Vi människor som sedan länge har erfarit en djupgående och känslomässig koppling till spel och spelvärldar, har nu anlänt till både ett virtuellt, och ett faktiskt vägskäl. Vägkorsningen vi står på är upplyst i neon och stoltserar med genomskinliga värmeslingor under marken. I dessa kan vi kan se den binära koden flyta fram som blodet i artärerna i ena riktningen, och pussla ihop de mest fantastiska fantasier och platser och kliva bortom vår egen gestaltningsförmåga. I den andra riktningen är stigen stenlagd med kullerstenar, och rostiga lyktstolpar med trötta glödlampor kastar romantiska sken på de uppslagna böckerna som ligger där och fladdrar i vinddraget.

Bäggedera riktning lockar med unika upplevelser, men det är svårt att veta vilket val som är bäst. Vår tid på jorden är som bekant inte utan restriktioner. Vi måste göra aktiva val.

"Människorna såg alltså bakåt för att kunna leva och utvecklas i nutiden"

Jag ser kopplingar till liknande, metafysiska vägskäl i historien. När den mörka medeltiden höll på att sluka det stagnerade Europa, sökte dåtidens människor ny kraft och inspiration från antiken för att kunna utvecklas. När renässansen var ett faktum (1400-talet), innebar den ett fantastiskt uppsving i kulturella sammanhang, men även i samhället som stort, som ledde till tidigare, oanade mänskliga framsteg inom stort sett alla områden. Människorna såg alltså bakåt för att kunna leva och utvecklas i nutiden.

Leonardo da Vinci (1452 - 1519), färdades på den gamla, antika vägen till Rom - Via Appia Antica, och dissekerade djur- och människohjärnor, så väl kroppar, i vaxljusets sken i sitt laboratorium, med förhoppningen att han via den fysiska anatomin skulle kunna förstå drivkraften och lockelsen med drömmar.

Han skrev i en av sina skissböcker:

“Varför ser ögat saker och ting klarare i drömmarna, än i fantasin i vaket tillstånd?”

Denna tanke existerar även idag, och vår benägenhet att förflytta oss från det fysiska rummet till dagdrömmeri så snart vi känner oss ostimulerade (vilket är ständigt återkommande), är på många sätt definitionen av en varelse som behöver pånyttfödelse. Nyupptäckten av detta behov av eskapism har onekligen att göra med internets växande popularitet och teknikens framsteg. Drömmar behöver inte längre enbart vara drömmar. Vi kan kliva in dem genom att använda VR-glasögon och få allt visualiserat på ett helt annat sätt än vad hjärnan är van vid, exempelvis vid läsandet av tidlös litteratur.

När författaren William Gibson myntade uttrycket “cyberspace” i romanen Neuromancer (1984), var cyberrymden ett tämligen okänt begrepp. Idag är det allomfattande för vår normala och dagliga livsföring, men samtidigt också ännu ett av alla dessa vägskäl. Det innebär att den nya världen inte kan se en existens utan internet, och att den gamla världen är beroende av resenärer från båda världar för att kunna underhållas och utvecklas.

"Den påminner på många vis om Livsmedelsverkets tallriksmodell från 1970-talet"

Min dagliga medierade kost består av ett, som jag ser det, sunt förhållningssätt till moderniteten och den förindustriella kuliss som har lett fram till det liv vi lever. Den påminner på många vis om Livsmedelsverkets tallriksmodell från 1970-talet och förklarar, med glimten i ögat, att den stora klasen dåliga kolhydrater (exempelvis TV- och TV-serier; är likvärdigt med allt det som inte är frukt och grönt. Allmän konsensus dikterar att frukt och grönt är nyttigt, och bör därefter inmundigas i större frekvens än dess absoluta motpol.

När jag började titta lite närmare på vad det var som slukade så mycket av min tid tidigare, insåg jag att TV:n och det mediokra utbudet hade en alldeles för stor roll i mitt liv. Jag bestämde mig för att skära ned på skärmtiden och slötittandet och göra lite mer aktiva val. På sängbordet fanns tidigare en fjärrkontroll, den är nu borta och har ersatts med böcker om konst och kultur genom tiderna. Skönlitterära verk får också värma sig i auran av mitt nya “jag”, och då handlar dessa antingen om framtida världar, eller fantasyepos som är förankrade i berättartraditioner från det gamla Grekland.

Jag behöver den gamla världen, för att leva i den nya, och den här balansen är en del av mitt välbefinnande. Jag har inget emot de digitala landskapen eller spelen; tvärtom tycker jag om känslan att ha fötterna i två världar. Ibland får de gärna springa i förväg, bara de kommer tillbaka någorlunda klokare och mer inspirerade av det som de upplevt. Med det sagt, påminns jag om hur franskklassicismen inom litteraturen på 1600-talet utgick från just Frankrikes kulturarv och skapade stränga regler kring dramats (livets) uppbyggnad. Man betonade betydelse av jämvikt mellan förnuft, sanning och natur i innehållet, därutöver “god smak” i poetiska uttryck.

Det finns något att hämta i den här diktomin; främst att vi också är beroende av balans i vår virtuella kost för att må bra.