Det är svårt att hitta riktigt nyskapande i spelvärlden nu för tiden. De fantastiska idéerna som födde sådana spel som Dune 2, Doom, Diablo och Civilization är för länge sedan återanvända för femtioelfte gången och utnötta bortom allt mänskligt förstånd (fast å andra sidan spelar folk fortfarande Counter-Strike, så tröskeln för utnötning är hos åtminstone vissa rätt hög!) Med detta sagt är vissa idéer mer seglivade än andra - spel baserade på andra världskriget finns det exempelvis en till synes outtömlig marknad för - och många av de bästa "nya" spelen är egentligen bara lite mer än variationer på sedan länge välbeprövade teman. Så också Codename: Panzers, som är ett realtidsstrategispel i andra världskriget-miljö, men utan basbyggande och resurshantering (a la Ground Control) men med ett upplägg som närmast för tankarna till C&C Generals och Battlefield 1942.

Där man i Generals fokuserade främst på utveckling av allt mer verklighetsfrämmande vapen har man i Panzers valt en betydligt mer jordnära approach; här är det, precis som i verklighetens andra världskrig, stridsvagnar och infanteri som gäller. Det finns inga missiler, inga båtar, inget flyg (i varje fall inte som spelaren har direkt kontroll över) och utöver stridsvagnar och infanterister är enhetsutbudet begränsat till lastbilar (för förflyttning av trupper respektive förnödenheter), artillerikanoner och ett fåtal lättare fordon som främst går att använda till spaning. Spelets fokus ligger på de långa och välgjorda single player-kampanjerna, där man får spela först som tysk, därefter som rysk, och slutligen som amerikansk befälhavare. Den som spelat Generals känner omedelbart igen sig, eftersom spelens gränssnitt är i princip identiska. Grafiken är dock ett antal strån vassare än mycket av vad vi tidigare har sett i den här genren, och att det hela flyter på perfekt i 1600x1200 pixlars upplösning med full-screen antialiasing och alla inställningar maxade, trots min över ett år gamla dator, är ett guldkantat kvitto på ett väl utfört jobb. Musiken är även den utmärkt, likaså ljudeffekterna, även om röstskådespelarna kanske inte är i Hollywood-klass. De röstackompanjerade dagbokssekvenser som spelas upp mellan varje uppdrag tyckte jag blev ruskigt tråkiga i längden; lyckligtvis går de att hoppa förbi.

Utvecklarna har också gjort sitt bästa för att få Panzers att verka så realistiskt som möjligt, inte bara med avseende på grafiken - enheterna är alla baserade på krigsmateriel som funnits i verkligheten, och den tjocka manualen innehåller detaljerad information om varje enhet, information som också återfinns i spelet, även om det är lite si och så med kopplingen mellan spelet och dokumentationen. Det är t ex vanligt förekommande att stridsvagnar som i texterna beskrivs som starkt skiftande i snabbhet, vapenkraft och pansartjocklek visar sig vara i princip likvärdiga på alla dessa punkter väl inne i spelet. Texterna skall således tas med en nypa salt, tyvärr är de den enda information som spelaren har att gå efter när det blir till att välja sin armé - för det måste man göra, mellan varje uppdrag får man möjlighet att köpa till sig respektive byta ut enheter, och samma styrka följer en genom varje delkampanj. Beroende på svårighetsgrad får man antingen tillbaka tidigare förstörda enheter varje gång ett nytt uppdrag börjar, eller så förlorar man dem permanent när de förstörs. Det senare höjer svårighetsgraden rejält eftersom man på vissa uppdrag får kämpa extremt hårt för att behålla merparten av sin styrka vid liv. Precis som i verkligheten krävs det inte så enormt mycket för att förvandla en stridsvagn till en burk med grillat kött, och utan en bra strategi får man på nöten så det skriker om det, särskilt i de svårare uppdragen.

