Redan de gamla grekerna var riktiga svin. De antika hjältarna är endast hjältar för att de är starka, inte goda. De är småaktiga, hämndlystna, självupptagna, ombytliga och grymma. När den hedervärde krigaren Hektor besegras av Akilles vid Troja ber han att få en ärofylld död och en värdig begravning. Akilles skiter benhårt och i det och skymfar istället liket genom att släpa kroppen efter en vagn för att håna förlorarna. I flera dagar skändar han sedan liket. Det är rött kort på en sådan grej.
Kung Agamemnon, som startade kriget mot Troja för att hämta hem sköna Helena, styrs av sitt eget ego. Han lämnar efter sig ett stråk av död, plundring och våldtäkter och kommer hem med ett koppel av slavar. Väl hemma mördas han av sin hustru, som tröttnat på sin makes eskapader.
De grekiska hjältarna var i regel tragiska och ägnade sig åt fadersmord, barnamord och varför inte giftermål med sin egen morsa. Listan kan göras lång. Och då har jag inte ens nämnt de antika gudarna, som spenderade sina dagar med att bråka, intrigera och äta sina egna barn.
Slå gudar på käften, Kratos-style!
Om man tänker på var inspirationen för #God of War kommer ifrån så är Kratos amoraliska våldsdåd ganska logiska. Just #God of War III börjar med ett krig mellan titanerna och Olympen, där Kratos är ute efter hämnd på Zeus efter händelserna i de två föregångarna.
Kort sagt kan man dock sammanfatta det hela med att Kratos är en självupptagen gnällspik med tveksamt skägg som vill hämnas på exakt hela existensen efter att hans familj mördats. Den emotionella tyngden i det lyser dock med sin frånvaro eftersom Kratos mest ägnar sin tid med att deklarera att detta minsann är hans krig, och att universum cirkulerar runt honom. Ungefär som de antika hjältarna, alltså.
[center]Virvlande strider mot titaner och gudar[/center]
Där de gamla grekerna dock ofta hade gott om själskval och tvivel är Kratos alltid driven av en enda sak – ilska. I sin iver att hämnas orsakar han enormt mycket lidande och död, men slirar aldrig en sekund från sin självrättfärdiga blodtörst. I God of War III tas detta till sin spets i en våldsopera av närmast groteska mått, där Kratos köttar sig igenom horder av enorma monster samtidigt som världen rämnar runt honom. Största monstret av alla är dock Kratos själv. Det är inte alltid en angenäm bekantskap att följa Kratos blodsspår, men det är på sätt och vis en ganska logisk modernisering av ett flera tusen år gammalt koncept. Här finns ingen moral – bara en kamp mellan de som är starkare än vi.
Gnällspik vs Tjurskalle.
#God of War III Remastered är en nyutgåva av ett inte särskilt gammalt spel. Rent grafiskt har väldigt lite hänt här jämfört med PS3-originalet. Lite skarpare, men inte mycket mer än så. Det är lite av ett problem, eftersom hela spelet bygger på känslan av storslaget spektakel. När grafiken inte längre är lika imponerande blir också de pompösa scenerna mindre slagkraftiga. Storleken på bossarna är fortfarande härliga, men all interaktion med dem som inte är att hoppa och veva med kedjorna i ansiktet på dem är i form av quick time events. Alla de coolaste attackerna sköter Kratos på egen hand. Det är inget stort problem, men ibland blir det lite tjatigt att se vissa QTE-moment om och om igen utan att ha någon större input i vad som händer.
Striderna är dock fortfarande roliga, om än inte lika snabba och precisa som i exempelvis #Bayonetta. Kratos är i jämförelse ganska klumpig. Tempot i God of War III är bitvis ganska sävligt överlag. Mellan de stora bataljerna är det mest transportsträckor med några sega pussel och en och annan dussinstrid mot mindre fiender. Å andra sidan är det skönt att slippa det hysteriska tempot och tonläget som var ganska utmattande i Bayonetta.
Berättandet lever inte heller upp till det storvulna anslaget. Kratos är en väldigt entonig karaktär, som mest brölar tjuriga oneliners. Hans kamp känns sällan särskilt relevant, särskilt som inte mycket nytt händer just i det tredje spelet. Allting som driver karaktärerna här har redan hänt i föregångarna. Det är mest en promenad från det ena bekanta ansiktet till nästa – ansikten som Kratos sedan river söner och samman.
De storslagna bossfighterna är fortfarande kul.
Rent dramaturgiskt är hela God of War III ett enda långt klimax. Det är oftast riktigt underhållande, men utan kött på benen är det också svårt att bry sig i längden. Särskilt som Kratos själv är en rätt ointressant figur. Hans ilska smittar aldrig av sig på mig som spelare. Jag förblir distanserad, till och med när jag med ett frenetiskt stridsrop sliter ut en cyklops öga.
God of War III Remastered är fortfarande ett roligt och blodigt actionspel, även om det inte är lika storslaget idag. Däremot har det hunnit bli ifrånsprunget en aning av konkurrenter, och det går att ifrågasätta värdet av en sådan här remaster – där skillnaden gentemot det relativt färska originalet är så liten.
När God of War III är som bäst – i virvlande strider mot enorma titaner och gudar – väger dock eventuella invändningar ganska lätt.
