#Pokémon Conquest är sidospelet som inte borde vara möjligt.
Hur någon ens kan komma på tanken att ställa frågan ”Hm, vad händer om vi kombinerar Pokémon med #Nobunaga's Ambition” övergår mitt förstånd. I Japan heter spelet #Pokémon + Nobunaga's Ambition, men eftersom den anrika och välrenommerade strategirollspelsserien är något av en obskyritet utanför den uppgående solens rike har så gott som alla referenser från #Tecmo Koeis klassiker suddats ut inför västsläppet – fast arvet är uppenbart.
Ransei – Japan fast i Pokémon-tappning.
Pokémon Conquest kretsar kring Ransei-regionen, som består av 17 kungadömen. Enligt legenden kan den som enar Ransei väcka den legendariska pokémon som skapat området. Det är naturligtvis detta som är spelarens uppgift. Tanken är att du ska hinna erövra alla kungadömen innan Nobunaga gör det, eftersom den som väcker det legendariska monstret har makten att avgöra om Ransei har en framtid eller utplånas för alltid.
Världen är en säregen mix mellan Pokémons fantasifulla skapelser och den japanska Sengoku-perioden. Detta avspeglas exempelvis i striderna. Det är turordningsbaserade slagsmål av klassiskt strategirollspelssnitt, men med den skillnaden att du kan rekrytera nya fältherrar och pokémon till din armé. Olika fickmonster har så klart olika styrkor och svagheter och det hela bygger på klassiskt Pokémon-tänk att vattenmonster spöar eldmonster och så vidare.
Perfekt för strategirollspelsnybörjarna
Nytt är däremot att befälhavarna passar olika bra med olika pokémons, så det finns också en viss aspekt i att kombinera de krigare du använder med ”rätt” monster. Utmaningen blir dock aldrig särskilt hög i huvudkampanjen, som dessutom är ganska kort, men eftersom banorna bjuder på varierande miljömässiga hinder förutom fienderna så finns i alla fall alltid något nytt att tänka på inför varje strid. Dina attack- och strategimöjligheter är något begränsade jämfört med de tyngre titlarna inom samma speltyp. Men eftersom det är uppenbart att Pokémon Conquest är tänkt att fungera som en genre-introduktion är det sannolikt ett medvetet val. Efter huvudkampanjen låser du upp gott om post-game-material, som råder bort på den annars något korta speltiden.
Olika stridsmiljöer kräver så klart olika taktiker.
Eftersom 3DS lanserats sedan länge är det knappast någon hemlighet att DS sjunger på sista versen. Ett spel som Pokémon Conquest är en välkommen påminnelse om att den gamla trotjänaren faktiskt fortfarande har något att ge. Här är proppfyllt med snygga sprites och inbjudande, handritade kartor. Detta kombinerat med den förvånansvärt vettiga storyn (så vettig den nu kan bli givet upplägget) erbjuder Pokémon Conquest trots sin bisarra inramning ett av de fräschaste och mest välgjorda Pokémon-sidospel som gjorts. Oavsett om du är strategirollspelsräv eller bara allmänt Pokémon-frälst finns något att hämta här för alla smaker, och speldesignen är väl avvägd mellan djup och lättillgänglighet.
Så... Pokémon som strategirollspel i samurajmiljö, alltså. Trots att jag bara inte kan förstå hur någon ens tänkte tanken så är jag glad att någon tänkte den.
