Inlägg av serdyllon
Inlägg som serdyllon har skrivit i forumet
Många fina korta spel har redan nämnts, de flesta flera gånger, så här kommer ett bidrag med spel som ingen tagit upp i tråden:
Planet of Lana
- Svenskutvecklat
- Ej längre exklusivt för Xbox (köpte det igår till PS)
- På Sony rea just nu men även ordinarie pris är lågt
- Tar ca 6-7 timmar att spela klart, ungefär dubbelt upp om du vill ta 100%
Gylt
- Fokus på smyga, men inte särskilt svårt
- Tar 6-8 timmar att spela klart
- Finns ofta på rea (även nu)
Lake
- Nästan som en walking sim, men i third person
- Mysig atmosfär och bra för den som behöver stressa ner
- Tar 6-7 timmar att spela klart
Endling
- Fokus på smyga
- Sorglig setting (men behövligt)
- Tar 5-7 timmar att spela klart
Beyond a Steel Sky
- Uppföljaren till ett av 1990-talets bästa peka-klicka-äventyr (Beneath a Steel Sky, kultförklarad klassiker)
- Går att spela fristående men extra värt om du spelade första spelet
- Längst på listan, tar ca: 12-15 timmar
Avklarat:
Planet of Lana
Avklarat:
Days Gone
Days Gone NG+ Survival II
Days Gone: Challenge Mode
Detroit: Become Human (Good ending)
Detroit: Become Humand (Bad ending / Platinum run)
Sommaren kom på en tisdag, sedan återgick allt till det normala igen. Men ingenting har gått förlorat så länge som Walter skriver igen och WildThing drar igång ytterligare en FZ Summer Challenge. Sommaren är död - länge leve spelsommaren!
Dark Souls Remastered blev en fantastisk vändpunkt för mig. Jag hade så gott som gett upp hoppet om att spel skulle kunna bli något mer än interaktiva versioner av B-filmer eller fetch quest bonanzas. Innan DS1 förstod jag aldrig varför man skulle vilja spela New Game+. Plötsligt satt man där ett par veckor och nästan tre genomspelningar senare och förbannade sig själv över att motvilligt behöva strida mot sin gamla vargkompis igen. En pandemi senare hade även Dark Souls II och nyutgåvan av Demon Souls betats av.
Nu ligger Elden Ring där i backloggen och kallar på mig lika lömskt som en överförfriskad Rasmus Seebach strax innan stängning.
Kanske är det dags att hoppa upp på getabocken och mödosamt erövra The Lands Between.
Walter, will you ride with me?
Rent generellt är spel för enkla. Achievements kan i bästa fall göra resan lite längre och svårare. Precis som med allt annat som rör spel finns det bra och dåliga implementeringar vilket redan nämnts i tråden.
För folkhälsans skulle borde de argaste gubbarna få valmöjligheten att inaktivera achievements helt och hållet.
De äventyrsspel som Lucas Arts gjorde i början av 1990-talet var det som på allvar satte igång mitt spelintresse. Till en början storögt betraktandes när min vän spelade på sin fräsiga Amiga 500. Några år senare hade jag min egen Amiga 1200, som jag glatt stoppade ner i ryggan och knatade halvmilen till samma vän för att ändå spela Monkey Island och försöka lösa pusslen tillsammans.
Jag tecknade själv en hel del på den tiden, hade alltid ett block med mig var jag än befann mig. Miljöerna i Lucas Arts spel var som rena magin - hur var det ens möjligt att få sådan stämning och med så pass få pixlar? Det skickade mig in i en Deluxe Pant IV och egen pixelart.
När jag med historiens facit i hand blickar tillbaka på min egen bana i livet är det så oerhört mycket som förändrades den där dagen vi åkte till Data Lätt på Backaplan och kom hem med Amigan. Intresset för teknik, grafik, kod, tinkering, you name it. Tålamodet med hårdvara och mjukvara som inte fungerar som förväntat. Det självklara i att alltid bygga datorer själv. En verktygslåda av färdigheter som gjort att jag för evigt lär behöva hjälpa släktingar, vänner, syskon och kollegor med diverse teknikrelaterade spörsmål.
Kanske blir det att extrapolera en aning att tillskriva Lucas Arts all äran för detta. Men deras spel var en av grundbultarna i det som satte igång allting. Det är mer än nostalgiska varma minnesbilder, det är en tacksamhet som jag för alltid kommer bära med mig.
... och nu väntar jag bara på en smaskig recension av LOOM, denna bortglömda pärla som ingen av vännerna orkade med men som jag av någon anledning föll pladask för
Senaste remaken av ettan är väl från 2015? Kändes i varje fall ganska fräsch när jag spelade den under pandemin. Tank controls, men ettan är ändå ettan. Det är något visst med det spelet.
Däremot är det förhållandevis kort så jag undrar lite hur de har tänkt sig göra en remake för 899 kr. Är väl för mycket att hoppas på lite fan service och lägre pris (som remaken på tvåan).
