Inga stora summor, det som stör är mest frekvensen i vilka erbjudanden kommer.

Men redan tidigt i spelet dyker det upp rena tjuvtrick, det som gör att spelet borde ha den där varningstexten. Redan efter de inledande träningsbanorna får jag nämligen frågan om jag vill köpa en Randamulett som låter mig måla ränder på valfri karamell, vilket ger extra boost.

Kostnad?

299 kronor.

Lite senare kommer en ny lockande, rosa ruta som erbjuder en amulett som stannar tiden på nivåer med tidsbegränsning. Den kostar 189 kronor. Sedan kommer Livamuletten för 129.

Candy Crush Kings affärsidé känns lite som att stjäla godis från barn. Fast godiset är i det här fallet pengar.

Och här är varför jag blir förbannad: Det här spelet är inte ens värt 299 kronor i sin helhet. Det är inte heller värt 189 kronor, eller 129 för den delen. Att sälja uppgraderingar som är dyrare än vad som är skäligt för spelet i sin helhet är ju i det närmaste bondfångeri.

”Nyligen köpte en 11-åring prylar och uppgraderingar i Iphonespelet Clash of clans för 40 000 kronor”

Visst, gör vad du vill med dina pengar du vuxna människa. Tycker du att en Randamulett är värd 299 kronor så ska inte jag döma dig. Jag var ju själv beredd att betala pengar för svärd och sköldar i Infinity blade II (om än för betydligt lägre summor än så).

Men för det första: Hur lätt är det inte för ett barn att göra ett sådant här köp? Många barn kan sina föräldrars lösenord, och har man just loggat in behöver det ju inte anges igen på ett tag. Det har redan hänt flera gånger att barn gjort av med enorma summor.

Nyligen köpte en 11-åring i Stockholm prylar och uppgraderingar i Iphonespelet #Clash of Clans för 40 000 kronor. Något år tidigare var det ett barn som köpte smurfbär i ett Ipadspel för 50 000 kronor. Under en enda bilresa. Svenska dagbladet skrev om båda händelserna.

Lockar – och lurar – nya spelare

För det andra: Den här typen av spel vänder sig till en ny slags spelare, de som inte har spelat värst mycket tidigare. Det är ju något fint i det. Att 75 procent av de som spelar King.coms spel är kvinnor mellan 20 och 50 är grundläggande något kul och bra tycker jag. Men man skulle också kunna beskriva den här målgruppen på ett annat sätt: De är ovana och okunniga spelkonsumenter. Det vet antagligen inte hur mycket ett spel bör kosta och vad man kan förvänta sig för pengarna. Desto större ansvar då på den som nu lotsar in dem i spelvärlden.

Jag gör snabbt uträkningen i huvudet: Jag får hela säsongen av #The Walking Dead billigare än en Randamulett. Jag kan köpa PS3-titeln #Journey 70 kronor billigare än vad den där tidsamuletten kostar. Jag får #Angry Birds Star Wars för samma pris som fem extra rundor på en bana i Candy Crush Saga.

Vissa saker kostar mycket. Andra kostar löjligt mycket.

Kan man kalla det prisvärt?

Knappast.

Och där har du mitt stora problem med de här spelen. Det finns säkert exempel på freemium som görs snyggt och med hederlighet, men Candy Crush Saga befinner sig på en plats jag inte kan försvara, lite som en ful-taxi som lurar turister att betala överpris.

”Jag förstår inte var gränsen går mellan speldesign och försäljning”

Jag tappar också förtroendet för spelets design. Är bana 17 och 23 verkligen dåligt gjorda – eller i själva verket medvetet onödigt svåra just för att jag ska lockas att öppna plånboken? Jag förstår inte var gränsen går mellan speldesign och försäljning i ett spel som Candy Crush Saga. Och jag tycker det är obehagligt att jag erbjuds snabba resultat och omedelbar extra njutning mot betalning inne i ett spel.

Candy Crush Saga må vara skickligt gjort och väldigt snyggt, det får ändå inget bra betyg av mig.

Inte heller får det min respekt.