Svansar flyger åt höger och vänster när Tobias spelar två timmar av Fatsharks kommande co-op-råttmosare. Det blir många hugg i knäskålar. Och lite romantik.

”Together to the End” är den kanske lite väl romantiska undertitel #Fatshark valt för hemsidan till deras kommande spel #Warhammer: End Times – Vermintide. Men trots att den kanske känns en smula malplacerad bland rödögda gnagare och avhuggna svansar fann jag den underligt passande för min tid med spelet under en hands-on session hos den Stockholmsbaserade utvecklaren.

Inte för att det var särskilt romantiskt. Fatsharks vision av en apokalyptisk Warhammer-värld är smutsig, mörk och tydligt #Left 4 Dead-inspirerad – inget material för en första (eller ens andra) dejt. Jag och tre Fatshark-hajar iklär oss rollerna som en av fem valbara hjältar, respektive. Tillsammans ger jag, den surmulne och ståtligt beskäggade dvärgen Bardin Gorkesson och mina kumpaner; en häxjägare, en soldat och en alvisk bågskytt oss av, ut bland trånga gränder och ännu trängre kloaker. Här finns råttmän att mosa, loot att hitta och en stad att rädda. Okej, lite romantiskt var det.

Det är frestande att bara svinga vapnen vilt omkring sig, men att blockera och parera är minst lika viktigt..

Det har kallats både Left 4 Skaven och Bad Rats apokalyptiska storebror, men råttorna i Vermintide är varken zombelika eller dåliga. De må svärma som zombier och ser ut som övergödda gnagare, men det vanligaste och största misstaget jag begick under min tid med Vermintide var att underskatta skaven. De är intelligenta, beväpnade, bakhållsälskande flockjägare och (ur en dvärgs ögon) riktigt stora. Det är råttorna själva som gillrar fällorna.

Otaliga clanrats utgör huvuddelen av deras styrkor, men det största hotet kommer från skavens många olika elitsoldater. Vårt första och enda försök att inta stadsmuren i upptaget ”Wall of Magnus”, till exempel, gick åt helskotta efter bara tio minuter när en gigantisk rat ogre kom rusande just som vi klättrat upp på murens smalaste punkt. Vårt intrång i kloakerna plågades konstant av smygande gutter runners innan det avbröts av en välplacerad ratling gunner, och på väg upp i ett trollkarlstorn fångades jag runt halsen av en snara och släpades bort av en pack master, varpå en av mina kompanjoner sprängde sig själv med en granat i ren panik.

Left 4 Skaven. På ett bra sätt.

Upplägget, som ni kanske anat, är minst sagt snarlikt det i Left 4 Dead, men inte på ett ”vi har inga bättre idéer så vi härmar ett framgångrikt spel”-sätt. Fatshark är öppna med varifrån de hämtat inspiration, och trots dess likheter med #Valves zombieskjutare är Vermintide något alldeles eget. Det särskiljs kanske framförallt av dess loot-system – i slutet av varje bana får spelarna rulla tärningar var och en för sig, och tursamma rullningar resulterar i fina belöningar. Ju fler uppdrag laget klarat under banans gång desto fler tärningar erhåller de, och även om jag själv blev lite frustrerad när jag som bright wizard (den i särklass coolaste hjälten) hittat mitt femte flame sword på rad utlovas en uppsjö utrustning till de olika karaktärerna.

[center]Förlora? Du menar välförtjänt andraplats.[/center]

Min två timmar långa spelsession nådde sin klimax på banan ”Poison the Well”. Jag var aldrig helt säker på om det var vi som skulle förgifta en brunn eller om vi skulle förhindra skaven från att göra det, men så länge jag och min dvärg fick hugga knäskålar var vi nöjda. Efter bakhåll, mindre panikattacker och ett par nära döden-upplevelser för några av de andra hjältarna nådde vi torget med de titulära brunnarna, och det dröjde inte länge innan våra långsvansade fiender slängde allt de hade åt vårt håll.

Utrustningen man väljer kan helt ändra en karaktärs spelstil. Här har dvärgens sköld och enhandsyxa bytts ut mot en huggare av det större slaget.

Clanrats svärmar ned över oss från hustaken, och åsynen av hur imperiesoldatens slägga plöjer igenom tio råttor åt gången är en jag sällan kommer glömma. Kroppsdelar flyger hit och dit, svansar träffar mig i ansiktet och rätt som det är finner jag mig separerad från gruppen. När globadiers fyller marknivån med giftgas tvingas vi söka oss upp i husen i jakt efter högre mark, och vi är nu helt åtskilda. Att jag hittar ett första hjälpen-kit i en bokhylla är en klen tröst när jag hör mina vänners skrik på hjälp ebba ut ett efter ett, och snart har vi förlorat även detta uppdrag.

I slutändan klarade vi bara en bana av de runt fem vi försökte oss på, men spelet kändes ändå aldrig orättvist svårt. Närstriderna är oerhört tillfredställande, och skjutvapnen känns användbara trots att ammunitionen knappast räcker för att döda mer än ett par dussin fiender. Jag och många önskar oss fortfarande möjligheten att spela som skaven i någon form av versus-läge, men redan nu verkar Fatshark lyckas kombinera sina främsta styrkor och frångå sina narrativa svagheter för att skapa ett rysligt lovande Warhammer-spel. Är det däremot dejtmaterial du vill ha får du nog fortsätta leta.

Skicka en rättelse