Det bärbara landskapet har målats om. Från att ha varit totalt dominerat av #Nintendo under 90-talet har diverse smartphones börjat tugga i sig stora marknadsandelar med lika lättsam som billig underhållning. Det säger sig självt; ett spel för sju futtiga enkronor är snällare mot plånboken än splitternya DS-titlar för 500 kronor stycket.

Men å andra sidan är det inte första gången som Nintendo kämpar i uppförsbacke. 2004 var de flesta tyckare varmt överens om att DS inte hade en chans mot #Sonys bärbara debut. Men sju år senare vet vi hur det gick. Två skärmar, varav en tryckkänslig, och ett spelbibliotek fyllt med innovation och glädje smällde högre än det teknikunder som PSP en gång var.

Nintendos vapen mot smartphones.

Nu är vi här igen. Nintendos nya spelpojke antas ha lite att sätta emot de smarta nallarna och i vassen lurar – givetvis – PSP2. Men hur vi än väljer att se på saken är 135 miljoner sålda DS betydligt fler än 100 miljoner Iphones. Trots en del fadäser har den japanska drömfabriken en sällsynt fingertoppskänsla när det gäller att bygga nyskapande konsoler.

Drömmaskinen

När pekskärmarna kopieras till höger och vänster tar Nintendo till nya metoder för att bygga sin drömmaskin. Den nedre skärmen är av samma pekformat och skiljer sig inte dramatiskt från föregångaren. Antalet tum är fortfarande tre och upplösningen är något högre (320x240 pixlar mot 256x192). Intressantare är det att blicka mot den större toppskärmen.

Med en upplösning på 800x240 pixlar (400x240 för vardera öga) är 3D-skärmen Nintendos främsta vapen. Att recensera 3DS främsta funktion är vanskligt, eftersom (a) inga skärmdumpar eller filmklipp i världen kan göra mina åsikter rättvisa och (b) varje enskild individ upplever 3D på olika sätt. Men det senare är något utvecklarna tagit fasta på när de utformat sin spelpojke. Reglaget till höger om 3D-skärmen kan vara skillnaden mellan fågel eller fisk för försäljningsframgångarna. Du väljer 3D-funktionens djup – eller ens om den ska vara på överhuvudtaget.

Mycket 3D, lite 3D eller inte alls. Valet är ditt.

Med maximalt effekt går mina ögon sönder. Känslan är att det blir så pass mycket djup att min blick inte kan fokusera på en punkt och därför ser jag dubbelt och upplevelsen blir snarare illamående än nydanande och futuristisk. Men kör jag ner spaken till ungefär 25 % av maximal styrka inträffar något som inte kan beskrivas som annat än magi. Effekten är betydligt mer påtaglig än i exempelvis 3D-filmer på bio. Jag är nog inte den enda som får känslan av att papperstunna ytor staplas på varandra för att skapa en slags illusion av djup. Måhända är det coolt första gången, men mjukheten Nintendos konsol får till gör deras variant av illusionen överlägsen.

Ett fönster mot den nya verkligheten

Låt mig ge ett exempel. #Pilotwings Resort tar plats på välkända – åtminstone för de som har spelat #Wii Sports Resort och #Wii Fit Plus – Wuhu Island. Att min 3DS lyckas måla upp en lika vacker version av paradisön är ett tecken på att konsolen är något av en bärbar Wii, där föregångaren mer kändes som en portabel Nintendo 64. Men dit jag vill komma är djupeffekten. Det rakaste omdömet jag kan ge är att det känns som att se ut genom ett fönster snarare än att stirra in i en skärm.

Det är en speciell känsla att ”på riktigt” se ett flygplan med mjuka kanter cirkulera hundratals meter över ett lika mjukt semesterparadis. Om jag blir illamående? Inte alls. Blir ögonen trötta? Nej, inte ens efter att ha spelat med 3D i någon timme. Däremot får jag svindel, men det är snarare ett plus i det här fallet. Rådet att pausa en kvart för varje spelad halvtimme är bara ett sätt för Nintendo att ha ryggen fri. Att barn under sex år kan få ögonskador gissar jag är lika mycket myt. Men å andra sidan är 3D-effekterna högst personliga och jag kan inte garantera dina ögons överlevnad (så att jag också har ryggen fri).