LostWinds är ett av de sex första spelen som släpps via WiiWare, Nintendos svar på Xbox Live Arcade och Playstation Network. Titlarna kostar mellan 800 och 1500 poäng, dela det på tio och du har den ungefärliga kostnaden i svenska kronor. Efter en kort nedladdning är jag redo att spela och redan vid den första tonen får jag sköna Zelda-vibbar. Brisen får löven i den färgglada skogsdungen att rassla och ett ögonblick senare inser jag att det är min pekare som styr vinden. Det känns intuitivt redan från ruta ett och äventyret har bara börjat.

Rör sig väderkvarnen om du drar vinden genom den? Självklart!

Du spelar som den lilla grabben Toku, blott tre äpplen hög och inte speciellt kaxig. När han ramlar ner i en grotta och möter vindguden Enril förändras dock allt. Tillsammans måste de förhindra att de mörka krafterna kväver den idylliska lilla bergsbyn. En tioåring kunde ha skrivit storyn på långrasten men den är ändå sådär Nintendo-mysig.

LostWinds är i grund och botten ett plattformsspel men istället för att hoppa använder du din nyfunna vän för att ta dig över tidigare omöjliga hinder. Genom att hålla inne A-knappen och dra vinden genom honom så lyfter han från marken, med lite träning och rätt tajming kan du få luftfärden att räcka länge. Allt eftersom låser du upp mer avancerade manövrar men de känns hela tiden naturliga, utmaningen ligger i att kombinera metoderna och lösa pussel. De senare baseras även de på att styra luftströmmarna, till exempel att dra vatten från ett närliggande fall till en planta så att den växer eller att tända eld på ogenomträngliga snår som hindrar din väg. Skulle inte kontrollerna ha varit så välanpassade hade spelet fallit pladask.

Jag kan se mitt hus här uppifrån!

Äventyret paketeras i en grafik som verkligen sticker ut från dagens gråbruna ”next generation”-standard. Den tvådimensionella spelupplevelsen är byggd i tre dimensioner som tillsammans med den glada färgpaletten skapar en väldigt behaglig värld att vistas i. Du uppmuntras att dra vind genom gräs och buskar för att jaga fram små blå bubblor som förstärker din hälsa och byborna gör alla något lustigt om du retas med dem.

Det är svårt att inte bli kär i detaljrikedomen och de underbara miljöerna, det finns egentligen bara en fluga i hallonsaften. Trots att världen är hyfsat liten är det lätt att gå vilse, speciellt om du inte tar den cirka tre timmar långa upplevelsen i en tugga. Utan kartfunktion uppstår en lätt frustration när jag mitt dåliga lokalsinne ska försöka hitta rätt väg. Irritation är aldrig en ingrediens i en bra spelupplevelse och vi får hoppas David Braben tar till sig detta och inkluderar det i nästa del, för det här är bara början av en mycket trevlig bekantskap.