Nu ligger det där i min inbox. Det årliga brevet från Los Angeles: "Dear Thomas Arnroth: Welcome to E3 2013. This message confirms that your registration for an E3 media badge has been approved."

Man tackar.

Jag har gått och blivit E3-romantiker. En slags hatkärlek som krupit under huden. Efter sex år med E3 har jag och min ständiga reskamrat Martin dessutom en hel paketresa klar för oss: Åka dit fem dagar innan för att försöka hinna vända dygnet rätt, börja med att bo på vårt enkla men praktiskt belägna motell i Hollywood. Det har pool, skapligt bredband om man bor tillräckligt nära receptionen, är rent och ligger intill tunnelbanan som går till mässan. Det var Martin som hittade det, nu har det blivit ett svenskhäng. Efter den här våren lockar dessutom sol och motellpool mer än vanligt. Sedan, efter mässan, några lyxiga dagar vid havet i Santa Monica.

Däremellan: Kaos.

I år får Thomas göra sin E3-resa utan sin vapendragare. Kanske får han sällskap av Master Chief istället?

Fast den här gången är det annorlunda. Inte bara det att bromanceresan inte blir av eftersom Martin måste stanna hemma – det är något med E3 som inte är som det ska. Att #Nintendo hoppar av sin traditionella presskonferens är en tydlig indikation. Jag tror att E3 än en gång står inför en förändring, och därmed min relation med den.

Alla journalister som åker dit har mycket jobb framför sig. Vi är ju inte där för att njuta själva, utan för att rapportera till läsare och publik som i sin tur ska få veta så mycket som möjligt. Dessutom kostar det rätt mycket, en del har redaktioner som betalar, vi frilansare får pussla ihop resan genom att sälja artiklar som förhoppningsvis täcker kostnaderna. Somliga ska inte bara testa spel och göra intervjuer, de ska dessutom blogga och twittra om det samtidigt. Jag är full av beundran inför dem som mäktar med det.

Själv åker jag dit med två mål: Att försöka ta tempen på hela spelbranschen och se vart vindarna blåser – och göra intervjuer.

Titanernas kamp

I Los Angeles får man alltid en tydlig känsla för sakernas tillstånd bland spelbranschens stora aktörer. #Microsofts, #Sonys och Nintendos presskonferenser är som en titanernas kamp där alltid någon vinner och någon förlorar. Detsamma gäller de stora förlagen #EA, #Ubisoft och #Activision. Efter att ha varit på deras presskonferenser (fast det var i ärlighetens namn rätt många år sedan Activision hade någon) och i deras montrar inne på mässan har man en klar indikation på vem som är starkast just nu.

”Just när jag trodde att Ubisoft redan hade visat mässans mest intressanta spel tog de fram Watch dogs”

Allra roligast är det när man blir helt överraskad. Som på Ubisofts presskonferens förra året. Under mina år på E3 har ingen visning varit så oväntat fullspäckad med lockande, snygga och till synes nytänkande spel, i princip från början till slut; och just när jag trodde att Ubisoft redan hade visat mässans mest intressanta spel tog de fram #Watch dogs. Wow!

Jag minns flera andra sådana där märkliga och magiska E3-ögonblick. Som när Nintendo visade 3DS första gången. Efter presskonferensen vandrade ett 100-tal personer ut i publiken med varsitt 3DS och vi fick köa för att provspela. När de första fick testa gick ett sådant där nöjt suck genom lokalen, ett "åååh". Och när jag kom fram kunde inte heller jag låta bli att sucka nöjt. Det var en häftig upplevelse, även om jag senare inte behövde spela lång tid på mässan för att inse att jag gärna stängde av 3D-effekten.

Wii U visades 2011 – och en hel spelvärld förvirrades.

Eller den motsatta reaktionen, den som kom när Wii U visades för första gången 2011. Hur vi nästan mangrant gick därifrån i total förvirring om vad som var vad: Var surfplattan Wii U? Var Wii U en ny konsol eller var det kanske ett Wii? När jag har korkade frågor brukar det alltid finnas ypperligt pålästa och kunniga svenska journalister att fråga. Men inte ens de visste.

Samtidigt är det just det som är så bra med E3: Redan där fattade man ju att Nintendo skulle få stora pedagogiska problem med lanseringen av konsolen. När tusentals insatta journalister och branschmänniskor lämnar en presskonferens med fler frågor än svar behöver man knappast vara Nostradamus för att förutspå problem. Detsamma gällde 3DS; en kvart med spelet i hand och man visste att 3D-effekten inte var särskilt spelkritisk och därmed att Nintendo skulle kunna få vissa problem med att sälja den.

Ett annat sådant där åh-ögonblick var när #Dice visade #Battlefield 3 på EA:s presskonferens 2011.

Presskonferenserna hålls på måndagen samt tisdag förmiddag, innan mässan öppnar runt lunch. Det är en svettig och lång dag som börjar med att man köar till Microsofts visning, sedan tar sig med buss eller tunnelbana till den slitna men vackra Broadway där man sedan först köar i gassande sol till EA:s visning, för att sedan ta sig några kvarter bort och göra om samma sak igen för att komma in på Ubisofts. Kvällen avslutas med Sonys tillställning – som tur är brukar de vara generösa med god mat och dryck, något man inte kan beskylla de andra för. Fast man får vara försiktig; en öl så dags efter en varm och lång dag riskerar att vara en öl för mycket (vilket å andra sidan inte brukar hindra undertecknad).

I väntan på ännu en presskonferens. E3-schemat är späckat.

Den amerikanska publiken och skribentkåren skiljer sig rätt markant från den europeiska; amerikanerna skriker, jublar och klappar i händerna åt det mesta verkar det som. 2008 satt jag bredvid en kille på Microsofts presskonferens. Flera gånger skrek han för full hals: "Microsoft rocks!" Jag tänkte att han måste vara en pr-människa eller Microsoft-anställd, men senare upptäckte jag att han jobbade för en amerikansk stor spelsajt och var en halvkänd tv-profil.

”Bredvid mig satt en amerikan som blev så gripen att han högt ropade: 'Oh my god!'”

Eller på Sonys presskonferens förra året; där avslöjade Ubisoft att #Far Cry 3 skulle innehålla inte bara ett eller två spellägen, utan även ett tredje, nämligen co-op. Bredvid mig satt en amerikan som blev så gripen att han högt ropade: "Oh my god!". Sedan satt han och skakade i sin stol av upphetsning och viskade till sin kollega samma ord om och om igen: oh my god, oh, my god.

För min del är alltså E3 mycket mer jobb än nöje. Jag är inte där för att testa spel som kommer eller skriva förhandstittar, jag har inte den publiken. Nej, jag jagar intervjuer, och har fullt upp med det. Spelvärldens utvecklare och beslutsfattare är notoriskt svåra att intervjua, och E3 är ett av få tillfällen när de gör sig tillgängliga. Eftersom jag representerar TT (alla dagstidningar) och SVT ("national tv", låter oerhört fräckt på amerikanska) får jag gott om erbjudanden och packar schemat fullt. Ofta kommer jag hem med uppåt 30 intervjuer, tio om dagen under mässans tre dagar.