Först på banan hade varit Robert Stein, vd för Andromeda Software. Stein lyckades få fatt i telefonnumret till Alexej Pajitnov i Moskva, erbjöd 10 000 pund, fick ja och skrev kontrakt via fax.

- Jag fattade ingenting, säger Alexej Pajitnov. 10 000 pund, det var ju otroliga pengar för mig. Allra helst som jag knappast kunde räkna med en enda rubel från min egen arbetsgivare.

"Mackonoshie var oförmögen att lämna skärmen, trots kalkoner och klappar"

Men även i England hade man tänt på Tetris. På Mirrorsoft, ägt av mediamogulen Robert Maxwell, tog avdelningschefen Jim Mackonoshie hem ett Tetris från kontoret över julhelgen. Det höll på att sluta i skilsmässa. Mackonoshie var oförmögen att lämna skärmen, trots kalkoner och klappar. Guskelov blev hans fru också Tetrisfrälst i höjd med annandagen. Så innan helgerna var över, hade Mackonoshie beordrat att licensen till Tetris måste köpas till varje pris.

Och som det inte var nog med detta, dök det även upp en tredje spelare, Henk Rogers på Bullet-Proof Software, som hade testat Tetris på en japansk mässa och efteråt beskrev upplevelsen som i lyriska ordalag:

- Det slog an ett grundackord i mig. Det var som att bli kär för första gången.

Vad som senare följde kan man se som en spännande thriller eller blott knastertorr juridik - beroende på hur intresserad man är av patentstrider och upphovsrättigheter. Kulmen nåddes den dag 1989, då den listige Belikov lyckats kalla alla tre tillverkarna till Moskva. Han tog emot dem en efter en på sitt kontor. De hade anlänt i tron att få skriva ett lukrativt kontrakt. De blev utsatta för något som snarast liknade en rättegång:

- Varför tillverkar ni ett spel ni inte har rättigheterna till?
- Det där kontraktet är värdelöst. Hur har ni fått tag på det?
- Hur mycket tänker ni betala för att slippa att möta oss inför domstol?

Och så vidare...

Rätt och orätt

Vi nöjer oss med att konstatera att den som lyckades sämst i denna korseld var Mirrorsofts Kevin Maxwell, son till Robert, som inte visste att hans bolag redan sålt vidare rättigheterna till Atari. När Belikov plötsligt håvade upp ett japansktillverkat Tetris på bordet, tappade Maxwell hakan. Det enda han for hem till London med är ett papper som gav honom rätten att bjuda på Tetris rättigheter, inget mer. I Ataris lager låg 100 000 Tetris förgäves och väntade. I dag betingar de överlevande exemplaren ett samlarvärde på runt 6 000 dollar på svarta marknaden.

Klart bättre lyckades Robert Stein, som distraherad av Eugene Belikov, dock missade en finstilt paragraf. Han fick rättigheterna till PC, men insåg inte att han också frånskrev sig ”handburna” spel. ”Ett misstag som kostade mig miljarder”, skulle han senare hävda.

Allra bäst ifrån sig gjorde dock ensamvargen Henk Rogers, som farit till Moskva utan ens en adress till Elorg. På nätet kan man se den amatörfilm han gjorde med sin videokamera. Det visar en förvirrad, men optimistisk man i mustasch som storögt kuskar runt i taxi, mest på vinst och förlust, tycks det. På något sätt lyckades han dock inte bara hitta Elrog, utan även charma den buttre Belikov. Rogers fick köpa det Robert Stein missat - alltså ”handheld rights” - som han senare kunde sälja vidare till Nintendo. Han banade därmed väg för jättesuccén Game Boy, vars omåttliga popularitet under det tidiga 90-talet anses ha berott mycket på att man just kunde spela Tetris på den.