mina mest minnesvärda spelupplevelser i modern tid är lite långsammare, narrativt drivna upplevelser som t.ex. What Remains of Edith Finch, Martha is Dead, Firewatch, SOMA och sen de som är kryddade med lite annat som Amnesia-serien, Outlast-serien, Visage m.fl. Är det bara underhållning att ha kul eller är det även underhållning att bli skrämd vettlös? Är det underhållning att hållas nyfiken? Är det underhållning att försöka lösa ett irriterande pussel? Jag har inte haft kul en sekund i något av ovanstående spel, men nog tusan har jag varit underhållen, och den enda gång jag egentligen kände någonting som närmar sig glädje i Hellblade 2 var i den Gladiator-inspirerade slutstriden där trälen äntligen förvandlades till slavmästare.

Med detta sagt är Senua en madam som kräver en del av dig som spelare. Hon förutsätter att hon har din odelade uppmärksamhet, att rummet är nedsläckt och hörlurarna på. Distraktioner som småbarn, snacks, en plingande telefon eller en sambo som tittar på Gift vid första ögonkastet bredvid i soffan undanbedes. Jag var medveten om vad jag gav mig in på när jag först startade Hellblade 2. Jag kastade mig gladeligen in i den ångestfyllda avgrund som är Senuas liv och blottade såväl min själ som mitt psyke för den samtidigt som jag med ett leende omfamnade den intensivt panikartade depression som spottades tillbaka åt mitt håll. Slutet var fantastiskt och håller dörren öppen för mer, MER, MER! Få spel eller andra upplevelser har fått mig att känna så här, eller att ta lika frekventa pauser för att lugna mina uppjagade nerver, vilket torde vara det framtida riktmärket för all form av kultur.

Senua’s Saga: Hellblade 2 är, i mitt tycke och enligt min högst personliga åsikt,

Jo, den där rubriken då?
Så varför nämner jag Donken i jämförelse med ett spel jag verkligen tycker om? Eftersom recensionen blev alltför kort (...) tänkte jag utöka den med en anekdot jag finner lite passande.

För en handfull år sedan fyllde mina föräldrar 65 år och vi i familjen med respektive tänkte givetvis fira denna kombinerade födelsedags- och pensionstillställning, men som många andra av den gamla skolan ville de verkligen inte ha någonting och blev mest irriterade när vi hörde oss för. Vi beslutade oss därför för att samla ihop lite och ge dem en upplevelse ingen av oss tidigare haft – att äta på en tvåstjärnig Michelinrestaurang. Vår utökade familj består av folk från hela spektrat; jag och min far har själva jobbat på lager större delen av våra liv, vi har en dagmamma, någon som varit arbetslös en herrans massa år, och sen på andra sidan har vi utbildade ekonomer, förmögenhetsrådgivare m.m. Det var denna omaka skara som begav sig på finmiddag. Efteråt var det en del (tackochlov inklusive de som fått detta besök som gåva) som lovprisade upplevelsen och med tårar i ögonen berömde alltifrån uppläggningsfat till färger, dofter och andra intryck de fått på restaurangen. En kvinna utbrast dock i frustrerad besvikelse ”Vad fan var detta?! Jag blir ju för helvete mättare på Donken till en bråkdel av kostnaden!”

Gissningsvis har hon rätt. Jag skulle uppskatta att man kan få ett meal med plusmeny, lite chili cheese, en dip och en efterrätt till ca. 1/20 av vad en avsmakningsmeny kostade per person. På samma sätt står jag och lovprisar Hellblade 2 och hade nästan tårar i ögonen efter den första genomspelningen, men för den som mest är ute efter att som nordman prygla fiender i tredjepersonsaction kanske ett spel som Assassin’s Creed: Valhalla ger 20 gånger längre speltid och 50 gånger fler knapptryck till en bråkdel av kostnaden.

För mig är de dock två helt skilda upplevelser, var och en med sin charm, sina styrkor och sina svagheter. Spelmediet har plats för dem båda.