Killzone – en spelserie som ständigt stångats med Playstations övre prestandagräns. Men också en spelserie som två gånger åstadkommit spel som var lite annorlunda än andra förstapersonsshooters. Och framför allt en serie som gett oss fet, tung fotsoldatsaction mot en ond men ändå nyanserad fiende.
I #Killzone 2 kämpade du dig framåt över planeten Helghan bit för bit, hjälpte dina vänner när de föll för fiendens kulor (även om de inte hjälpte dig i gengäld, där är det tredje spelet onekligen bättre) och tog dig efter en lång, skitig och brutal kampanj fram till den slutliga konfrontationen med fiendeledaren Emperor Visari. Det är där #Killzone 3 börjar.
Du får leka med stora robotar! Du får faktiskt leka med precis allting...
Men först ett litet mellanspel. Det första du ser när du startar spelet är att du är omgiven av Helghast-soldater och befinner dig i något slags transportmedel. Är du en krigsfånge på väg till förhör? Nej, det visar sig snart att du är på väg in genom receptionen till något slags högkvarter. Inledningen kombinerar två saker: dels den numera traditionella ”tågresan” (etablerad i #Half-Life, numera sällan en faktisk tågresa) där du bit för bit får veta vem du är och vad du gör där, och dels är en tutorialnivå inbakad i denna korta inledning. Och givetvis börjar själva spelet i slutet av tutoria... nej vänta! En överraskning! Plötsligt flyttas du några månader tillbaka i tiden och in i huvudpersonen Sergeant Sevchenkos krigströtta huvud.
Egentligen kan jag sluta där. Inledningen beskriver på ett utmärkt sätt exakt hur hela Killzone 3 är uppbyggt. Du går omkring och skjuter på gråa människor som tar skydd bakom gråa betongklossar. Så händer något och du kastas in i en sekvens som är annorlunda och verkligen griper tag i dig en stund. Oftast får du sedan genomlida en alltför lång filmsekvens (där annars duktiga Malcolm McDowell och Ray Winstone gör sina tristaste, mest stereotypa roller någonsin) Därefter är det dags att rensa ruinerna på Helghast igen.
Vanliga bassar
Till största delen handlar det om infanteriaction. Du och dina vänner avancerar långsamt genom ruinerna av huvudstaden. Ert mål är att ta er till några trängda och kraftigt beskjutna rymdskepp så att ni kan pausa och omgruppera. Det bör inte vara någon spoiler för någon när jag avslöjar att det går käpprätt åt helsike och att ni blir kvar på planeten. Därefter vidtar gerrillakriget, märkligt likt det vanliga kriget.
Den personliga approachen är oftast en dålig idé om din fiende har vänner i närheten.
Själva striderna är exakt som alla andra spel i genren någonsin. Du skjuter mot fiender som springer i ungefär din riktning genom inte alltför uppenbara paintball-banor till korridorer. Här och var står fyrkantiga betongblock och låga väggar. Där kan du ta skydd och låta din hälsa regenerera innan du sticker upp huvudet för att skjuta lite till. Här och där står också bilvrak och betongblock i andra former än fyrkantiga. Där kan du av någon anledning inte ta skydd, så om du springer fram till en av dem blir du antagligen skjuten i småbitar av de tämligen träffsäkra Helghast-soldaterna.