Lechuck vs Glados, den (o)moraliska finalen
Dark Souls 1 var det första spelet som fick mig att bry mig om achievements. Jag ville göra allt, anta varje utmaning i spelet och då blev det logiskt att sikta på 100%. Det var på Steam. Därefter började jag gå mot 100% i alla spel som faktiskt kändes roliga att utforska och nöta.
Alla spelar på olika sätt. Jag har inte lika mycket tid som en tonåring som spelar ranked på valfritt FPS/ARPG. Det tar tid för mig att ens hitta rätt mindset för att spela och verkligen koppla bort allt annat i stunden. Många kan tycka att det låter underligt att jag då vill jaga platinum på PS5, men för mig har det öppnat upp nya vägar till harmoni.
Jag vill känna mig utmanad i spel. Jag vill känna att jag utvecklats under resans gång och blivit mer "skillad" oberoende av om det är single player eller co-op. Jag vill verkligen utforska spelen jag knyter an till och ibland är det bara roligt att "städa undan" achievements även efter man har klarat spelet för att upptäcka easter eggs, nya strategier, nya cutscenes etc.
Det är helt irrelevant för mig vad andra har för achievements, jag gör det för min egen resas skull. När jag gör spelbokslut och bläddrar genom listan över vad jag spelat under året kommer jag minnas de svåraste passagerna men också se om urvalet jag gjorde motsvarade mina förväntningar. Har jag inte 100% eller i varje fall Platinum så hjälper det mig sortera bort liknande spel i framtida urval. Spel jag vet att jag aldrig kommer spela eller uppskatta claimar jag inte ens om de är gratis, för jag vill ha som ambition att spela genom hela loggen. På Steam är det lite annorlunda än på PS5 eftersom det fuskas så oerhört mycket mer på PC, vilket indirekt påverkar min känsla av accomplishment (trots att det inte borde spela någon roll).
För varje gamer finns det en individuell inställning till spelande. Jag dömer ingen och jag skiter högaktningsfullt i dem som nedvärderar andras spelande utifrån hur de anser att spel bör spelas. Det är ett beteende som går igen i nästan allt oavsett om det handlar om privatekonomi, konsumtion, underhållning, dialekter, musikpreferenser, osv osv.
Jag kan leva med att vara en completionist. Det är oerhört mycket skönare än att vara bitter
Spelen går med andra ord i samma riktning som i stort sett all populärkultur?
Det som förr var en bok med inledning, mitt, crescendo och epilog övergick till trilogier med 2000+ sidor totalt. Medianförfattaren tycks helt ha förträngt begreppet "kill your darlings".
Filmer gick från 1:30h till 3:30h och när det inte räckte blev det trilogier där med. Marvel och DC skapade hela "universum" med metafilmer och årliga reboots.
Serier behöver vi knappt ens gå in på. När David Lynch fusionerade ihop drama/thriller med såpopera och skapade 20+ episoder av Twin Peaks skrattade Hollywood åt hans tokerier. Idag är nästan allt utbud från Netflix/HBO/Disney/Prime/Whatever skapat för binge-tittande.
Man får helt enkelt sovra och uppskatta varje pärla man hittar i de dunkla hörn av spelutbudet dit drakarnas Live Service, GaaS, MTX, DLC och annat fanstyg inte nått fram ännu.
Jag kan med glädje addera ytterligare ett dygn av mitt liv till att spela om en pärla som Grim Fandango...
... medan andra projekt tar emot redan från start.
Det svåra idag är att hitta stora utvecklare som vågar skapa spelupplevelser i "bite size"-format trots att de har budget och personal för att kunna utveckla gigantiska projekt under flera års tid. Trots att spelvärlden gång på gång belönar dem som vågar staka ut en egen kurs och och ta risken att gå mot strömmen.
"It’s going to be a lot harder to get good content if subscription becomes the dominant model and a select group gets to decide what goes to market and what not. Direct from developer to players is the way."
/ Swennis
Känslan är att utvecklare vägrar acceptera tanken på att spelarna inte kommer upptäcka side quests och liknande som man spenderar mycket tid och resurser på att lägga till i spelen. Så man hittar på olika sätt att "guida" (läs: tvinga) spelarna in på en kurs som gör att allt innehåll av värde upptäcks.
Det gör i sin tur att de små brödsmulorna som stakar ut vägen oftast upplevs som helt onödiga. Det blir samlingsuppdrag av olika karaktär. Har man sett ett så har man sett alla.
Jag skulle gärna se att utvecklare vågar mer framöver. Witcher 3 var stiligt just på den punkten: vissa av sidouppdragen kändes rent av mer engagerande än main quest. Och det var fullt möjligt att du missade flera av dem, rent av sannolikt, för den genomsnittliga spelaren.
Det där kan inte vara webhallen eller spelbutiken.
Förboket nådde gränsen ganska snabbt och togs ner. De lärde väl sig något efter fadäsen med PS5 mm
Ska förboka GTA 6 så fort det går både till Xbox och Ps5
Det har redan varit möjligt ett tag...
Jag kan varmt rekommendera alla som gått vilse i speldjungeln att söka frälsning hos Broder keffkebab, även känd som Backloggens befriare.
