Inlägg av Denultimatamackan
Inlägg som Denultimatamackan har skrivit i forumet
Brukar folk vänta med att lägga bud tills det närmar sig slutet? Eller kör de igång direkt. Ser att många ”gillat” annonsen, men inte budat.
Gjorde som ni sa. En blev sur. Men man ska vara schyst i sina affärer.
Tack för alla tips!
Är det vanligt att folk hör av sig och vill köpa direkt trots att man satt det på auktion? Hur hanterar ni det?
Vill ju säga nej på ett trevligt sätt eftersom att det känns fult att avbryta auktionen.
Att sälja spel på Tradera - Tips?
Jag har en hel drös spel hemma som jag i flera år tänkt att jag borde göra mig av med, och högen bara växer.
Jag har länge funderat att sälja av dem på tradera. Men jag har aldrig sålt något på tradera.
Har ni några tips? Vad bör man tänka på? Sätter ni priset på 1 krona? Eller det minsta ni skulle kunna tänka er att ta?
Sålde för många år sedan grejer på Marketplace och kom i kontakt med så många galna människor att jag blev avskräckt. Men tradera kanske är bättre.
Tack på förhand!
haha, jag gillar det uttrycket!
Det är lite fascinerande att forum under sin storhetstid var så otroligt mycket mer sociala än dagens sociala medier.
Forumen var ju i många fall som en lägereld som folk samlades vid på kvällen. För att diskutera, få stöd eller lätta på trycket lite.
Efter ett tag lärde man ”känna” stammen som just samlades kring detta forum. Vem som hängde i vilka trådar, vilka lynnen folk hade och vilka åsikter som fick vissa användare att bli skogstokiga. 😁
Galet vad tiden går.
Det finns nästan inte något som gör mig så nostalgisk som forum och ”lägerelds-internet”.
Spännande tider. Otrolig nybyggaranda.
Spel som Skyrim var verkligen spelvärldens svar på BigMac. De var populärt länge.
Nu är spel i rampljuset några veckor max, ofta bara en release-helg. Sen är det borta med vinden.
Man har ju fina minnen av hur länge Skyrim var i rampljuset. Många kul memes och Youtube-klipp.
Det är något sådant MS behöver igen.
Något jag stör mig på något enormt hos mig själv är att jag ofta ”stress-spelar” spel för att jag ska kunna ”bocka av” dem.
Jag tror inte att det är unikt för oss som spelar. Lyssnade på någon stressforskar prata om hur vanligt det blir att människor idag gärna även vill effektivisera och optimera sin fritid.
Begränsat med tid kombinerat med en extrem ökning av ”content” de senaste tio åren gör att man lätt stressar när man väl får tid över.
Inte bra!
Kul!
Jag har inte någon hörna, men dras mer till retro allt mer.
Handlar det om att jag tycker att allt var bättre förr? Absolut inte.
Men det är extremt skönt att kliva ur ”flödet” i samtiden och bara köra sin grej ibland.
Jag skrev lite slarvigt; det jag egentligen ville komma åt är att vi gamers lätt lägger ner 5-20+ h per vecka att lira, men har orsäkter att träna mera än 2-3x i veckan för typ 1 timmer eller sånt. dvs 3h+ träning harman ursäkter för, men stressas när man inte hittar hur många extra timmar som helst för spelandet.
Jag tycker att det där är så intressant. Det finns mängder med studier som visar hur otroligt dåliga människor är på att uppskatta hur mycket tid de lägger på något och att vi även är otroligt dåliga på att se sin ”tidshantering” utifrån från ett mer objektivt perspektiv. Frågar man någon hur mycket tid de lägger på mobil eller tv per dag så kanske de säger 1 - 2 h, men det är 5 h t.ex.
Det är alltså fullt möjligt för många att kolla på tv och spela 30 - 40h i veckan, och samtidigt vara övertygad om att man inte har tid med t.ex. träning.
Idag finns det så otroligt mycket att ”fastna” i också. Oj, en timme där och en timme där. Oj. Nu är det kväll.
Det låter mer som att du tappat lite intresset för spel rent allmänt, eller? Ta en paus på ett par månader och se om suget kommer tillbaka! Om inte, well, då har du säkert någon annan hobby som är mer givande för dig.
Jag är själv 35 med jobb, hus, familj, och allt det där. Spelandet blir mest relegerat till ett par (sena) kvällar per vecka, max. Trots det dyker jag gärna ner i spel som Skyrim och köttar på... Sen får man ju leva med att det kan ta x antal månader att klara ut ett spel, men själva speltiden i sig är fortfarande givande för mig. Och det är ju ingen tävling heller, man får spela i sin egen takt. När jag var yngre hade jag någon slags idé om att man skulle "hänga med" och hinna spela igenom alla storspel när de är någorlunda aktuella, men när jag släppte den självpåtagna pressen för typ 10 år sen och bara spelar det jag känner för och avnjuter det i lugn och ro så är jag också helt OK med det. Vad gör det väl mig om det tar mig ett år att dra igenom Skyrim, liksom? Så länge man har kul med sin hobby (vad det än må vara) så är det allt som spelar roll. Hoppas du får tillbaka spelsuget, ifall det är det du vill!
