Som du säkert märker duggar igenkänningarna med den nordiska floran och mytologin tätt. Vi zoomar ut och möts av en karta bestående av ett hav och en övärld. Jag blir lite besviken, hade väntat mig något större än ett knippe öar. Men Szamałek förklarar lugnt:

– Det här är bara en av regionerna. Och den består av de här öarna. Men det finns ytterligare två regioner i spelet som är precis lika stora. Den här baseras på den nordiska historien och mytologin. Det finns också ett område där arméer har dragit fram, en grym plats där vi inspireras av just bröderna Grimms sagor.

Konsten är inte att göra öppna spelvärldar. Konsten är att fylla dem med liv.

Men liksom öppna rollspel ska vara fyllda med liv förväntar vi oss ett Witcher 3 där inget är svart eller vitt. Geralt är varken legosoldat eller en riddare i skinande vit rustning, utan lever sitt liv i en gråzon. När vi slutligen når Fayrlund och den här resans slutdestination blir det påtagligt.

Vi möter så Bjorn, en man som förlorat sin son och sitt hem till Wild Hunt. Men här slutar den jakten för den här gången och en annan tar istället vid. Plötsligt blir en bybo attackerad och när vi hittar honom är bröstkorgen uppfläkt och den döda kroppen genomborrad av vassa trädgrenar. Byns åldrige ledare menar att monstret som på sistone attackerat byn bör respekteras och dyrkas. De yngre förmågorna med Sven i spetsen är argare i sinnet och säger att Geralt måste bege sig till skogs och dräpa besten innan fler stryker med. Vad vår witcher väljer att göra är inte särskilt oväntat. Och hans tjänster är dyra.

– Vi kände att det vore passande att gå tillbaka till Witcher-rötterna och lägga mer fokus på att jaga monster. När allt kommer omkring är Geralt en monsterjägare, det var till det han skapades och vi ville ge dig chansen att spela ut den rollen till fullo, berättar Szamałek, men det är samtidigt väl värt att påpeka att valet mellan byns två viljor är ditt och ingen annans.

Ödets grymmaste ironi

Och dina val har konsekvenser, små som stora. Det är sällan lätt att inse vilka de blir innan det är försent. Med hjälp av en slags sjätte sinne går det snart upp för Geralt vad han har att göra med. Faktiska bevis som krossade ben och rivmärken på trädstammar samt en titt i vårt uppslagsverk får oss att inse att en leshen ligger bakom attackerna, en uråldrig manlig best som väljer ut särskilda offer. Och så länge offret lever kan inte leshen dräpas. Och offret visar sig vara Hilde, Svens käresta, som leshen pekat ut. Ödets ironi visar sig från sin grymmaste sida och Sven väljer att döda sin fästmö för att tjäna ett högre syfte. Det är inte bara Geralt som ställs inför tunga beslut.

Inget tycks stå i vägen för CD Projekts frammarsch.

Med det sista hindret undanröjt beger sig Geralt in i den dunkla skogen för den slutgiltiga konfrontationen. Regnet har börjat falla. Leshen har (liksom monstret vi stötte på tidigare) två mäktiga horn men kroppen för snarare tankarna till ett träd som sprungit till liv. När som helst kan han också lösas upp i en svärm av kråkor och låta sylvassa trädgrenar fara upp ur marken rakt mot vår witcher. Han som i sin tur dansar runt med sitt silversvärd och låter sprakande eldformler flamma upp. Kampen är hård men som så många gånger förr vinner Geralt.

Men vad är egentligen en seger? När den vackert illustrerade sekvensen knyter ihop säcken för det som "bara" är ett sidouppdrag lämnas jag med en besk eftersmak. Ödet för Fayrlund förklaras, vi tvingas stå för våra val och jag blir faktiskt mycket överraskad över utgången. Ett tankefrö sås och jag börjar omedelbart fundera på vad som hänt om jag gjort något annorlunda. Men å andra sidan tycks det inte finnas bra eller dåliga val i Witcher. Om man ska låta cynikern tala: det finns bara olika grader av helvetet. Och i det stora infernot som är Witcher 3 lämnas inget åt slumpen.

Leshen står för ett spektakulärt motstånd.

– Vi ville bibehålla detaljrikedomen och det starka berättandet från föregångarna, men det var svårt att kombinera detta med en öppen värld. Du kan alltid följa huvudfållan av storyn men ta pauser och utforska vad som döljer sig bortom den bergstoppen eller den skogen. Vi jobbar fortfarande hårt och slipar på saker och ting. Vi återvänder till saker vi anser vara färdiga och vänder ut och in på dem. Är vi inte nöjda gör vi förändringar, berättar Szamałek.

Det är ett storslaget farväl och jag lämnar den mäktiga presentationen med känslan av att detta kan bli ett av de bästa rollspelen som världen skådat. Det är stora ord, jag vet, men CD Projekt har mitt fulla förtroende och lyckades i sitt andra spel övertrumfa sina förebilder på #Bioware och #Bethesda. Vad kan de då inte göra i sitt tredje verk och Geralts sista äventyr?

– Men med det sagt kanske vi återvänder till Witcher-världen och låter andra spel utspela sig i de här miljöerna. Det är en fantastisk värld med så många intressanta människor. Alla spelar roll, alla har något att berätta. Vi får se vad som väntar i framtiden.