Ihärdiga rykten gör gällande att 2024 om exakt två månader lär proklameras som backloggens år!
Jag har sett Embracer lite som ett luftslott. Är det nu det sprängs?
Minns en artikel och podd men har glömt varifrån (DI kanske?) för några år sedan där Fredrik Wester intervjuades om sin exit från Paradox. Det ställdes en hel del frågor kring Paradox vs Embracer och hur filosofin skiljde sig åt mellan honom och Lars Wingefors.
Har för mig att det var i ett skede när Paradox hade gått från att sitta på småspararnas piedestal till att få ett par skakiga månader och se sig omsprungna av THQ/Embracer.
Tittar man på graferna för PDX vs EMBRAC B talar de sitt tydliga språk:
Paradox är gröna grafen. Fokus har legat på organisk tillväxt.
OMX-index inklusive utdelningar är gula grafen.
Embracer är den blå alptoppen. Fokus på belånad tillväxt via förvärv.
Ibland lönar det sig i längden att ha ett DNA som går ut på mer än att flippa nyemitterade aktier och jaga tillväxt via överbelåning. Att faktiskt ha en kärnverksamhet man själv tror på och vill förädla snarare än förändra.
Nu är det givetvis inte så att allting är guld och gröna skogar hos Team Paradox heller. Men det är intressant hur två jämnåriga svenska investerare i spelbranschen valde så olika strategier under samma era och vilka utfall det fick inte bara för dem själva utan kanske främst deras medarbetare.
Det är ju alltid något "fel" om en person hoppar av mitt i en produktion, vad de än säger.
Att hon jobbat så pass kort tid, älskar fable och inte har ett annat projekt att gå till är en liten varningsklocka men som sagt omöjligt att veta. Speciellt eftersom ingen någonsin skulle säga "projektet suger och därför lämnar jag"
I det här fallet skulle det iofs kunna bero på strejken i Hollywood. Om hon inte är ansluten till facket kan hon kliva in som manusförfattare hos desperata streamingbolag som inte får fram nytt material just nu.
Eller så behövde hon bara en paus.
Eller så är det kris med Fable 😉
Satte 10 av 10 utan några gissningar. Är första gången vad jag kan minnas, inkluderat Sweclockers quiz. Varit en del tior men alltid med mist en kvalificerad gissning tidigare.
Detta kändes på tok för lätt
Det lustiga är att redan 2014 släpptes spelet Styx med en protagonist som lika gärna hade kunnat vara Gollum. Ett spel som fokuserade på att man var en liten, äckligt ful, lömsk, smygande och hämdlysten goblin.
Styx utvecklades också av en liten studio med vad man får förmoda var en betydligt mindre budget
Hur kunde Gollum nästan ett decennium senare "gå guld" och misslyckas så kapitalt med att göra ett spel som passade karaktären hela spelet baserats på? Det skall sägas att Styx var ett ganska mediokert spel. Jag tillhör minoriteten som spelade klart det. Så jämförelsen är inte på något sätt orättvis.
Trots det känns det som att om de bara hade lyckats nå upp till samma nivå som Styx gjorde 2014 så hade Gollum kunnat klara sig med ett "meh" och slinka in i Game Pass / PS Plus lite lagom obemärkt. Ingen gillar egentligen Gollum.
Känns som att hela hypen kring det här spelet byggde på att det såg så jävla risigt ut vid första revealen. Och sedan har det bara fortsatt.
En stor andel av alla PC-spel som inte kan anses ha haft väldigt simpel teknik när de släpptes har varit trasiga. Det var så förr, det är så nu. Konsolspel har i högre utsträckning varit okej vid släpp eftersom hårdvaran är enhetlig utan strul med drivare etc.
Så folk som har Talassofobi får inte njuta delar av spel, utan ska bli "påtvingade" KBI-session eller avstå helt från att kunna njuta av ett spel?
Hur påverkar det er som inte har fobin utav att utvecklarna har gjort en inställning där vattnet blir mindre "dimmigt"? Den där anpassningen låter inte som något som skulle ta mycket energi att implementera, utan mer att de har justerat några värden utav vattnets egenskaper.
Om folk vill utsätta sig för KBT-liknande förutsättningar så kan de göra så när det passar dem, istället för att förstöra ett spels spelupplevelse. Finns gott om "spel" och video som är gjorda enbart för att utsätta spelarna för deras fobier. Spel som är enbart menade för underhåll bör ha hjälpmedel för att motverka spelarna att behöva "lida" under spelandets gång.
Det (enda) argument jag stött på som ändå är begripligt i någon mån är att alla hjälpmedelsfunktioner gör spel väsentligt enklare vilket tar bort känslan av accomplishment för personer som inte har behov av stöden. Aim assist, bättre sikt, mer följsam kamera osv blir nästan som fusk om du saknar behov vilket påverkar hur svårt exempelvis platinum/100% anses vara.
Personligen påverkar det mig inte alls. Har själv ingen fobi men tycker överlag att anpassningar i den här stilen bara för gott med sig.