Varför lova något i juni som i augusti visar sig inte stämma? När Project Cars 3 avtäcktes sa utvecklaren Slightly Mad Studios att det blir ännu en seriös racingsimulator som passar lika bra med ratt och pedaler som med handkontroll från soffhörnet. En racer för alla, men som ändå inte kompromissar, typ.
"Någon simulator är det absolut inte"
Det var tanken också med föregångarna, även om de med facit i hand mer var för hardcore-folket. Project Cars 3 är på många sätt radikalt annorlunda än ettan och tvåan, tydligt riktat till en mer underhållningstörstande bilspelspublik. Men någon simulator är det absolut inte.
Project Cars 3 ser ut som föregångarna, men är mer ett Forza eller Gran Turismo.
En "simulator" är ett spel som efterliknar något i verkligheten. Inte i varje detalj, men i stora drag. Så en racingsim bör handla om att tävla på bana med bilar som beter sig hyfsat trovärdigt, gärna med någorlunda verklighetsnära regler och omständigheter. Project Cars 3 är en banracer med riktiga bilar och banor, men fysik och körkänsla har förenklats. Saker som racinghelger, kval, gulflagg, krockskador och depåstopp lyser med sin frånvaro. Mer än något annat handlar det om att underhålla.
Istället för bilsimulering står erfarenhetspoäng i centrum. Dessa XP-poäng genomsyrar hela spelet, du tjänar dem oavsett om du spelar karriär, online, utmaningar eller tar ett par egenkomponerade varv med valfri bil och bana. Poängen används i den numera linjära och låsta karriären (föregångarnas var ju ganska öppna), och för att låsa upp bilar. Du börjar med en japansk surdeg i den lägsta fordonsklassen, och för att komma vidare behöver du XP och ingame-pengar. För pengarna köper du nya bilar, trimdelar och du kan även använda dem för att låsa upp nästa karriärsteg. Men – även pengarna baseras på XP. Du får inte pengar vid vinst, utan när din förare levlar upp. Det innebär att du ibland vinner lopp utan att få en enda ingame-peng för besväret. Och du kan få betalt efter att ha kört som skräp, och delmålen betalar sig ibland bättre än att vinna race. Vinnarinstinkten hälsar: 'Jag är förvirrad...'
"Vinnarinstinkten hälsar: 'Jag är förvirrad...'"
Mestadels kör du vanliga, ett par varv långa tävlingar mot 15-30 moståndare eller tidsjakt över ett eller tre varv. Då och då häpnar jag över att behöva köra Breakout, en krystad, Grid-influerad tävlingsform där det ska smashas poängblock på tid. Sen kommer jag ihåg att Codemasters köpte upp Slighly Mad förra året, och bitarna faller på plats.
Det är märkliga designbeslut fattade av en studio som ända från början vänt sig till sim-anhängare. Direkt konstigt blir det när de hävdar att Project Cars 3 är samma sort spel. För det är det alldeles uppenbart inte, det här konkurrerar inte med Assetto Corsa, Iracing – eller Project Cars 2. Trean sorteras i samma fack som Forza Motorsport och Gran Turismo, med fjäderlätta influenser från Grid och Need for Speed. Och det är inget att skämmas för.
Rimac C Two, bilen för dig som tycker Tesla accar slött.
Körkänslan har gjorts om från grunden, och trean är mycket snällare. Bromsen biter rejält och det straffar sig mycket mindre att vara för hård på gasen genom kurvor. Den där lynnigheten som kännetecknar nästan alla studions spel är nästan borta. Nästan – ett tidigt köp (en Mitsubishi Lancer har jag för mig) kränger så där oförutsägbart vid inbromsning, trots att hjulen står rakt fram och ABS är påslaget. Det är som att hårdbromsa på rullgrus. Men den hör till undantagen, och den där båtiga känslan som är så typisk för alla Slightly Mad-spel, där fronten liksom kränger i sidled, har dämpats till bra nivåer.
Men svårighetsgradens balans har ingen kommit ihåg att testa. Att köra två banor efter varandra med samma bil och övriga förutsättningar lika kan vara olika världar. Jag vann ett trevarvsrace med bortåt femton sekunder, för att i nästa komma elva, tjugotalet sekunder bakom täten. I ett annat fall vann jag enkelt på Snetterton (en av flera underbara brittiska små banor), men kom sen flera sekunder bakom sämsta godkända tid i ett hotlap på samma bana. Och där går det inte att justera svårighetsgraden. Det har hänt att AI-förarna bildat stillastående kö i tiotalet sekunder vid trånga passager. Andra gånger kör de om mig på utsidan i strilande regn, när jag ligger på gränsen till vad däcken klarar.
Bilarna kan både målas och trimmas, som i en light-version av Forza.
Det är orimligt ojämnt, och man får testa att handla uppgraderingar eller rentav köpa en annan bil för att ha en chans. Men då ställs man inför fattigdomens karga verklighet. Bilar kostar pengar, och det har man inte alltid, framför allt inte i början. Jag köpte tidigt fel bil, en som varken var bra eller som gick att använda trimmad i senare klasser, och att sälja den gav dåligt betalt. Det tvingade fram flera timmars grindande för att få ihop tillräckligt med valuta för att ha råd med den typ av kärra som krävdes i nästa klass. Pengabristen gör att du måste vända dig till multiplayer eller Rivals (enskilda, tidsbegränsade lopp där ditt resultat mäts mot andra spelare) för att få smaka på de snabbare klasserna utan att behöva trycka in massa repristimmar i karriären.
"Det tvingade fram flera timmars grindande för att få ihop tillräckligt med valuta"
Även om jag klagat mycket i denna text så finns också en hel del glädje i spelet. Rimac C Two, en kroatiskt best vars elmotorer trycker ur sig nästan 2 000 hästkrafter, är en helt sjuk upplevelse. Och spelet återger både det helt enorma accet och bilens tyngd på nästan två ton med den äran. Det bjuds också angenäma känslor när min Lotus Exige rusar fram på Highway 1 i skymningsmörkret, med Stilla havet till höger och ljusblänket från diners och bensinmackar i huven. Då känns de oblyga Forza-lånen som kloka beslut.
Med både bra och dåligt i åtanke hänger Project Cars 3 med fingerspetsarna i ett godkänt betyg. Men det saknar identitet och är för slarvigt och ogenomtänkt för att orka kränga sig upp. Jag fruktar att Slightly Mads chansning kan landa så snett bland de gamla fansen att förtroendet för serien är bränt, och att det inte är bra nog att locka nya fans. Kanske blir nästa instans ett Project Grid med gymkhana och annat larv? Jag hoppas inte, men skulle inte bli förvånad.
Fotnot: Pc-versionen testad med Core I5-8600K, RTX 2080 Super, 32 GB RAM, Thrustmster T300-ratt och gamepad. Spelet släpps till pc, PS4 och Xbox One den 28/8.
