Till skillnad från sina två storasyskon – MX500 och den sladdlösa MX700 – är MX300 utseendemässigt tämligen lik sina föregångare, det vill säga med klassisk droppform, vilket betyder att den kan användas av både höger- och vänsterhänta. Storleken är tämligen liten, något som i kombination med en låg framdel gör handställningen lite ansträngd för mig som gillar bulliga pekdon. Men utformning och storlek är en smaksak, så hos vän av låga möss lär den kunna gå hem. Liksom hos MX500 utgörs färgpaletten av silvergrått och svart och mitt på ryggen finner vi en fjärde musknapp, men ungefär där upphör de designmässiga likheterna.

Som seriens billigaste alternativ får man förstås finna sig i färre utsvävningar på knappfronten. Scrollhjul, som väl få ses som standard idag, ingår, och som sades ovan finns en extraknapp utöver de tre standardkillarna. Denna är i grundutförandet inställd på en ny funktion döpt till QuickLaunch, vilket är en variant på att bläddra mellan öppna program med tangentbordskombinationen Alt+Tab. Mycket smidigt, särskilt då funktionen är blixtsnabb. Samtliga knappar kan med drivrutinspaketet MouseWare installerat ställas in för valfri funktion. I min mening hade det smakat bättre med två tumknappar istället, detta eftersom dylika snabbt gör sig oumbärliga när man väl testat dem. Fast med dess position som minsting i åtanke duger nuvarande knapplayout fint.

Teknik och mjukvara

Samtliga möss i MX-serien använder samma drivrutiner. MouseWare är namnet och för ett par år sen kom jag i kontakt med en tidigare upplaga av dem. Då vållade de mig och andra stora bekymmer i och med att de var skräpigt skrivna. Det självklara alternativet – avinstallation - hjälpte inte eftersom diverse registerändringar vägrade göra sig ogjorda. Tyvärr visar det sig att Logitech fortfarande skriver halvskräpiga drivrutiner. Ryggknappen fås svårligen att fungera i spel, vilket förvisso ibland kan bero på att själva spelet inte stödjer fler än ett visst antal knappar, men när också mushjulet krånglar blir man ärligt talat förbannad. Hjulproblemet kan förvisso lösas genom att köra Windows egna drivrutiner, men då med följden av en icke fungerande ryggknapp. Skärpning!

Den optiska tekniken är densamma för samtliga möss i MX-serien, det vill säga att den läser av 4,7 megapixlar per sekund, har 800 dpi (dots per inch) i upplösning och klarar rörelser så upp till 1 meter per sekund. Att också det billigaste alternativet har denna fullfjädrade optiska sensor får sägas vara en smula överraskande, och naturligtvis glädjande. Dock är prisskillnaden mellan denna och den betydligt mer generöst utrustade MX500 bara en dryg hundring. Till skillnad från Logitechs förra optiska mus – Dual Optical – har MX-serien bara en optisk sensor. Men eftersom sensorstorleken vidgats ska den enligt uppgift vara minst lika kapablel som föregångaren. Tester i diverse spel och applikationer tyder på att man talat sanning; trots intensiva tester har muspekaren inte visat några som helst tecken på att hacka eller inte hänga med i svängarna.

Och så domen

MX300 är en tämligen dyr mus för att vara en series billigaste alternativ. Detta kommer sig sannolikt av att samtliga seriemedlemmar har samma sofistikerade teknik. Med sin kompakta form och robusta men samtidigt smidiga känsla utgör den ett mycket trevligt alternativ. Personligen trivs jag inte till fullo med dess låga profil, men eftersom sånt bäst bedöms på en subjektiv nivå är det säkraste alternativet att testa i affären och själv komma fram till hur man trivs med den.

Liksom för MX500 är den största bristen hur dåligt Logitechs drivrutiner fungerar i spel. Om man struntar i extraknappen och kör med drivrutinerna som följer med Windows är detta inte ett problem, men en ordinär spelmus för närmare en femhundring är en aning saftigt, låt vara att tekniken är ny och riktigt, riktigt bra. Om man inte är vänsterhänt (storasyskonen kan bara användas med högerhanden) ser jag ingen egentlig anledning till att avstå från att för blott en dryg hundralapp till istället satsa på den helt suveräna MX500. Trots sina förtjänster kostar minstingen lite för mycket i förhållande till sin styrka, särskilt när fullvuxna alternativ finns tillgängliga till marginellt högre pris.