Shogun 2: Fall of the Samurai

Det finns vid det här laget fler Total War-spel än jag kan räkna. Enskilda spel, dess expansioner, DLC, stand alone-spel, spel som går att slå ihop med varandra, remasters etc. Någonstans vid Warhammer 1 slutade jag följa serien aktivt. Varför? För att det ultimata Total War-spelet redan finns.

Det heter Shogun 2: Fall of the Samurai.

Egentligen handlar min favorisering om två saker: kartans begränsade storlek (jag hinner köra klart en kampanj på några dagar) och teknologins raska framsteg (början och slutet av kampanjen känns distinkta). Ibland är en småskalig upplevelse bättre, särskilt om den kommer med stora explosioner.

I Fall of the Samurai är det 1800-tal och det länge för omvärlden stängda shogunatet har till slut, efter över 250 år, tvingats öppna sina portar för utländsk handel av den amerikanske amiralen Perry. I svallvågorna av detta har shogunatets prestige tagit sig en rejäl smäll och klaner utanför maktens centrum har övertalat den traditionellt frånvände kejsaren att ta på sig en mer aktiv roll i rikets affärer. Andra klaner lojala till shogunatet ser det hela som landsförräderi.
Arga ord byts snart ut mot mobiliserade arméer och ett nytt inbördeskrig är ett faktum.

I sedvanlig ordning får du välja en av flera klaner utspridda på de japanska öarna. De stödjer alla antingen shogunen eller kejsaren och har alla sina egna specialiseringar, men delar i stort sett på samma enhetstyper. När jag började spelet igen den här gången spelade jag som den imperialistiska klanen Tosa, en efterträdade till Chokosabes bågskytteklan på ön Shikoku. Deras styrka ligger fortsatt i sitt träffsäkra infanteri som vid den här tiden tagit på sig stora röda peruker för att skrämmas.

Spelet utspelar sig ungefär samtidigt som det amerikanska inbördeskriget och är därmed det spel i serien som befinner sig allra längst fram i tiden. Det betyder att du har tillgång till en destruktibilitet av en helt annan kaliber än vad man som Total War-spelare kan vara van vid. Vi pratar revolver, bakladdade karbiner, modernt artilleri, Gatling guns och till och med strategiska medel som bombardemang från flottor du har i närheten av slagfältet. Du kan konstruera pansarklädda fartyg, båtar utrustade med torpeder och till med tåg och järnväg som du med hissnade fart kan förflytta dina arméer mellan Japans städer och provinser.

Det är ett riktigt spektakel att se hur alla soldater skingras likt myror i din förödande artillerield

Du kan till och med sikta själv

Men samtidigt, och något motsägelsefullt, kan du mitt i modernitetens anda istället satsa på att bevara det traditionella, träna samurajer och försöka dig på att slå fiendens moderna arméer med pilbågar och i brutal närstridskamp. Samurajer kostar både mycket pengar och tid att träna, men de är faktiskt inte helt hopplösa i stridens hetta. Samurajens traditionella vapen pilbågen är visserligen inte så användbar på 1800-talet, men även modernt kavalleri vill inte hamna för nära ett gäng sura Yari Kachi (spjututrustade samurajer) och även de mest träffsäkra, snabbladdade karbiner gör liten nytta när en samling Shogitai (katanaviftande, orädda krigare) dyker upp och vill stifta bekantskap med dess användares innanmäten. Liksom i originalkampanjen finns det inte så många olika enheter att välja på, men i stort sett alla enheter uppfyller också en egen distinkt roll på slagfältet. För att bli så effektiv som möjligt bör du satsa på både modernt och gammalt.

Vad du väljer att satsa på, industri och massproduktion eller traditionella geishahus och träningsdojor (hallen, inte skorna) kommer påverka hur modern din klan är – en högre nivå gör befolkningen mer irriterad (allt var bättre förr!), men ger dig också tillgång till värdefulla teknologier och vapen. Det finns exempel i serien där du behöver göra en liknande avvägning, så som litauernas val av religion i Medieval 2 Kingdoms, eller typ av jordbruk man satsade på i Empire - The Warpath Campaign, men valet känns som mest utvecklat här.