För mig handlar det väl mer om speldesign.
Tänker ofta såhär när det kommer till spel som innehåller mycket som känns som "jobb", samla resurser, transportera grejer osv. Att varför går jag inte bara till gymmet och blir starkare IRL eller går in och placerar om lite aktier och blir några tusenlappar rikare?
Har inget emot att lägga mycket tid på spel, men spel som känns som "jobb" till stor del har jag svårt för märker jag.
Spel är jättekul, men det finns någonstans en gräns för vad jag är villig att investera i tid.
Jag tror att jag skulle ha älskat det här spelet för 10 - 15 år sedan. Jag kände samma sak med BotW.
Jag vet inte ens om jag är mottaglig för den här typen av upplevelse längre. Är jag ens sugen på att "försvinna in" i en stor spelvärld så länge nu vid 35? Jag upplever att ju äldre jag blir, desto mindre villig är jag på att lägga tid på saker som inte känns givande. Jag är övertygad om att om jag var 35 när Skyrim släpptes så skulle jag nog inte varit villig att lägga lika mycket tid på det.
20 timmar för att något verkligen ska ta fart och bli roligt är för mig i dagens läge verkligen en enormt stor tidsinvestering.
Avundas till viss del de som fortfarande kan slå sig ner och spela spel i timmar, men jag vet inte om jag kan eller vill det längre.
20h speltid är typ vad jag får ut på 2 - 3 månader.
Haha, lets go! Får se hur djupt detta kan gå!
Jag stör mig på att människor är aldrig ärliga med sig själva för saker och ting i världen. De faller under så lätta psykologiska fäller som nyttoeffekt, selektiv kunskapssökning, ankring, kognitiv dissonans, Dunning-Kruger effekten med mer att det på ett eller annat sätt förstör världen och samhället vi lever i. Människor blir nyttiga idioter och visar extrem osäkerhet i sig själva och deras uppfattning av världen. Jag stör mig på att vi som är en så pass intelligent art har fortfarande problem med varandra och främst oss själva. Oss själva i att erkänna de hemska sanningar vi vet om just oss själva sen också att vi alltid låter hemska känslor och tankar ta över så vi adderar ännu mer lidande än vad vi gör. Till slut blir det att vi överlever än lever, vilket jag tycker speglar en människas karaktär tydlig. I allt från hur hen uppfattas till hur hen beter sig. Det vrider sedan i mig att det är exakt samma människor som senare gnäller på att saker och ting inte står rätt till - fast de är den största orsaken till det.
Det jag stör mig mest på är att jag inte har hittat en lösning till detta "problem", för jag vill, mer än gärna, göra världen och samhället till en bättre plats. Jag vill hjälpa dessa människor. Må så vara att få en enda individ att vakna ur den plågsamma självmålade verkligheten och ta sig ut ur grottan. Jag vill peka och säga: "Gör dig fri och spring ut ur grottan! Se världen för vad den är! Upplev verkligheten" och när den sista individen är ute så vill jag spränga öppningen till den grottan så att människan aldrig mer kan återvända till sin matrix och den illusion till trygghet hen har trott att hen har.
Jag inser och är väl medveten om att mina problem är mina egna, bombarderade av olika filosofier och psykologier. Skillnaden mellan mig och gemene nisse är att jag är bästa vän med min skugga. Förstår mina begär och mina rädslor. Har strukturerat upp vart enda en tanke på så sätt att det är nästan likt en robot samtidigt som jag har en fantastisk balans av det inre och yttre... Om jag bara kunde få andra att se detta...
Och yeah, jag stör mig på folk som skall alltid försöka vara språkpoliser. Mest onödiga som finns om det inte är i skolan.
Jag gick precis och tänkte på något liknande. Hur svårt det kan vara för många att vara ärliga mot sig själva.
Jag och min kollega hjälper just nu en vän med att starta upp hans företag. Det gnälls något ENORMT från denna personen trots att det är jag och min kollega som faktiskt gjort det mesta grovjobbet åt honom GRATIS.
Det gnälls och klagas. Han känner en frustration av att det känns som att vi bara står och stampar. Frustration över att man lägger ner så mycket tid, kommer han någonsin få hyllningar och betalt för allt detta arbete? Det gnälls över att kunderna inte kommer och så vidare.
Varje gång vi presenterar ett förslag åt honom så kollar han på det i två sekunder och säger "skitbra" för att han är så kåt på att börja dra in pengar.
Tillslut fick vi nog och avbröt. Kollegan ställde honom mot väggen och sa "Du förstår att det inte kommer att bli något av detta för du gör ju ingenting."
Jag kan störa mig på fullt vuxna spelare som inte kan hålla sig en halv sekund med att köpa nya spel som har ett rykte om sig att vara trasiga, buggiga och behöver en miljard patchar för att fungera, för att sedan gnälla på hur trasiga moderna spel är vid release, eller hur giriga vissa spelföretag är.
