Det är omöjligt att uppskatta hur många timmar jag ägnat åt Sensible Soccer, främst på Amiga. Vi kan nöja oss med att konstatera att det är pinsamt många. Lägg Cannon Fodder till det och det blir uppenbart att Sensible Software upptog en inte oansenlig del av min uppväxt.

Nya kameravinklar och andra moderniteter har knådats in i Sociable Soccer. Klokt, med tanke på det galet sågade Kick Off Revival som hade mindre innehåll än förebilden.

Ett bekant perspektiv.

När legendaren Jon Hare utannonserade att hans nuvarande studio skulle göra ett nytt fotbollsspel i samma andra som hans så älskade Sensible Soccer var jag alltså inte sen med att jubla. Om än försiktigt. Det är alltid vanskligt att låta sig förblindas av gammal kärlek. För tvärt emot vad folk påstår kan gammal kärlek rosta, det är bara att man inte märker det förrän det är för sent.

Nu när jag fått provspela några matcher kan jag dock med viss säkerhet säga att jag inte märker av någon rost i just det här fallet. Jag möter Jon Hare i ett litet, varmt bås på Gamescom, och jag är nervös. Det är ovanligt för mig. Men det är en märklig känsla att träffa en person vars skapelser har följt en så genom livet.

Hares avväpnande leende tar dock udden ur situationen illa kvickt. Han talar snabbt och engagerat om alla funktioner de vill klämma in i spelet – från det faktum att de klämt in mer än tusen lag, till de ambitiösa onlinefunktionerna och managerläget där du ska gå från farmarligor till de stora bjässarna i en lång kampanj.

"Han skojar om att det är otaktiskt att spöa journalister – och sedan spöar han mig."

Men framför allt spelar vi spelet. Han skojar om att det är otaktiskt att spöa journalister – och sedan spöar han mig. Alla de där timmarna med Sensible Soccer hjälper föga. Dels för att jag möter spelets skapare, och dels för att Sociable Soccer skiljer sig mycket från sin gamle kusin. Attityden och målet är detsamma – att skapa en direkt, snabb och följsam fotbollsupplevelse som handlar mer om snabba beslut på planen än avancerade kontroller och licenser.

För snabbt är det, och om du är oförsiktig och gör för snabba vändningar kommer du tappa bollen. Samtidigt, om du står stilla så mycket som en sekund kommer garanterat en motspelare och snor bollen. I alla fall om motspelaren är spelets skapare.

Det kan finnas färgblinda som har åsikter om färgvalet på dessa tröjor.

Det saknas lite animationer, och målvakterna är inte klara än så de släpper in det mesta, men känslan sitter där den ska. Lätt att plocka upp och spela, inte lika lätt att bemästra. Något som definitivt är sig likt från förr är dock min förmåga att dra på mig gula kort. Det gick inte många matcher i Sensible Soccer utan minst ett rött kort. Redan i min andra Sociable Soccer-match får jag en spelare utvisad, medan Jon Hare skakar roat på huvudet.

När mötet är över passar jag på att göra bort mig. Klockan har hunnit bli sju på kvällen, så jag skyller på trötthet efter en väldigt lång dag på Gamescom. Jag tänker tillåta mig att visa min sårbara fanboy-sida och berätta att jag verkligen älskar Jon Hares spel, och är glad att jag växte upp med dem. Men istället för att säga ”I love your games”, häver jag ur mig ”I love you”. Hare skrattar bara och ger mig en överseende klapp på axeln. Sedan försvinner jag in i vimlet på Gamescom, alldeles för trött och nöjd för att orka skämmas.

Fotnot: Sociable Soccer släpps till pc, Ios och Android, och kanske PS4 och Vita. Datum okänt.