Käken splittras i små, små delar. Jag tycker mig se individuella tänder flyga iväg, medan soldatens förvånande och skräckslagna blick nästan får mig att känna mig lite skyldig. Tills jag påminner mig själv om att han inte finns på riktigt. Och är en elak nazist.
Jag testar #Sniper Elite 4 i ett litet, svettigt bås på Gamescom. Den stackars utvecklaren som ska guida mig igenom nazistprickandet har inte haft en toalettrast på hela dagen och lider märkbart. Men han berättar tålmodigt om spelet och instruerar mig om uppdraget och vad jag bör göra. Jag har inte hjärta att säga att jag inte riktigt lyssnar. Jag har spelat föregångarna, och jag tycker mig ha hyfsad koll på läget. Jag vill bara pricka nazister i smärtsamma kroppsdelar. Gärna en testikel eller två, om jag kan (för den som inte spelat #Sniper Elite 3 – jo man kan skjuta nazister i testiklarna i det spelet och det ser enormt roligt ut).
1 kula + 2 kulor = 2 smärta.
Några nyttiga nyheter lär jag mig i alla fall. Alla prylar har numera två lägen. Det betyder att minorna kan sättas att explodera först på andra trampet. Dessutom kan man nu rigga generatorer att explodera när fienden försöker fixa dem. I föregångaren gick de bara att sabotera så att de förde oväsen. Detta innebär att jag kan lägga ut en mina som riggats att explodera vid andra trampet, sabotera generatorn och därmed slå två flugor i en smäll. Först kommer nämligen en soldat för att kolla vad som försiggår med generatorn och får ansiktet bortsprängt av den. Detta får hans kompis att bli lite nyfiken och snart kommer vandrandes. Då han är den andra personen att trampa på minan tappar han sina ben och det mesta under midjan och får flyga till de sälla jaktmarkerna med sin käre vän.
Fler sätt att lura nazister i dödsfällor är alltid trevligt, men huvudrätten i ett Sniper Elite-spel är så klart just prickskyttet. Den här gången är öknen utbytt mot ett lummigt Italien. I uppdraget jag spelade var det dock fortfarande tyska nazister snarare än italienska fascister som befann sig i hårkorset.
Den fruktade röntgenkniven i aktion.
Jag börjar på en liten väg, med god utsikt över en stor järnvägsbro. Det är den jag ska spränga. Egentligen börjar uppdraget längre bort. Kartorna ska vara både större och öppnare än någonsin, lovas det. Men nu står jag här, med ett smörgåsbord av ofrivilliga, intet ont anande måltavlor längs med dalen nedanför mig, och på järnvägsbron. Eftersom jag är så långt bort är inte ljudet något problem. De märker att folk dör, men vet inte varifrån döden kommer.
Jag kan därför i lugn och ro börja med att knäppa den handfull prickskyttar som står och spanar här och var. De är de enda som kan råka få syn på mig när jag smyger runt i buskarna. Den kissnödiga utvecklaren tvingas till slut ursäkta sig och rusar iväg. Jag inser att jag nu är fri att gå total bananas och börjar skjuta folk hejvilt. En knäskål krossas här, ett öga exploderar där. Jag hinner göra processen kort med de flesta som patrullerar på bron. Plötsligt går dock ett larm. Jag har missat en patrull i närheten och tvingas ta fram min k-pist för att försvara mig. Jag överlever, men eftersom larmet gått är förstärkning på väg.
Jag lägger ut minor och rusar iväg en bit bort och lägger mig i bakhåll medan fienden börjar genomsöka min senast kända position. De få som står upp efter att minorna gjort sitt får varsin kula i kraniet.
En bro med problem.
Sedan bestämmer jag mig för att leka Rambo och rusar mot bron. Alla jag stöter på skjuter jag på extremt nära håll. Det hela är ganska komiskt och kaotiskt. Men när utvecklaren återvänder, uppenbart lättad, ligger varenda fiende död och jag klättrar på bron för att hinna placera bomben innan demotiden tar slut.
Precis när jag gjort allt, tagit mig bort från bron och ska till att skjuta sprängladdningen (jag har den i hårkorset) blir skärmen svart. Jag får aldrig se bron rasa. Inte heller lyckades jag pricka någon i testiklarna.
Sniper Elite 4 känns inte som någon enorm utveckling gentemot föregångaren, men det ser onekligen slipat och underhållande ut. Det har också potential att bli lite mer varierat den här gången med fler fiendetyper och, förhoppningsvis, de större och öppnare miljöer som utlovats. Jag hoppas att #Rebellion träffar mitt i prick den här gången.