Fall of the Samurai gör också flera saker bättre än originalkampanjen i Shogun 2.
Ett exempel är handeln med andra nationer: Istället för att som i originalet ha trade nodes dit du måste skicka handelsbåtar, och där klanerna på västra sidan av kartan hade en tydlig fördel eftersom det helt enkelt fanns fler trade nodes i närheten, är handeln med främmande nationer i Fall of the Samurai istället beroende av att du forskat fram en viss ”teknologi”, att du byggt en handelshamn och fått ett erbjudande om handelsavtal med någon av tre stormakter (Storbritannien, Frankrike eller USA).

En annan sak jag verkligen uppskattar är hur Fall of the Samurais slutfas fungerar. Likt originalet kommer du i takt med att du blir starkare och tar över fler provinser bli alltmer anmärkningsvärd bland Japans klaner. Till slut kommer kejsaren eller shogunen ge dig titeln som rikets beskyddare. Du kan vid det läget välja att föra fanan för din allians framåt, eller ta tillfället i akt och utropa din egen republik. Det senare kommer likt originalet få samtliga klaner att förklara krig mot dig, medan det tidigare gör dig till din sidas ledare, där du får behålla dina allianser och handelsavtal, vilket känns mycket mer intressant och gör att kampanjen inte tappar fart. I originalet kände jag mig ibland nästan tvingad att ”turtla” några rundor innan jag tog den sista provinsen som skulle utlösa kriget med alla andra klaner, helt enkelt för att bibehålla någon slags ekonomi när ingen längre ville handla med mig.

Nej, de jobbar inte inom den brittiska juridiken

Men det finns såklart också saker som fortfarande inte riktigt fungerar, främst på den strategiska kartan. Handeln må fungera smidigare än tidigare, men flottmanöver är fortsatt rätt så tråkiga att lägga tid på då det mestadels rör sig om att rensa enskilda båtar datorn sänder ut varje runda för att försöka bombardera dina kuststäder eller industrier med. Jag spenderade många rundor med att jaga ifatt och sänka dessa, reparera mina egna skepp och sen börja om igen. Det hade varit trevligt med någon funktion att automatisera detta, eller att förlita sig på sina juniora partner att lösa biffen, så att jag kunde spendera mer av min tid på det roliga.

Diplomatin är ibland fortsatt svår att förstå, till exempel vad exakt det är som gör att allierad inte vill handla. Jag som producerar så vackra silkeskimonos, varför skulle de inte vilja köpa dem?
Det hände också ibland att jag erövrade en provins, gjorde om den till en vassal, men där vasallen hissade shogunens flagga, vilket ledde till den något pinsamma situationen att mina allierade förklarade krig mot min vassal, och jag fick lämna dem i sticket för att inte hamna i krig med resten av kejsarens klaner.

Spelet har en utmärkt kampanj med historiska slag som följer det historiska Boshinkrigets gång och erbjuder en rejäl utmaning, men tyvärr lyckas inte grundspelet ha lika varierande slagfält som de historiska slagens särskilt skapade städer, tempel och borgar, där positionerandet och flankerandet ibland nästan påminner och Company of Heroes. När du invaderar en borg i grundkampanjen har de inte städer runt sig, utan står för sig själva på en ö eller kulle. Jag hade gärna sett något i stil med Medieval II, där borgarna ofta bestod av olika lager. Intagandet av städer skulle till exempel kunna utspela sig i en stad med en borg i mitten, men där gatustriderna innan borgen gav ännu mer taktiska val för anfallaren och försvararen, med olika gränder och blockader. Variationen mellan gatustrider, borgar och öppna fält hade låtit spelets guldkampanj glänsa mer än vad den faktiskt gör.