Ofta försvarar man sig med att man "var nyfiken" och "inte kunde hålla sig". Okej, jag respekterar det, fullt ut. Men snälla nån, kom inte och gnäll sedan över hur marknaden ser ut.
Om spelare står där och dreglar likt Pavlovs hundar så fort ett AAA-bolag blåser i visselpipan så kommer samma mönster upprepas, igen, igen och igen.
Jag lovar er, valfritt storbolag skulle skita på sig av stress om folk för en gångs skull valde att vara lite disciplinerade. Investerare skulle börja knorra och undra varför i helvete man levererade en trasig produkt.
Jag kan verkligen inte förstå mig på det. Det är inte 1999 längre. Ingen har väl brist på spel. Snarare gnäller folk över att deras backlog börjar bli ohanterbar.
Som sagt, jag tycker att det är okej att man blir "nyfiken" och "inte kan hålla sig", men snälla, gnäll inte sen när du själv är med och driver fram ett beteende hos företagen.
Varje gång du köper ett trasigt spel day-1 så säger du att "detta accepterar jag, fortsätt så".
RDR2 känns som det mest men GTA vete jag tusan för stories är ändå något som går att använda överallt. I så fall skulle man ju säga att battlefield är inspirerad av filmer. Om du fattar vad jag menar.
Fattar!
Men det jag menar är att GTA eller RDR inte riktigt har någon unik värld eller tydlig karaktär som inte redan finns många varianter av i film.
Överför man denna typ av spel till film så blir det väl mest som vilken film som helst, bara att den skulle heta GTA.
Jag har egentligen inte några stora krav på att saker ska vara nyskapande eller revolutionerande hela tiden. Jag älskar lökiga actionfilmer som hämtar inspiration från 80-talet eller yngre rockband som snor hej vilt från 70/80/90-tal.
Problemet för mig med många moderna AAA-spel är kombinationen av brist på nyskapande och enorm längd. Att lägga 1 - 2 timmar på något som inte känns nytt och fräscht, som t. ex. en film, gör mig inte så mycket.
Men det är väl när spel börjar bli upp mot 20, 30, 40 eller till och med 50+ timmar och man redan efter några timmar börjar känna att "jag har gjort detta 100 gånger förr" som tidsinvesteringen börjar svida lite.
Det känns som att just dessa serier är ett hopkok av diverse filmer, men i spelformat. Skulle en GTA-film på något sätt skilja sig från någon annan gangsterfilm/thriller?
Känns som att man skulle kunna ta ganska många filmer och kalla dem GTA.
Jag behöver inte spela allt, inte ens allt jag VILL spela. Det är helt enkelt en omöjlighet.
Det där är så fruktansvärt viktigt att förstå, enligt mig.
Många tror att livskvalitet handlar om att lära sig att säga nej till saker som man inte vill göra, men egentligen handlar det lika mycket om att säga NEJ till saker som man faktiskt vill göra och sedan vara bekväm med det.
Det finns så många spel som jag skulle vilja spela, men livet blir helt enkelt inte särskilt kul om jag bara sitter och spelar (vilket skulle bli resultatet av att spela allt jag vill spela).
Jag tror verkligen att det enorma utbudet av i stort sett allt har satt nästan hela samhällets hjärnor ur spel. När ens fritidsintressen börjar stressa en har något blivit allvarligt fel.
Jag var precis likadan innan, och kan fortfarande drabbas av den känslan.
Det som fungerade för mig var att ta en paus, och ta ett steg tillbaka och fråga mig själv hur jag vill att mitt liv ska se ut.
Vad händer med själva upplevelsen om man behandlar spel som något som ska bockas av på en "att göra lista"? Är det ens önskvärt att spela allt man vill spela? Vill jag se tillbaka på mitt liv och inse att jag i stort sett bara jobbat och bockat av mängder med spel på en lista? Utan att riktigt ha njutit?
Nu spelar jag väl 5 - 10 spel om året, och spel har ALDRIG varit roligare för mig.
Det har blivit normaliserat att konsumera en nästintill grotesk mängd underhållning idag utan att det sticker ut.
Mitt tips är att skaffa gymkort och att börja jogga. 🤷🏼♂️ Det är nog få som lyckas med bra progression och bra pass under lång tid i sitt vardagsrum.
Det är ju optimalt ur ett styrke och konditionsöknings-perspektiv. Men jag tänkte mer för folk som bara vill komma igång och röra på sig lite mer, vilket är väldigt många
Men jag håller med dig annars.
Hittade den här hemma. Pikachu-stegräknare, som jag gick i födelsedagspresent år 1998 eller 1999.
Jag ska utmana mig själv och gå 10.000 steg om dagen med den i två månader nu. Man får poäng för varje steg som man kan "mata" Pikachu med.
Jag kommer komma i the shape of my life. Pikachu, here we go.