Detta får dock närmast ses som en positiv egenskap hos spelet eftersom det innebär att många uppdrag också kan klaras av med extremt få trupper, bara man har rätt strategi. Andra uppdrag premierar främst förmågan att ta långa omvägar kring varje fiendepostering, eller slå ut dem i förväg med kirurgiska artilleri- eller bombarangrepp. Uppdragen är med andra ord mycket omväxlande och varierar också kraftigt i tid, från 20 minuter upp till flera timmar beroende på hur man väljer att gå till väga (och hur bra man lyckas med det). Tyvärr har spelet en del otrevligheter för sig som gör att vissa uppdrag faktiskt blir svårare ju mer enheter man har; den främsta otrevligheten är den totala oförmågan hos de egna fordonen att köra i kolonn, stanna där man vill att de ska stanna, ta sig igenom trånga utrymmen utan att fastna i varandra, och så vidare. Detta gör uppdrag i stadsmiljöer betydligt svårare än vad de borde vara: standardfallet är att man beordrar sina enheter att köra från punkt A till punkt B, men att några av dem (oftast de svagaste, snabbaste och mest uppdragskritiska) väljer en annan väg än huvudtruppen och därmed kör rakt in framför fiendens armé. Detta innebär att man i många uppdrag måste styra sina styrkors rörelser med millimeterprecision, vilket är irriterande och sätter en rejäl buckla i känslan av realism - för vilken mänsklig lastbilschaufför skulle frivilligt köra in framför fiendens kanoner bara för att den vägen tycktes kortare?

Panzers har flera lägen för multiplayer, och möjligheten att spela mot datorn ("skirmish") finns också med. Man kan också - vilket är något av en ovanlighet numera - spela "coop" i singleplayer-kampanjerna. Sorgligt nog kräver alla multiplayerlägen att mot- eller medspelaren också har den fullständiga versionen av spelet. Den som vill säkerhetskopiera sin fullt lagligt inköpta Panzers-CD lär också bli missnöjd, eftersom spelet är försett med kopieringsskydd av senaste modell. Även om man väljer full installation (vilket tar närmare 3 GB hårddiskutrymme) måste man ha CD:n i för att kunna spela, och varje gång man startar spelet körs en CD-kontroll vilket innebär att man får vänta några sekunder. Inte överdrivet irriterande, men med tanke på att skydd av den här typen om och om igen bevisats vara verkningslösa kan man fråga sig vad nyttan egentligen är (mer om det ämnet någon helt annan gång). I multiplayer-läget får varje spelare en fix mängd pengar att köpa enheter för, därefter släpps samtliga spelare lösa på en utvald arena. Spelen tenderar därmed att bli korta, eftersom det inte finns något sätt att bygga upp förlorade enheter under pågående omgång. Inställningsmöjligheterna är relativt få, man kan bara mycket grovt kontrollera vilka enheter som finns tillgängliga att välja mellan, och alla kartor är hämtade från singleplayer-kampanjerna. Man kan lugnt påstå att det här är ett spel man köper för att spela ensam, i första hand.

Sammanfattningsvis: Codename: Panzers är ett spel som förenar många av de bästa idéerna från existerande titlar, och som utan att egentligen tillföra något nytt och revolutionerande till en från början rätt så uttjatad genre ändå lyckas bjuda på många timmars njutbar speltid. Möjligheten att spela singleplayer-kampanjerna tillsammans med en medspelare är något som åtminstone jag saknat i många nya spel, synd bara är att man behöver två fullständiga versioner av spelet för att kunna utnyttja den. I övrigt kan jag bara konstatera att utvecklarna lagt mycket krut på det visuella, men desto mindre på AI:n (både de egna enheternas och fiendens) och de små detaljerna, vilket håller betyget nere från den högsta toppen. Spelet får en fyra för den utmärkta grafiken, varierande och utmanande uppdrag, fokus på taktik snarare än "flest enheter vinner" och en hel del trevliga finesser som borde återfinnas i fler spel.

Testsystem:

Athlon XP 2800+
1024MB PC3200 DDR RAM
Radeon 9800 Pro 128MB
Windows XP Pro SP2

Skicka en rättelse