Creative Assembly har också valt att Fall of the Samurai ska ha röster som pratar engelska med japansk brytning istället för att prata japanska, utan möjlighet att ställa in själv vad man föredrar, vilket jag inte riktigt kan förstå varför, då de pratar japanska i både originalkampanjen och den andra expansionen Rise of the Samurai. Lyckligtvis går det lätt att modda tillbaka till japanskt tal som används i andra regioner där spelets sålts.

Men alla Total War-spel har som bekant sina egna bekymmer.
Fall of the Samurai är ändå det spel som fungerar bäst i serien, sett till sin helhet. Ibland är en mindre, mer fokuserad upplevelse bättre, men det känns samtidigt som att Creative Assembly missade chansen att bygga på den välfungerade mekaniken Fall of the Samurai erbjuder med en mer storskalig, samtida uppföljare i det splittrade Amerika.

Istället blev det Rome 2.

Jag tappade suget med Empire och Napoleon några år. Shogun 2 fick mig tillbaka, sen tappade jag igen med Rome 2.
Medieval 2 är ett så bra spel som har så många buggar som gör mig tokiga, bland annat är tvåhandade vapen helt kassa, vilket gör att en stor del av enheterna blir värdelösa. Men gud vilka coola moddar! Älskar Hyrule Total War-modden

Yes! Kört sen första spelet i serien! Jag gillade Warhammer mer än jag trodde, men bara kört ettan. Har inte riktigt orkat ta tag i resterande. En sak jag inte gillar är att det spammas arméer från alla håll hela tiden, kaos, northlings, beastmen.
Och det känns inte heller som att kulor och pilar har lika stor effekt som i Shogun 2, vilket gör att de tappar lite av sin effekt. Men det kanske bara är jag som tycker så. Annars är det väldigt kul med att ha total war i en fantasysetting!

Jag har velat spela det sen jag läste din recension, men har inte konsolen... : / Även intresserad av Yakuzaspelet som äger rum samma tid!

Gör du egna moddar för spelet? Coolt isf!
Annars vad kör du för moddar, något hett tips?
Finns det en Tom Cruise-mod? ^^

Tack att du läste! Jag tycker ockdå medeltiden är jävligt fett. Drt som förstöfde mtw2 för mig var alla buggar och det horribla röstskådespeleriet för andra lag än England och typ Frankrike.
Älskade hur personlighetsdrag smittade av sig i pre battle speeches.
Men jag tycker faktiskt Medieval 1 var bättre på att etablera den dystra, medeltida tonen, både i musiken och hur det kändes.

Just namnen är inte så svåra tycker jag, men det kan vara rörigt att förstå varför man har bra/dåliga relationer kan jag tycka

Snygga alster! Hur gör du sånt? I Blender?
Kommer ihåg att de firade i Obama när Obama vann presidentvalet ;p

De kanske de är. Minns bara jag fick stryk som Wood elves och att det krävdes ordentliga salvor för åsamka skada när jag körde

Alla gillar nog olika spel. Tycker bara rent spelmässigt är fotos det bästa serien gjort. Det mesta fungerar som man vill.
Med japanska röster (moddat) blir det väldogt inlevelsefullt också!

Jag trodde multiplayerkampanjen introducerades i och med napoleon, och att coop multiplayerkampanjen gjorde det först i shogun 2 ?(mycket kul btw, särskilt i fotos där medspelaren kan ta kommando över kavalleriet eller skjuta med kanonerna)
Coolt om det fungerar i Empire

Hej. Kan du berätta mer? Hur är den lik Fotos? Helt hoppat den så nu blir jag nyfiken!

Tack!
Ja det är störigt. Dina allierade plocksr vissa och som sagt kan du behålla dina allierade den här gången även efter realm divide, så det hjälper en aning.
Men ja tror empire och napoleon hade liknande problem, och det är för atrbyggnaderna är utspridda på kartan så de blir lätta att "räda".
I rome och mtw2 var det istället rebeller som spawnades varje runda här o där om man inte hade perfekt public order.
Det är allmänt total wars svagaste punkt. Upprepningen. Småsaker som mest stör.
Tycker ändå fotos blir mest intressant då det gårganska fort ändå att klara kartan